Hela havet stormar

2018-11-15

I somras berättade en vän, låt oss säga en hen. Hursomhelst, så hade hen läst en avhandling, vilken var skriven av en annan hen, från ett annat europeiskt land. Avhandlingen handlade om olika länders specifika nationella karaktärsdrag, där det enligt hen visade sig att Sverige inte alls var landet lagom, utan istället sticker ut extremt mycket.

   Den utländske avhandlingshennen från det främmande universitetet, antydde att de svenska hennarna var ett folk, som historiskt sett lidit av dålig självkänsla och därför av tradition funnit sin styrka i stora grupper och rört sig som ett fiskstim. När täten i fiskstimmet rört sig åt något håll, så följde resten med… utan frågor.

   Avhandlingshennen, började med att beskriva den svenska modellen från den dagen Sverige kristnades och svensken skulle bli protestant. För som genom ett trollslag, så blev svensken inte bara protestant, utan även den mest bokstavstrogna av alla.

   Under den så kallade mörka medeltiden, alltså tiden innan hen var uppfunnen, så fick vissa hanar för sig att vissa honor, var i maskopi med djävulen och därför skulle häxorna som de kallades för, brännas på bål. Vilket för övrigt också skedde i andra delar av Europa.

   Men utan överdrift, så var Sverige med i toppen av eldandet, som inte enbart berodde på att vi hade några stränga vintrar och behövde värma oss, utan för att vi verkligen trodde på detta. Det svenska fiskstimmet rörde sig ju åt det hållet och då måste det ju vara sant, att häxor finns.

   Så för säkerhets skull, så införde vi då ett häxministerium, så att vi fick lite extra power, bakom brasorna… Nåväl, jag ska inte bli långrandig om detta, utan konstaterar bara att det har eldats upp en hel del kvinnor, i det här landet.

   Men det krigades också under den här tiden. Och efter att vi hade övat krig mot ärkefienden Danmark, som för övrigt lär vara ett av världshistoriens mest brutala krig, kände vi oss mogna att på riktigt erövra Europa och givetvis fortsätta slåss mot dansken. För bättre sparringpartner än dansken, har aldrig funnits.

   Så med hjälp av lite legoknektar, slog Sverige till med full kraft och överraskade alla Pappenheimare och andra arméer på kontinenten, genom att med sina ryttare, rida sönder och splittra deras stora fyrkantiga formationer, så att de till slut blev ett lätt byte för svenskens nya gerillakrigföring…

   Men gapar man efter för mycket, så förlorar man ofta hela stycket. Vilket svensken blev varse om genom karolinernas fall, som innebar slutet på Sveriges ”ärofulla” tid, som en krigisk nation.

   Trötta på krig och elände, så ändrade det svenska fiskstimmet kurs och vände cirka etthundraåttio grader och slog istället in på diplomatins vördnadsfulla stig. Och naturligtvis så skedde det med sådan bravur, att svensken även blev världsledande i den sköna konsten.

   Ett helt fantastiskt maskeradtrick, med tanke på att vår historia kantats av att sätta andra länder i brand. Simsalabim, så tog svensken på sig den heliga tagelskjortan och slapp undan två världskrig.  Samtidigt, som det oskyldiga lammet Sverige, lyckades göra affärer med allt och alla, oavsett nationalitet, tro eller bakomliggande avsikter.

   Elaka tungor vill till och med påstå att Hitler inte behövde invadera svensken, då den redan satt i hans knä och smekte allt, som behövde smekas, samtidigt som våra grannar slogs i bitar. Men det glömmer vi, för det var garanterat bara elaka tungor… från framför allt Norge… vars kung kom till gränsen och bad om inresetillstånd. Men diplomatins Mecka, svarade:

– Sorry, men du kan få köpa spikskor av oss och dra en annan väg. Du förstår, vi har en del stora affärer att vårda nu. Men kom gärna tillbaka om kriget vänder, för vi är ju grannar!

   Kriget vände och i maj 1945, var det andra världskriget över. ”Nyduschade” och ”nydeodorantade”, står Sverige återigen redo att utmana Europa, som vid den här tiden låg i spillror. Äntligen fick svensken den stora chansen och tog den storstilat, genom att återigen sluta sig i ett enda stort fiskstim och vips… så var det svenska folkstimmet.. förlåt folkhemmet, ett faktum.

   Med ett gigantiskt försprång på övriga länder, slog den svenska tigern sig för brö… förlåt, jag menar naturligtvis att svensken som tiger, slog sig för bröstet och visade omvärlden var skåpet ska stå. Fast inte genom krig den här gången, utan genom social rättvisa, välfärd och nya uppfinningar, som sammantaget skulle slå världen med häpnad.

   Att vi stod ensamma på startlinjen i detta lopp, samtidigt som de andra startade ”mil” efter svensken, bland de sönderbombade ruinerna. Det är något som svensken sällan eller aldrig talar om.

   Nu är vi framme vid slutet av 2018 och desperationen bland de ledande svenska hennarna, verkar total. Det råder något som närmast kan liknas vid den gamla leken, ”hela havet stormar”. Där stol efter stol nu rycks undan och det politiska tonläget är på väg att gå upp i falsett.

   Ju billigare och helt ogrundade politiska poänger som plockas av makthavare och de så kallade influenserna från nätet, desto flera likes, från fiskstimmet. Stimmet, som för femtioelfte gången fogat sig inför de som skriker högst och sitter nu med sina ”melloflaggor” och viftar utav bara helvete för att inte riskera att hamna utanför gemenskapen.

