Jeanette Höglund

Vid din sida

Av Johan Hedenberg 2019-04-29

Onsdagen den 24 april, vandrade jag för första gången med i ett demonstrationståg. Erkänner utan omsvep att stora folksamlingar aldrig tilltalat mig, utan tvärtom upplevts som skrämmande. Lite märkligt, med tanke på att jag just i skrivande stund inser, att jag under hela mitt vuxna liv varit ett enmannaprotesttåg, som skam till sägandes i många fall varit alltför stridsbenägen, för den ”goda sakens skull”. Vad nu den goda saken, kan tänkas bottna i.

   Solen steker och det är över tjugo grader varmt när jag kommer fram till Humlegården och ser alla människor som fått på sig rosa mössor med texten: Vid din sida.

   Men när jag hör tugget, så får jag först inte riktigt ihop det, för det var ju så längesedan? Den gamla förortslangen från min barndom, har för ett ögonblick tagit över hela Humlegården och surrar nu som en upprymd bisvärm:

– Tjena Bengan, hur ere merej?

– Jorå, Bettan! Bårtsett från såckret och mitt amputerade ben, så ere kanon!

   Har lite svårt att acceptera det, men de här slitna gamla människorna är samtliga i min egen ålder. Och det slår mig hur fantastiskt vänligt sinnad livet varit mot mig. Har i snitt arbetat femton timmar i veckan och resten av tiden fått ägna mig åt mitt eget privata grubblande.

   Har aldrig tvingats upp i gryningen för att gräva i ett kallt och rått dike, eller fått själen härdad av stålet. Utan tvärtom, alltför ofta fått ångest över att jag sovit för länge och inte tagit ansvar för allt det jag borde. Och ändå har livet belönat mig med ungefär två vanliga arbetarlöner om året.

   Plötsligt hörs en stadig kvinnlig stämma ur megafonen, som hälsar oss alla välkomna och att vi strax ska påbörja marschen mot Riksdagen. Kvinnan bakom megafonen heter Jeanette Höglund och påminner om en hybrid mellan Marilyn Monroe och Mike Tyson. Konstaterar att den tjejen ”bollar” man inte med. Skulle hon spänna ögonen i mig och säga, ”Inte en droppe till, gå hem och lägg dig”, då skulle det garanterat bli så.

   Polisen ber oss att bara gå fem i bredd, för trafikens skull. Och sedan rör sig cirka tretusen människor framåt och skallar:

– Sluta svamla, ta hand om de gamla!

   När jag går där med mitt utsövda ansikte och alla tänder att le med, samtidigt som han snett framför mig kämpar med sin rullstol och får hjälp av ett till hälften tandlöst leende. Då slår det mig, ”Fan, jag har nog fler tänder än de har tillsammans”! Men slår genast bort den tanken. Vill inte bidra genom att vara ett ”fräscht nylle, med trista tankar”.

   Det knallas på i ledet och jag ser att folk filmas och intervjuas. Känner igen en reporter från det Sverigedemokratiska Samnytt och även ett annat välkänt ansikte från Sverigedemokraterna. Förstår ganska snart, att det här tåget innehåller en andel människor som lämnat Socialdemokraterna till förmån för Sverigedemokraterna. Men det skiter jag i!

   Jag går enbart här av en anledning; Fattigpensionärerna som bor på gatan. Om sedan någon ser mig och tänker: ”Aha, han är en smygrasist och invandrarhatare”, så får de göra det. Samtidigt, som en gammal bekant tanke slår mig; Varför måste du alltid utsätta dig för detta, Johan? Vore det inte mycket enklare att säga ja, till de som styr ditt arbetsliv.

   Nämligen det så kallade kulturella Södermalm, med alla goda värderingar och som nu äter årets första sparrisskörd och hittills fått alla rätt i PK-boken. Det vore ju så mycket mer framgångsrikt och definitivt hälsosammare att istället ställa sig utanför det här vita fattiglappståget och skandera:

– Ut med nassarna, ut med nassarna!

