Johan Hedenberg

Att vara eller inte vara…

2018-05-24

Låt mig säga det direkt, så att det är klart! Jag är en äldre man, uppväxt i sextiotalets Vällingby, och som trodde att tjejerna skulle gilla mig om jag var stor och stark. Precis, som de flesta mammorna önskade sig av sina söner på den tiden. Mitt problem var att jag blev som de flesta andra pojkar, nämligen inte särskilt stor, stark, eller tuff. Tvärtom, så var jag länge ganska mycket mindre än de flesta andra, men kompenserade detta med att istället låtsas infria ovanstående kriterier.

   Det var en kort och givetvis grovt förenklad syn, på hur livet som pojke kunde vara på den tiden och säkert än idag för unga män, fast nu ännu våldsammare.

   Men kan ärligt erkänna, att det var en del av den där våldsamheten, som paradoxalt nog förde in mig på scenskolan. Alla de där drömmarna om att just vara stor och stark. Att få spela i landslaget i fotboll, eller stå på en scen och sjunga, så att tjejerna slänger upp sina trosor på scenen.

   Problemet var och fortfarande är, att det är förhållandevis få som når den höjden av framgång att få spela i ett landslag, eller att få stå på en stor arena och sjunga så smäktande. Vill påstå att det är likadant inom film- och teatervärlden, där det nu rörs om i grytorna på ett sätt vi tidigare aldrig upplevt.

   Så vilka är då den där Harvey, Woody, och alla andra så kallade män, vilka nått en sådan formidabel framgång, att de fått allt de pekar på?

   Svara på den frågan, den som kan? För dessvärre, så vet nog inte ens de tilltalade. Men i svaret finns garanterat en djup längtan att bli, stor och stark. En ytterst primitiv drift, som ligger dold för det omedelbara medvetandet, men som innerligt törstar efter sött smicker och självbekräftelse, för att rättfärdiga sin existens.

   Tänker på filmen Chariots of fire (Triumfens ögonblick), från 1981. En berättelse som först och främst handlar om två på ytan helt olika män, som kommer till de olympiska sommarspelen i Paris 1924, för att vinna. (Vilket även var och är huvudkriteriet för kvinnliga idrottare).

   Det finns en scen i filmen, som måste vara en av de vackraste och paradoxalt mest sinnesjuka jag sett. Det är när karaktären Harold Abrahams, ligger på massagebänken inför finalen och säger till sin tränare:

– På tio sekunder kan jag rättfärdiga hela min existens.

   Vansinnigt poetiskt och smärtsamt vackert. Och samtidigt, så oerhört korkat, begränsande, och narcissistiskt småskuret.

   Men om vi vänder våra blickar tillbaka till kulturdammen, är det väl just denna överdrivna längtan, som kräver ett viss mått av inre frustration och någon form av inre aggressiv energi – som inte sällan bottnar i ett oförlöst bekräftelsebehov.

   Jag kan villigt erkänna att det var just den blandningen av destruktivitet och längtan, som fick mig att våga söka till scenskolan. ”Jag ska visa de jävlarna, de som slog mig ska få se, hon ska fan ångra att hon inte ville ha mig”… Listan i mitt fall, kan göras smärtsamt lång.

   Men som tur är, så har jag alltid varit lite för lat för att fullfölja alla mina oförlösta drömmar. Har haft bägge korparna på mina axlar och även lyssnat på den där late, som gärna säger:

– Skit i det! Det som skulle göras idag, kan alltid skjutas upp till morgondagen. Sätt dig ner och ta en fika i solen.

   Den där Harvey, Woody och gudabenådade skådespelaren Kevin Spacey, vilka är de?Naturligtvis, så har jag ingen aning. Kevin S, kanske bara är oerhört begåvad och en för övrigt ganska lat och självupptagen skådis. För det kan både manliga och kvinnliga skådespelare vara och ändå sväva obekymrat fritt uppe i stratosfären.

   Men de där som sitter med den riktiga makten. Alla de där (förhållandevis få), som nått den absoluta toppen inom sitt skrå. Vilka kan de vara? Jag har ingen aning. Vet bara som alla andra, att det är betydligt fler män, än kvinnor. Och nu ställer sig många frågan:

– Ska det behöva vara på det viset?

   Om du frågar mig – så tror jag faktiskt det. För kvinnor är av någon anledning betydligt mer sociala än män. Utan kvinnan, skulle antalet födelsedagsgratulationer minska drastiskt.