   Allt detta sker i en tid, då de mest högljudda högerkrafterna och vissa så kallade vänsterliberaler tillåts leka med vår gemensamma existens på ett sådant cyniskt och motsägelsefullt sätt, som om det vore underhållning…

   ”In the blue corner, Hanif Bali and the the sex pistols. And in the red corner, Alice Bah Kuhnke, and the wonderlands”.

   Jag vill bara skrika: SLUTA FÖR HELVETE! Värden är så mycket stor och orolig, att den förtjänar betydligt mera än barnsliga, bortskämda politiker, som leker med vapen på bild i valtider, eller tror sig visa mod genom att knyta en blus för de redan priviligierade… suck!

   ”Jamen, det var viktigt för kvinnokampen, att Alice och många av oss andra gjorde det”, protesterar du kanske?

   Sorry… Danius behöver tillnärmelsevis inte lika mycket stöd och medkänsla, som era betydligt anonymare medsystrar därute, som helt kom bort i hanteringen. Alla de ensamstående, lågavlönade och heltidsarbetande kvinnor, som ändå lyckas se till att det finns mat på bordet och rena kläder, till ungarna.

   Alla de flickor, som på grund av familjens religion, sörjer och mår dåligt under skolloven, därför att de inte kommer ut och får träffa sina skolkompisar, utan ska vara hemma och sköta hemmet. Alla dem som blir slagna, därför att de lever med en ynkligt svag man, Och givetvis alla de kvinnor som blivit våldtagna… listan kan göras lång!

   Det är väl ändå där den stora kampen för kvinnans rätt ligger. Och det är en kamp som vi alla borde ställt upp på om nu inte kampen gjort halt och slog läger, bland de redan priviligierade.

   Precis som med punken, när jag var ung. Punken, som kom ur arbetarklassen med sina trasiga kläder, egensinniga frisyrer och musik. Men ganska raskt blev kidnappade av kommersen och de redan priviligierade. Historien upprepar sig alltid, så länge vi inte lär oss något av den.

   Så sorry, Sara Danius. Men visst klarar du av uppgörelsen med Horace, utan lidande medsystrar, som fäller tårar över sina fina sidenblusar?

   Och att jag fällde några raljanta ord över Hanif Bali! Någon som förfasar sig? Nä, jag tänkte väl det.

   För att avsluta min granne hens berättande om den utländska henavhandlingen, så tror denne hen, att när det nu blåser nationalistiska vindar, så har svensken alla förutsättningar som behövs, för att bli den bästa nationalisten, i världen.

   Men nu är ju så att den där avhandlingen som jag raljerar lite kring, inte är någon vetenskap att luta sig emot. Utan enbart en ”illvillig” utländsk reflektion från en hen, som bränner av, några svidande salvor mot vårt solar plexus. Kanske är det till och med så, att den här utländka avhandlingen inte ens finns. Att det kanske bara är jag som ljuger?

   Men oavsett sanningshalten, så är det väl ändå fortfarande tillåtet att reflektera över ett sedan århundraden ängsligt folk, som verkar vara i största behov av ett lavemang, som skänker oss en kollektiv mental rännskita, så att vi börjar öppna käften mot alla dessa höger, vänster och religiösa minoriteter, som helt ogenerat kidnappar hela vår existens.

   Se bara vad som nu sker bland vissa unga socialdemokrater i Malmö. Hur de i kraft av att vifta med minoritetskortet, nu täpper till käften på Löfvén och company, som varken tycks höra eller se något.

   Varför reagerar inte vår statsman Löfvén skarpt? Sätter ner foten och förhindrar homofobi och antisemitiska tongångar? Varför reagerar han enbart då högerkrafterna, ger uttryck över exakt samma saker. Jo, för att Löfvén dessvärre inte verkar vara statsmannamässig, utan mest plågad över uppmärksamheten.

   Vill du vara med i matchen, så sträck på dig karlslok och var inte så förtvivlat rädd för att förlora makten. För ju räddare du är, desto mera krymper du. Riktig makt är ingenting man bör få till skänks, utan den får man se till att förtjäna. Precis som med demokrati. Den infinner sig bara inte, utan den måste vi alla se till att förtjäna.

   Så när ska vi till exempel lära oss att vi är en ras, med olika tro och färg, men som delar på en och samma planet! För inte alltför längesedan, så anpassade vi våra liv i Sverige och fogades in under Gud, adel, präster, borgare och bönder. Tills våra förfäder och mödrar gemensamt slog den strukturen i bitar.

   Så det är dags att visa dem och deras uppoffringar lite respekt. För det var de, som bara för några få generationer sedan, gjorde det historiskt ovanliga i Sverige. De ställde sig upp och utmanade en förhärskande överhet, med sina liv som insats.

   Så det kanske är dags att minnas Ådalen och flera av de människor, som betytt allt för den frihet vi har idag. Så kom fram och höj era röster, för jag vet att ni finns där! Alla ni gamla och unga, som bär så på så mycket gott, men sitter fast i vårt gamla Svedala-DNA, ”Nej, inte ska väl jag”?

   Okej, då börjar jag lite fantasilöst, genom att härma Martin Luther King och utbrista: I have a dream! Vad har du?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Johan Hedenberg är mest känd som en bråkig, stökig hårding i olika filmer och tv-serier.

Vid fyllda 50 debuterade han med den tokhyllade boken Lill-Tarzan och jag, som handlar om hans uppväxt i en av Stockholms förorter.

Johan är en av Para§rafs krönikörer.

En mer utförlig presentation av Johan Hedenberg och hans bok finns att ta del av i artikeln, 28 döda kompisar.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.