Jag är fri (nästan)

   Sista fasen av mitt fängelsestraff är nu igång. Denna krönika skriver jag som en del av mitt journalistiska arbete hos Magasinet Para§raf. Jag befinner mig inte längre i en fängelsecell bakom en skrivmaskin, utan istället flyger mina fingrar över en dators tangentbord och mina tankar materialiserar sig på skärmen framför mig.

   Konstigt nog var omställningen från Asptuna till halvvägshus mindre än den var att flytta från den slutna anstalten Skänninge till öppna förhållanden. Då gick jag från att vara inlåst halva dygnet i en cell, till att bara låsas in på min paviljong och kunna röra mig fritt på ett stort område. Nu gick jag från öppna förhållanden, till ännu öppnare förhållanden.

   Det som skiljer mest är att nu kan alla ringa upp mig, från fängelsets restriktiva värld var det ju alltid jag som var tvungen att initiera ett telefonsamtal.

   Jag gick och la mig sent min första natt i denna relativa frihet. Och under söndagen sov jag ut, vilket jag inte gjort på många år – brukar ju alltid vara uppe innan upplåsning. Först när min syster ringde och väckte mig vid 10-tiden tog jag mig ur sängen. Alltså, det kanske inte låter som något stort, men att min syster ringde och väckte mig har inte kunnat ske på 19 år. Hon var så lycklig, precis som jag. De små sakerna betyder mycket, otroligt mycket.

   Samtidigt som jag glatt mig åt sista steget av min utslussning, så har mina tankar även gått till brottsoffren. Jag är ödmjuk inför det faktum att en del säkert tycker att någon andra chans aldrig borde ges mig. Några blir säkert provocerade av att jag inte låses in i en mörk jordkällare resten av mitt liv. Med all respekt för dessa och andra liknade åsikter, så kommer jag visa mig vara värd en andra chans.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.