Det är människan som urholkar demokratin

Av Johan Hedenberg 2018-12-20

Innan scenskolan, under slutet av sjuttiotalet, arbetade jag som plit vid Svartsjö kriminalvårdsanstalt. När semestern närmade sig, då kunde vi dryga ut semesterpengarna med att ta varandras pass. Alltså, om jag sjukskrev mig, då hoppade kompisen in och tjänade dubbelt och vice versa. Det här var förstås innan karenstiderna tuffade till det hela.

   Och så här har det väl sett ut sedan urminnes tider. Det spelar ingen roll hur bra vi har det, för de allra flesta av oss vill alltid få det lite bättre. Speciellt när vi är unga, för då har vi ju tid och ork med precis allt.

   Det är då reviren ska mutas in och framtiden säkras, för oss själva och våra framtida avkommor. Inte sällan är det väl också vissa händelser från ungdomen, som vi minns med viss rodnad och moraliskt dilemma när vi blir påminda om något, som vi omöjligt skulle kunna göra idag. Vem har till exempel aldrig snattat något?

   Erkänner utan omsvep, att jag har snattat vid flera tillfällen. Faktiskt så många gånger, att det i min ungdom blev en vana, som jag fick lov att vänja mig av med.

   Låt mig killgissa och påstå, att 80-90 procent av alla levande människor, mer eller mindre är hyggliga personer. Medan de övriga 10-20 procenten består av lite luriga typer, till rena rama psykopater. Med tanke på att jag nyss erkände mitt snattande, står jag ut med ifall du placerar mig bland de lite luriga typerna, på min amatörmässiga och killgissande skala.

   Vad jag försöker komma fram till i mitt smått snåriga resonemang, är att människans grundläggande psyke förmodligen sett likadant ut sedan urminnes tider. Bara det att lagar och förordningar påverkat oss, i en den ena och andra riktningen. Den som vill nå friktionsfri framgång, bör därför anpassa sig till fullo och inte göra minsta antydan till självständigt tänkande.

   Nå, nu är det här året snart över och säga vad man vill om 2018… men det har gasats på som satan.

   Och navet i den politiska debatten, verkar vara identitetspolitiken. Viktiga personliga frågor om allas lika rätt. Vilket inte är helt enkelt, eftersom någons rätt, nästan alltid inskränker grannens rätt. Men vad fan, ska hen… men jag då?

   Det är bara att se på hur Europa förändrats. Länder har splittrats och blivit flera, enbart för att några hävdat sin rätt. Om hundra år, så kräver kanske vartenda torrdass en egen flagga. Och genast har vi återinfört de gamla feodala klansamhällena.

   Min spaning (fan vad jag hatar uttrycket ”min spaning”, men finner inget bättre ord just nu) är att den här galopperande identitetspolitiken, går mot ett kollektivt självmord. Allt detta, jag, jag, jag men jag då, sprider sig som ett virus. Och till slut, finns det inte en käft som inte känner sig kränkt.

   ”Men herregud, vad är det du säger? Man är ju liberal och respekterar givetvis den andres rätt, även om det givetvis är min fria marknadssyns inneboende kraft att… Kväva dig din jävel! om du står i min väg… men annars, så är jag gärna din vän på både Facebook, Insta, och titta mig gärna upp i arslet om du vill, för där kan du se vad jag ätit till middag”.

   I min förra krönika raljerade jag lite över den svenska folksjälen. Den avlutades med att jag lite fantasilöst citerade en av vår tids stora, nämligen Martin Luther King och snodde hans ”I have a dream”! Och det har jag… en dröm.

   Jag drömmer att vi slutar upp med att sätta identitetspolitiken i det främsta ledet, även om den är ack så viktig. För om blicken fastnar i vår egen navel, då är risken överhängande att det inte finns några navlar alls i framtiden. Att vi helt enkelt dör ut!

   Om ni inte sett Åsa Linderborg och Göran Greider samtala om klass, då rekommenderar jag alla att titta och lyssna på samtalet här.

   ”Va f-n, de är ju socialister”, kanske du värjer dig med. Jo, de är socialister, men strunta i det! Du behöver inte vara socialist, för att diskutera klassfrågor. Det viktiga är väl ändå att vi börjar diskutera ”mat på bordet och tak över huvudet politik” igen.

   För de frågorna är grunden till all demokrati och i förlängningen måste lösas, för att vi ska ha råd att hålla igång vår identitetspolitiska debatt om han, hen, hon, färg och religion, samt fördelningen mellan dessa, som är en ”kosmisk lyx”, som enbart kan bedrivas i land med välfärd.

   Men det finns dessvärre ett problem med att tala om klass. Nämligen, att det nuförtiden inte är lika enkelt att prata klassfrågor, därför att gränserna hela tiden blir allt luddigare.

   Att de som bor på gatan, rent klassmässigt är lätta att identifiera som underklass, det råder det väl inga tvivel om.

   Medan den gamla klassiska arbetarklassen i stort sett är helt utjämnad. Inte sällan tjänar en byggarbetare, mera än en egen småföretagare. Men enligt den gamla mallen, så tillhör byggarbetaren arbetarklassen, medan småföretagaren tillhör arbetsgivarsidan och definieras därmed inte som arbetarklass.