   Och sedan gå ut på sociala medier, likt pseudonymen Glädjespridaren och skriva som denne skrev dagen efter demonstrationen:

Känner ingen sympati för svenskar som jobbat på ett låglönejobb hela sitt liv som sen gnäller när pensionen inte räcker till. Ni hade allting serverat på ett silverfat hela livet men dög ändå inte till att bädda för en bra framtid, vad vill ni att vi ska göra åt saken? Tänk istället på folk som kommer hit från krig, undernärda och inte en krona på fickan, som måste lära sig språket i ett helt nytt land utan att ha sociala kontakter överhuvudtaget, DET är tufft.

   Som sagt, jag läser och ser gärna på allt från vanlig dagspress, till Glädjespridaren på Flashback. Skulle dock vilja meddela Glädjespridaren, att det är tur att vi inte delar upp människor vid gränsen med samma människosyn, som du. För då vore det inte många som skulle passera:

– Halt! Du där är för gammal och kommer inte bidra. Och du där är krigstraumatiserad, det går ju inte, för vi har ingen psykvård. Och ni där! Hur många ungar har ni egentligen? Gör ni ingenting annat än knullar?

   Nå, vad gäller min generation från förorten, vilket nog de allra flesta i protesttåget bestod av, så vill jag än en gång ställa frågan: Varför var livet så snällt mot mig, trots att jag gjorde lika dumma saker som flera av mina idag döda vänner, från gårdagens Vällingby?

   Jo, det kan jag tala om för dig, ditt Glädjespridarpucko, från Flashback; Det var för min konservativa uppfostran i familjen, där jag omgående fick lära mig navigera bland de ”fina” sociala koderna och insåg innan tonåren, hur den insikten skulle utnyttjas maximalt.

   Det i kombination av tillgången över ”gatans koder”, utanför familjens fyra väggar skänkte mig en fantastisk ”mental verktygslåda” och som sammantaget gjorde mig helt immun.

   Hade inga som helst problem med att ena stunden befinna mig bland thinnersniffande kompisar i barnvagnskontoret, för att i nästa stund befinna mig uppklädd med vit skjorta och fluga, på flerrättersmiddag i farmor och farfars Patricerhem, med kusinerna från Solsidan i Saltsjöbaden. Succé – och en första klassens ögontjänare var därmed född.

   Minns när en grabb på gården tände eld på vår dunge och skyllde på Lill-Tarzan och mig. Jag var i skolan när polisen hämtade Lill-Tarzan, mitt under lektion. Medan de bara knackade på hos mina föräldrar och vänligt framförde sitt ärende, nämligen att Lill-Tarzan och jag var misstänkta för branden.

   Jag var ju inte där själv, men fick höra av min mamma att poliserna bett om ursäkt, men var tvungna att framföra misstanken. För de förstod ju att en sådan fin pojke som jag, aldrig skulle göra något dumt.

   Nåväl, vad gäller branden i dungen, visade det sig så småningom att även Lill-Tarzan var oskyldig. Men han släpptes inte förrän den skyldige erkänt. För precis då som nu, så handlar det i botten om en enda sak… KLASS! Och i jämförelse med Lill-Tarzan, så var jag en prins.

   Vad vill jag nu säga med det; att det var jag som skrev texten till låten Jag vill tacka livet, med Arja Saijonmaa? Nej, med det borde f-n ha varit det, med tanke hur mycket gratis jag haft i jämförelse med många av dem, som jag marscherade tillsammans med, mot Riksdagen.

   Framme vid Mynttorget börjar den ene efter den andra tala. Och när jag nu sitter här och jämför talen med de klippta scenerna från Samnytt och min minnesbild, så är det föga förvånande att vissa saker klippts bort.

   Som när en av talarna undrar varför Löfvén, inte kommer ut och tar emot de över 70-tusen namnunderskrifterna och vissa delar av publiken buar:

– Ut med Löfvén, ut med Löfvén.

   Där klippte sig Samnytt ut. Medan verkligheten var den, att kvinnan mycket vänligt avbröt publiken, med att säga:

– Tror inte det hjälper att kasta ut Löfvén, utan nu måste vi alla samarbeta. Men det ville tydligen inte Samnytt, veta av.

   Kastar nu öga på mina mobila nyheter och läser ett inlägg av moderaten Tobias Hubinette, som skriver:

Igår marscherade tusentals SD:are (och även en del icke SD:are) från Humlegården.