   Betänk bara, att en man har den unika förmågan, att inte tänka på någonting. Vilket kan göra en kvinna vansinnig, för hon tänker på allt! Bara en man kan sitta i timmar och titta på guppande flöte, utan att få napp.

   Och min vilda gissning är, att det just är denna märkliga förmåga att kunna se på ett guppande flöte i timmar, som lägger själva grunden till att bli en framgångsrik nörd. För det är inget snack om saken: De som sitter i den absoluta toppen inom allt, är nästan uteslutande per definition nördar.

   När de flesta av oss ränner omkring med våra oförlösta drömmar, finns det ett fåtal som till varje pris måste förverkliga dem. Och där kommer återigen aggressiviteten och det destruktiva in. Att dras till det oförlösta, som ofta bevakas av tungt beväpnad moralism, så att vi inte ska kunna tillåta oss att möta det innersta inom oss. Det är kanske därför, som vi så gärna skrattade när Ingmar Bergman, kunde säga:

– Jag vaknade mitt i natten av en sådan in i helvete intressant mardröm, att jag omöjligt kunde somna om.

   Många känner igen dessa mardrömmar, men få anser att de är in i helvete intressanta, utan mest in i helvete plågsamma. Därför är det så bra att skrattet ännu tillåts, för det håller ångesten i schack.

   Men varför skulle inte det kunna gälla kvinnor, att även de är som Ingmar Bergman? Jo, det finns Bergman kvinnor… eh? Och då menar jag inte i första hand de Bergman kvinnor, som vi brukar tänka på. Utan de kvinnor, vilka sitter i våra respektive samhällsskrån.

   De förhållandevis få, vilka avsäger sig sina liv för att fånga sina drömmar och till varje pris tämja dem. Och där teaterns kvinnliga Thalia är en synnerligen ömsint mor.

   Kanske är det också därför, som så många män sedan begynnelsens tider, i det dolda skaffat sig ett alibi inom konsten, för att få mod att leva. ”Om mitt maskulina jag, inte vågar möta mitt feminina jag, så kan jag åtminstone skapa en fantasifigur, som gör jobbet åt mig”.

   Och med den villfarelsen, så går då en liten bråkdel in i sin egen bubbla och viker hela sina liv för just detta något – som är så svårt att fånga.

   Inom kulturen, kan det kan vara en Ingmar Bergman, eller en Benny Fredriksson. Spelar ingen roll, vilken roll de tagit sig att spela. Det väsentliga är att de helt och fullt låter sig uppslukas. För de gemensamma dragen alla dessa märkliga och mäktiga människor bär på, är ett för ämnet hög intelligens och en enorm arbetskapacitet. De väljer bort relationer och har ingen som helst aning om vardagens trivialiteter.

   Ack ja! Dessa ”verklighetsfrämmande” människor med förvärvad makt, är så sant nästan uteslutande män, även om det också finns kvinnor.

   Men varför så få kvinnor? Jo, min gissning är som sagt, att kvinnorna generellt sätt är mycket mer sociala än män. Att det inte är lika vanligt att kvinnor nördar ner sig i ensamhetens navelskåderi, i samma utsträckning som vissa män. Och det handlar procentuellt om en liten grupp män och en ännu mindre grupp kvinnor.

   Mina damer och herrar, nu tänker jag ge mig in på minerad mark genom att påstå: Oavsett vilken ”gris” Harvey Weinstein blev, så kan ingen ta ifrån honom hans stora insats, som producent. Inte många, har som han lyckats med att förena konstnärlig integritet med kommersiell succé. Att han sedan förgripit sig på kvinnor är självklart så allvarligt, att det måste föras fram i ljuset.

   Men utan att försvara Weinstein och flera andra av dessa män vid makten, så vore det intressant att försöka förstå vad som rör sig därinne i huvudet.

   Kan det vara så att när man helt och fullt identifierar sig med sitt kall, så riskerar själen att bli perverterad och i förlängningen, även sexualiteten. Man kan bara knulla, men vet inte hur man ger och tar emot ömhet. Så därför knullar man och berättar om ömhet i sitt arbete istället.

   Om vi började tala om detta, istället för livstids uteslutning från gemenskapen, är jag övertygad om att vi i framtiden inte behöver bekymra oss över våra köns olikheter. Men med skam, hat och oförsonlighet, så cementerar vi våra fördomar och nya brandhärder flammar upp.

