Vad hände egentligen med Kristdemokraterna?

Av Andreas Magnusson 2019-03-22

Kristdemokraterna står för den största omsvängning som något parti i Sverige har gjort i modern tid. De har gått från att vara ett icke-borgerligt parti som värnar om de utsatta till att bli ett moralistiskt och populistiskt högerparti. Gårdagens besked om att öppna upp för ett nära samarbete med SD är en tydlig bekräftelse på detta.

   Jag är uppvuxen i en kristen familj. Min farfar var pingstpastor av den gamla icke-amerikaniserade skolan. Den frikyrkorörelse jag känner igen är den som växte fram hand i hand med folkrörelse-Sverige. Solidaritet, gemenskap och enkelhet.

   Många av mina släktningar definierar sig som kristna och många av dem har sympatiserat med Kristdemokraterna.

   Jag skriver ”har” eftersom jag vet att flera av dem inte längre känner igen sig i det politiska parti som länge sågs som det självklara valet.

   Människor som engagerar sig i frikyrkor över hela Sverige för att utifrån sin kristna övertygelse ta hand om flyktingar vill ofta inte stödja ett parti som pratar om hårdare gränser.

   Människor som utifrån sin kristna övertygelse tror på kärlek och medmänsklighet vill ofta inte rösta på ett parti som kan tänka sig att samarbeta med ett parti som grundades av nazister.

   Femton år efter att Alf Svensson tillträtt som Kristdemokratisk partiledare beslutade sig en före detta nazistsoldat och några av hans Bevara Sverige svenskt-kompisar för att det gick att locka fler människor i raskampen genom att ta på sig kostym och kalla sig Sverigedemokrater.

   För den som kan något om Kristdemokraternas historia är det svårt att förstå att de en dag skulle komma att bli det riksdagsparti som i avgörande ideologiska frågor står närmast detta parti.

   Kristdemokraterna (dåvarande KDS) var ett parti som redan vid bildandet 1964 var tydliga med att man inte ville vara en del av den vanliga blockpolitiken. Partiets ungdomsförbund valde medvetet en logotype i färgerna rött och blått för att markera att man vare sig såg sig som höger eller vänster.

   Redan från början var familjepolitiken ett viktigt fundament, liksom de kristna värderingarna med det man såg som en unikt kristen moraluppfattning.

   KDS (som partiet hette fram till 1996) ville få politiken att handla mer om mjuka värden som att värna om familjen och propagera för en generös biståndspolitik.

   Inför valet 1976 uppfattades KDS politiska projekt som ett hot mot högerpolitiken i Sverige och organisationen Rösta borgerligt drog igång en stor kampanj för att hindra människor från att rösta på KDS.

   Vid kärnkraftsomröstningen 1980 valde KDS att stödja linje 3 tillsammans med VPK och Centerpartiet. Den politiska lojaliteten fanns med de moraliska övertygelserna och utgick inte från någon röstmaximeringsanalys.

   När Folkpartiet 2002 lade fram ett förslag om obligatoriska svensktest för medborgarskap tillhörde dåvarande partiledaren för KD, Alf Svensson, kritikerna. Han tyckte inte om tanken om att vissa människor skulle stängas ute:

”Man ska akta sig för att skapa skarpa gränser som obligatoriska test eller femårsgränser. Det kan leda till kategoriseringar: vissa blir godkända, andra inte.”

   Ingen annan partiledare har suttit längre än vad Alf Svensson har gjort. Med sina 31 år vid rodret har han för många kommit att personifiera partiet.

   I senaste valdebatten var det många som inte riktigt kände igen sitt gamla parti, men Alf Svenssons humanistiska uttalanden och texter gjorde nog att många kristna kärnväljare ändå vågade rösta som de alltid gjort.

   I Almedalen, sommaren 2018, berättade Svensson öppenhjärtigt att han grät när Jimmie Åkesson sa att vi inte behövde fler flyktingar. Det upprörde honom att ingen – inte ens hans egen partiledare – sa emot.

