Öppet brev till Jossans gärningsman

2019-03-27

Knappt någon går väl oberörd efter att ha sett dokumentären om Josefin Nilsson, utom möjligen gärningsmannen själv, som enligt Expressen kommenterar dokumentären med att, "nu finns det en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda över det här. Det finns ingen rättegång eller någon som skulle ta upp det här. Människan är dessutom död och kan inte höras".

   I höst blir det två år sedan Metoo uppropet startade i Sverige och minst sagt alla känslor kom i svallning, även om ”alla” var överens om att det var dags att se över vissa mäns uppförandekod.

   Själv skrev jag först en krönika om ämnet, som fick tummen upp av majoriteten. Sedan följde jag upp med en till, som buades ut av många. Fast jag egentligen skrev om samma sak. För så känsligt var det i början.

   Minsta lilla tvekan om sakens tillstånd och man var en motståndare till hela Metoo-rörelsen, trots att man hela tiden tagit avstånd från all form av maktmissbruk. Och där någonstans strandade den så alldeles in i helvete viktiga debatten om en så grundläggande fråga som kvinnofriden.

   Inte helt oviktigt i sammanhanget, är att Birger Jarl, stiftade lagen om kvinnofrid. Vilken bekräftades i Alsnö stadga 1280.

   Så långt har alltså vissa män kommit på 739 år, trots att kvinnofriden tillsammans med kyrkofrid, hemfrid och tingsfrid var en av de första lagar som instiftades i Svea rike. Och vi som hittills tigit still, är i allra högsta grad ansvariga för historiens gång.

   Men trots att kvinnofridslagen är en av våra hörnstenar i svensk lagstiftning, så finns det män som i århundrade efter århundrade fortsätter att slå kvinnor. Hur kan det få fortsätta? Och framför allt, varför förmår inte vi i omgivningen dem att sluta? Frågor, som i alltför många fall tycks vara olösta, sedan ”Adam och Evas” dagar. Det som också alltför ofta tycks upprepa sig, är att offret alltför länge skyddar förövaren. Och att vi i omgivningen då blundar och inte vill lägga oss i.

   Jag kände systrarna Nilsson tillräckligt mycket för att se hur fyllda av kärlek de och hela Ainbusk Singers var i sitt skapande, där nyfikenheten och all förundran inför livet verkade vara navet.

   Förmodligen var det just därför, som de fyra tjejerna berörde oss andra så oerhört mycket. De kunde liksom det där svåra, som att få oss att le och gråta inombords på samma gång. Och i det perspektivet, så känner jag enbart en stor tacksamhet över att ha fått dela några stunder tillsammans med dem.

   Och på något vis knyta ihop Birger Jarl med Josefin Nilsson och aldrig glömma hennes lite hesa bullrande skratt och starka närvaro inför det vackraste som finns, nämligen vår längtan att få leva. Låt Josefin härmed också bli en påminnelse över hur sköra våra liv är och att ingen har rätt att skada någon annan, oavsett hur skadad man själv är.

   Avslutningsvis, så vänder jag mig direkt till dig du svaga man och ber dig nu att gräva djupt, i ditt sargade hjärta, för att kanske våga dig ända fram till den sorg som du förmodligen bär på och så desperat döljer för omgivningen.

   Jag har själv sett och mött dina svagheter vid Dramaten. Fattar att du bär på någon form av skam inför dig själv, för annars skulle man inte kunna skada så många människor, som du gjort dig skyldig till under åren.

   Det fungerar inte att gå från vagga till grav och skylla på att man har ett hett temperament. För hett temperament, är något väldigt gemensamt för många av oss så kallade ”manliga” skådespelare och långt ifrån någon ursäkt.

   Nej, nu är det fan dags för bekännelsen och ansvarstagandets tidevarv, så att ”Jossan”, alla hennes medsystrar och även Birger Jarl, äntligen kan få riktig frid.

   Våga sätta strålkastarljuset på alla de kvinnor, som lidit och lider i det tysta under svaga män, vilka kanske tror sig kunna hela sina sargade hjärtan, genom att trasa sönder sin nästa.

   Så du skådespelare, som genom alla år kämpat på scenen, för att ”känna” så mycket. Ta nu chansen och säg ja – till ditt livs roll. Nämligen, den som en riktig man, far och människa. Ställ dig nu i fronten för den tragiska armé av misslyckade män, som liksom du misshandlat kvinnor, genom alla tider.

   Du är ju en offentlig person, som nu märkligt nog har ditt livs chans att göra enorm skillnad. För visst har du försökt känna empati för dina påhittade roller, som du gestaltat på scenen genom alla år. Så varsågod, här har du ditt livs chans till den överlägset viktigaste rollen, i ditt liv.

   I snart ett helt teaterliv, så har rollen legat vid dina fötter, utan att du märkt den. En roll som väntat ett helt liv på att bli spelad på riktigt. Nämligen rollen om dig själv och dina handlingar. Lova en sak bara! Leta inte utanför dig själv efter karaktären. För enbart genom dina uppriktiga tårar, så kan du nu vattna den jord du skövlat och därmed skänka livet åter. Så kanske även du en dag förtjänar att bli älskad för den du är.

   Kram på dig ”Jossan”, som är alldeles för levande för att någonsin kunna dö.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Johan Hedenberg är mest känd som en bråkig, stökig hårding i olika filmer och tv-serier.

Vid fyllda 50 debuterade han med den tokhyllade boken Lill-Tarzan och jag, som handlar om hans uppväxt i en av Stockholms förorter.

Johan är en av Para§rafs krönikörer.

En mer utförlig presentation av Johan Hedenberg och hans bok finns att ta del av i artikeln, 28 döda kompisar.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.