  Att Ingmar Bergman är död och begraven, ska han förmodligen tacka sin lyckliga stjärna för. Och för de som ännu inte är begravda, nämligen Roman Polanski, Woody Allen och den fantastiska Kevin Spacey med flera, så är det helt klart inte över förrän ”den feta kvinnan sjungit sin aria”!

   Men helt klart så rör det sig för de flesta av de här herrarna och vissa kvinnor, i de allra flesta fall om en monumental ”fartblindhet”, som givetvis är ytterst allvarlig och måste åtgärdas, för kommande generationer. Men ändå – låt oss få lite perspektiv!

    Nu har vi under åtta månader ägnat oss åt att demonisera och förenkla dessa människor. Genom denna förenklade demonisering reduceras de tilltalade till tecknade figurer så att vi än en gång inte lär oss något, utan historien kommer bara att upprepa sig.

   Håller med om att det är på tiden att vi gör oss av med vanföreställningar om både oss själva och andra, och samtidigt även passar på att göra oss kvitt med våra romantiserade drömmar kring ”geniet”. Vika vi själva utser – vilket inte är helt oväsentligt.

   Men handen på hjärtat! Vilken skådespelare skulle inte ”kapa sin arm”, för att få jobba med den som skulle skänka en sådan gigantisk succé, som öppnade dörren till entrén där Stellan tar emot sina telningar på andra sidan Atlanten?

– Ja, jag vet! Surt sade räven.

   Vem skulle inte efter allt för mycket ”fritid” och surt kaffe, bli överlycklig över att bli utvald och få ta del av ”nördens” strålglans. Få en fet roll. Bli rik och berömd och få råd att köpa ett helt eget café vid Nytorget i Stockholm och kunna ”latta” sig ännu mera i solen.

   Det är du, jag och framför allt massmedierna, som får syre genom dessa ganska få, avvikande, självförbrännande, destruktiva och exentriska människor – med icke ställda diagnoser. Vilka genom sina personliga tillkortakommanden och ofta perverterade förhållningsätt till livet, skänker oss något så paradoxalt, som skönhet och gång på gång väcker den olösta frågan, inom oss… Vad är meningen med livet?

   Så till alla unga kvinnor inom teater och film, vill jag med kraft säga:

– Sök regi, foto, manus och producentlinjerna, för var har ni hållit hus? Vem har stoppat er, förutom ni själva? Det finns ju redan ett helt gäng enastående systrar, som regisserar, fotar, skriver och producerar. Kom igen nu för h-e, stå inte bara där och uppfyll de gamla mytologiska skrifterna, vilka berättar om kvinnan som offerhjälten.

   Hon som först måste skylla på männen, innan hon till slut fattar mod att våga se sin maskulina sida och ”ta tjuren vid hornen”, för att då möta sig själv och sin innersta rädsla. Och till slut landa som en hel kvinna, genom att ha fått kontakt med sin maskulina sida.

   Till alla ni män (sökarhjältarna) som ännu inte varit ödmjuka, eller vågat möta er feminina sida, vill jag bara säga:

– Skit i vad andra tycker och tänker. Om du vill bli en jävel på kostym och mask… Go for it! Låt dig inte hindras av att det är så kvinnodominerat, för du är precis lika välkommen där som dina systrar är till regi, foto, manus och producent.

   Så killar, kör hårt nu och våga möta er feminina sida, så att ni en dag kan lämna jordelivet som en hel man.

   Men lova bara en sak, lär er jobbet innan ni regisserar den där filmen eller syr upp kläderna. För vi har något mycket större än oss själva att tänka på, nämligen en publik därute.

   Kram på er allesammans! Önskar Johan Hedenberg, som är inne på sin fjärde fika i solskenet och bara väntar på att geniet ska dyka upp… ”Hm, tänk om ändå Amanda Kernell, kunde slå sig ner och erbjuda mig huvudrollen i hennes nästa långfilm…Gubb blod.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 

 


   Johan Hedenberg är mest känd som en bråkig, stökig hårding i olika filmer och tv-serier.

Vid fyllda 50 debuterade han med den tokhyllade boken Lill-Tarzan och jag, som handlar om hans uppväxt i en av Stockholms förorter.

Nu är han en av Para§rafs krönikörer.

En mer utförlig presentation av Johan Hedenberg och hans bok kan du läsa i artikeln, 28 döda kompisar.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.