   Men kanske just därför, så bör vi hänga på Göran Greider och Åsa Linderborg, för att få sätta klassperspektiven i ljuset igen… oavsett var någonstans på den politiska skala, vi tror vi befinner oss.

   Du som läser de här raderna, får jag fråga hur din tillvaro ser ut? Är den kanske som min? En frilansande egenföretagare, som ena året tjänar betydligt mera än en byggarbetare, medan du året efter går på ”hörntänderna”, för att få ihop ekonomin. Men trots detta krassa faktum, ändå identifierar dig som någon form så kallad intellektuell medelklass.

   Jag gör i alla fall gärna det… det har ju blivit min identitet, hahaha! Och kanske gör jag det för att stå ut med ett år som 2018, då jag i stort sett fick min inkomst halverad och hoppas på att ”grannens julskinka, även räcker till mig”. Men aldrig att jag skulle be om hjälp… nä, nä!

   Gränsen får gå vid att jag tar ett par glas för mycket ur den billigaste vindunken, när avsaknaden av likviditet äter sig ända in i märgen, så att jag inte får någon ro och tankar till någonting annat än just denna gnagande oro över pengar, som fullständigt kan dränera mitt inre…

   Men nästa år, då ska det fan bli jättejulskinka och vin tappad på butelj igen. För hoppet lär ju vara det sista som överger människan och är dessutom helt gratis… Känner du igen dig lite?

   Nåväl, systrar och bröder! Låt 2019, bli året då vi äntligen börjar tala om klass igen, hur röriga klassförhållandena än ser ut idag… eller kanske just därför.

   Kan det vara så, att vårt alltmer polariserade samhälle delvis kan bero på att vi delar upp oss i alltmer mindre grupper, som driver just sin specifika särfråga? Vilket varje enskild grupp givetvis bör göra, för att ta chansen till största möjliga förändring… i sin sakfråga.

   Är det kanske därför en självklarhet att vår Margaret Thatcher wannabe Annie Lööf, vägrar kompromissa och verkar vara stolt över det. Jag vet inte? Vet bara att hennes parti fick åtta procent i valet. Men det kanske är en del av hennes personliga identitetspolitik.

   Och när jag ändå kommit igång, så vill jag även nämna Dagens Nyheters och inte minst deras Björn Wiman, som bidrar med polariseringen, genom sina ”klickraggande” förenklingar av livets villkor. Ta bara ett Wimans senaste uttalande efter domen mot ”kulturprofilen”. Hur ”Björnes magasin”, raljerade med att:

”Nu är det väl bara att betrakta motståndarna till domen, som rättshaverister”.

   Dagen efter kom det två artiklar som gick stick i stäv med herr Wiman, vilka var författade av två kvinnliga tungviktare, vad det gäller journalistik. Nämligen Lena Andersson och Åsa Linderborg, som nu enligt ”Björnes magasin” är rättshaverister.

   För att gå rakt på sak! Björn Wiman är i min bok per definition en moralist. Vilket inte är bör förväxlas med en människa, som har moral. För det är två väsensskilda saker, då Wimans moralism, allt som oftast visar sitt tryne genom att ständigt peka på någon annan och säga: ”Så får du inte säga, tänka, eller göra” och därmed göra allt för att slippa rannsaka eventuella personliga tillkortakommanden, a là Björn Wiman själv.

   Till skillnad från moral, som visar sig genom våra handlingar och alltid vänder sig till vårt centrum i själen och därmed ger oss chansen att reflektera över vårt eget beteende och tänkande, före anklagande av grannens alla fel och brister.

   Däremot, så vill jag ge Wiman cred för sitt uppriktiga miljöengagemang… grattis!

   Så min jul och nyårshälsning till alla sossar, moderater, SD:are, Centrar, vänsterpartister, KD:are, liberaler och miljöpartister, måste bli… Hur djupt sitter er identitet i det parti, som ni röstar på?

   Är det inte så, att de allra flesta av oss sitter i samma båt. Vi vanligt folk, som alltid ska drabbas hårdast av konjunkturer och av den minoritet psykopater (exempelvis Richard Fuld, före detta VD vid Lehman brothers), vilka drivs av djupaste cynism och förakt inför våra grundläggande, demokratiska värderingar. Viket i förlängningen ger dem ”rätten” att leka med vanliga arbetande människors liv, enbart för att deras sjuka natur kräver det.

   Varför gillar de allra flesta av oss Robin Hood, Karl-Bertil Jonssons jul och Lisbeth Salander? Varför blev de allra flesta av berörda och glada över att årets fredspris, delades mellan Denis Mukwege och Nadia Murad? Jo, för att vi berörs, när det goda segrar.

 

God jul och gott nytt år önskar, grumpy old man, Johan Hedenberg.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Johan Hedenberg är mest känd som en bråkig, stökig hårding i olika filmer och tv-serier.

Vid fyllda 50 debuterade han med den tokhyllade boken Lill-Tarzan och jag, som handlar om hans uppväxt i en av Stockholms förorter.

Johan är en av Para§rafs krönikörer.

En mer utförlig presentation av Johan Hedenberg och hans bok finns att ta del av i artikeln, 28 döda kompisar.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.