   Vad är det som händer? Jag får inte ihop det. Att det säkerligen var en hel del i leden som röstar på SD, betvivlar jag inte för en sekund. Men tusentals? Va fan, har Hubinette-pojken röntgensyn och kan se in i människosjälen?

   Läser allt fler uttalanden om hur och vilka de här i onsdagens demonstrationståg egentligen är och företräder. Och inte sällan landar konspirationsteorin om att allt är riggat från yttersta högern. Men om det nu är så att allt är sponsrat och riggat av Åkessons lakejer, varför bryter alla ni andra som kallar er goda, inte bara in i demonstrationen och ”räddar de fattiga” från SD?

   Hjälper alla de där som av olika skäl hamnat utanför samhället och ingenting hellre önskar än att få värme, mat och tak över huvudet. Jag garanterar att de fullkomligt skiter i om pengarna kommer från höger, mitten eller vänstern.

   Tror dessvärre, att intresset för dessa så kallade vita utslagna människor är mycket låg. Att det finns en underbyggd rädsla för att hjälpa fattigsvenskar, eftersom det kan uppfattas som nationalistiskt.

   Det måste ju finnas någon anledning till att Vid din sidas grundare, Jeanette Höglund, från vissa håll fått utstå mycket skarp kritik och för att vara rasistisk, då hon kunde hjälpa flyktingar istället.

    Jag har ingen aning om var Jeanette Höglund står politiskt, hon får gärna stå strax till höger om Djingis Khan, eller tvärtom vara Maoist, så länge hon gör så många fattiga människor gott. För säg inte bara vad du är, utan visa vem du är.

   Önskar nu av hela mitt hjärta, att alla de som brinner för den globala världen och integration, från och med nu även kan omfatta det som John Lennon, en gång förespråkade: Think global, act local.

För övrigt har jag…

   läst lite kommentarer… Jättebra att många går igång, oavsett ingång. Intressant att se hur länge vi kommer att offra en specifik grupp som denna, enbart för att vi röstar olika.

   Mitt hjärta är rött, så var det sagt. Men tillåter mig vara besviken på många inom vänstern, som verkar skita i byxorna så fort det talas om vitt utanförskap. Speciellt, med tanke på att de flesta av oss säger sig vara övertygade om att vi är en gemensam ras, med lite olika pigment bara.

   Så tänk, om vi för en stund kunde lägga vår politiska agenda åt sidan, så länge vi befinner oss inom våra riksdagspartier, vilka sitter där för att ett demokratiskt val skapat den konstellationen. Vare sig man ”lajkar” det, eller inte.

   Vill man bli av med något parti, så räcker det inte enbart att säga vad man är, utan visa vem man är.

   Men vem är jag, mer än ännu en tyckare, i tyckeriets tidevarv. Ju mindre kunskap, desto mera tyckande. Så förmodligen, är jag som de flesta av er som har åsikter kring min krönika, helt enkelt en lat jävel, som inte gör någonting mer än att tycka och ibland pliktskyldigast lägga en slant i den fattiges mugg, när trycket blir för stort och för många ögon ser på oss. För man vill ju se god ut, eller hur?

   Vad det gäller Jeanettes politiska hemvist, så har jag ingen aning. Konstaterar bara att hon till skillnad från mig och kanske dig, i alla fall gör något för en utsatt grupp, som i det här fallet visar sig vara gamla skattebetalare, som hamnat utanför systemet. Och alltså inte enbart utanför systembolaget.

   Så jättebra om Jeanette engagerar/provocerar dig. För nu har du och jag chansen att aktivt göra något för en medmänniska i nöd, oavsett hudfärg och bakgrund. Vilken lyx, du ”lyxputte”, som till och med får välja vilken utsatt du vill och kan hjälpa. Om nu inte någon för tidigt född noshörning i Kolmården kommer och stjäl all uppmärksamhet framför ögonen. För då tror jag mig veta vem folkmajoriteten väljer att hjälpa.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Johan Hedenberg är mest känd som en bråkig, stökig hårding i olika filmer och tv-serier.

Vid fyllda 50 debuterade han med den tokhyllade boken Lill-Tarzan och jag, som handlar om hans uppväxt i en av Stockholms förorter.

Johan är en av Para§rafs krönikörer.

En mer utförlig presentation av Johan Hedenberg och hans bok finns att ta del av i artikeln, 28 döda kompisar.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.