   I otaliga krönikor för den kristna dagstidningen Dagen kritiserade Alf Svensson under 2018 retoriken där man pratade om att det blivit för många flyktingar, att ”vi inte kan ta hand om alla” och att tonen i samhällsdebatten blivit allt råare. Han var (och är) också kritisk till att partier ser det som acceptabelt att regera med stöd av SD.

   Samtidigt har Ebba Busch Thor hela tiden varit tydlig med att Kristdemokraterna inte ser några problem med att regera på SD-mandat och att partiet företräder en politik med hårdare gränser. Vi kan ju inte ta hand om alla.

   Just tydligheten har enligt många varit Busch Thors främsta egenskap. Där andra partiledare komplicerat saker genom att föra nyanserade å ena sidan, å andra sidan-argument har hon valt att säga det som människor vill höra.

   Det är lättare att vara tydlig när man sätter stora delar av sanningen inom parantes. Det är lättare att vara tydlig när man utelämnar allt som inte passar det perspektiv som lockar flest väljare.

   Därför kan till exempel Kristdemokraternas genom tiderna tydligaste partiledare skriva en debattartikel som i stora drag bygger på rena förenklingar och missuppfattningar som hon gjorde i fallet med texten där hon menade att ensamkommande flyktingar antastar kvinnor i Uppsala och att kvinnojouren uppmanar kvinnor att stanna inomhus.

   Därför kan partiets förstanamn i valet till EU-parlamentet, Sara Skyttedal, på en direkt fråga inte säga om hon föredrar den ungerska semi-fascisten Orbán framför den franska liberalen Macron.

”Båda är lika destruktiva. Jag vill störta båda två”, säger hon i en intervju med DN.

   Sådana här utspel tilltalar väljare som söker ett rumsrent alternativ till Sverigedemokraterna – de som egentligen vill slänga ut varenda jävel men tycker att etikettsreglerna kräver att det sägs med viss finess.

   I nya testamentet frågar Jesus: Vad hjälper det om du vinner hela världen men förlorar din själ?

   Det finns många som tycker att den frågan bör ställas till KD-ledningen. I väljaropinionen går det bättre än någonsin, men har man offrat sina ideal för nya väljare?

   På det rättspolitiska området har KD allt mer kommit att profilera sig som ett parti som vill ha många poliser, hårda straff och allmänt tuffa tag. I valrörelsen vann de polisauktionen genom ett bud på 30 000 nya poliser.

   Kristdemokratiska politiker pratade då om att skjuta med tårgas och gummikulor mot förortsgäng och att förbjuda böneutrop eftersom det plötsligt hade blivit en viktig kristdemokratisk fråga att tysta ner religiösa ljud.

   I bibeln säger Jesus så här:

”Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.”

   Det känns kanske extra rimligt att tillämpa Jesus ord på just Kristdemokraterna eftersom de vill driva en politik på kristen grund.

   Om vi vill veta vad Kristdemokraterna står för så bör vi nog titta på vilken politik de bedriver och inte på vad de en gång i tiden sade sig representera.

   En vanlig teori är att Kristdemokraternas förändring började när ett antal ungmoderater insåg att de hade större chans att driva Kristdemokraterna mot värdekonservativa högerideal av amerikanskt republikanskt snitt än att få Reinfeldt-Moderaterna att överge sina frihetsideal. Detta ledde till en infiltrering av KDU.

   En annan teori går ut på att partiet allt mer närmat sig den europeiska kristdemokratin med sina katolska rötter. Därigenom blev moralen övertrumfad av moralismen.

   Alldeles oavsett är det uppenbart att Ebba Busch Thors framgångar började när hon lyfte fingret från bibelverserna och satte upp det i vinden för att känna åt vilket håll det blåser.

   Hon kanske tappade sina kristna kärnväljare men hon vann nya väljare som gärna går till kyrkan på skolavslutningar och ibland vid advent. Det är ju trots allt viktigt att värna om de svenska traditionerna.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.