Foto: Save the children

Att döda ett barn

Av Andreas Magnusson 2023-12-04

Kanske var det när Alice Teodorescu förklarade att Israel egentligen kan döda hur många palestinska barn som helst just nu utan att det bör ses som oproportionerligt våldsanvändande som jag på allvar började fundera över vad som har hänt med den svenska samhällsdebatten.

Innan vi går vidare så vill jag säga det som man förr i tiden aldrig behövde säga, eftersom alla förstod ändå, men som idag behöver sägas. Jag är alltså emot såväl palestinska mord på israeler som israeliska mord på palestinier.

Jag är kort och gott emot att man dödar människor. Särskilt barn och andra helt vanliga försvarslösa människor som råkar befinna sig på en plats därför att de lever sina liv där.

Det borde inte vara så kontroversiellt att ha den här åsikten, men det är minerad mark. Vi har nämligen nått en punkt då det inte längre råder konsensus om att det är dåligt att döda barn.

Att tro på fred och kärlek ses som vänsterflummiga hippiefasoner. Det är, enligt rådande samtalsklimat, naivt att tro att konflikter vanligen blir värre ju fler muskler som spänns.

Under kriget i Ukraina har vi fått lära oss att militärt våld är enda vägen framåt och att den som propagerar för fredsförhandlingar är ogenomtänkt och Putinkramare. Fred i Ukraina blir det först när ryssarna åker hem igen. Genomtänkt.

Under kriget i Gaza har vi fått lära oss att militärt våld är enda vägen framåt och att antisemitismen bara kan upphöra när fienden (Hamas och alla som råkar stå i vägen) är totalt utplånade. Genomtänkt.

Jag känner igen metoden. Det är samma metod som högern i Sverige har när det gäller brottslighet: Bura in alla skurkar så blir vi av med kriminaliteten.

Lite som att få tyst på en stökig skolklass genom att boka in en studiedag, eller att bli av med mördarsniglar i trädgården genom att asfaltera alla ytor.

Det politiska samtalet är polariserat. Tonläget är högt. Dialogen har tystnat. Nu gäller det att skrika högst eller komma med fyndigast oneliners (själv tycker jag att jag fick till två bra i förra stycket).

Man kan bli av med vänner i sociala medier för att man är emot att palestinska barn dödas och man kan bli av med vänner för att man är emot att judiska barn dödas.

Det fanns en tid då politiker slog in öppna dörrar. De sa samma sak allihop. Från höger till vänster. Snälla saker.

“Vi vill satsa på vården, skolan och omsorgen. Rösta på oss så får vi ett varmare och mer medmänskligt Sverige.”

Det här var vid en tid, en inte alltför avlägsen tid, då i princip alla människor på riktigt trodde att ett samhälle blir bättre av att människor får bra utbildning och att vi alla blir starkare och friskare av att tillsammans ta hand om våra svaga och sjuka.

Vid den här tiden tyckte människor att det var bra med fred. I skolorna sjöng man “Sång till friheten” och “I natt jag drömde” och barn fostrades till att tänka att våld nästan aldrig är lösningen på något problem alls.

Seriefiguren Bamse var stark men han använde aldrig den där styrkan för att skada andra. Och Vargen, den värsta skurken av alla, blev snäll genom att överösas av snällhet.

Det här är gamla idéer. Inte ens särskilt svenska. Djupt osvenska till och med. I bibeln står det om att vända andra kinden till och i buddhistiska dhammapada står det att hat aldrig någonsin kan upphöra genom hat, att kärleken är det enda som kan få slut på våldet.

Jag är liksom kvar i det där. Jag tror att ett samhälle blir bättre när vi litar på varandra (även om vi ibland blir lurade), när vi satsar rejält på utbildning (även om det blir dyrt) och när vi tolererar och till och med uppskattar andras religioner och traditioner (även om de inte är våra egna).

Jag tror att krig är dåligt och att fred är bra och att det alltid är fel att döda barn, att det aldrig någonsin finns några skäl att döda barn.

Man dödar inte barn, inte ens om de används som mänskliga sköldar eller för att Alice Teodorescu tycker att det är okej.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


 Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska och religionskunskap. Han sysslar också med musik både som soloartist och med bandet Oblomov.
Andreas har skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
År 2022 debuterade han med boken ”När humanismens fördämningar brister – personerna och partierna som drogs med”.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.