Albert Einstein dog 18 april 1955

Restkroppen vägdes visserligen aldrig men däremot är varje bit av hans hjärna mycket minutiöst bokfört. En bit finns hos den japanske vetenskapshistorikern och professorn Kenji Sugimoto och han fick den från Einsteins personlige obducent, neurokirurgen Thomas Harvey.

Trots att Einstein uttryckligen har bett om att bli kremerad och spridd för vind och våg samt andra naturkrafter, är Harvey ändå den laglige ägaren till Einsteins hjärna, ett faktum som på sätt och vis, är ytterligare ett bevis på Einsteins relativitetsteori.

Med Einsteins hjärna är det som med de två fiskar och de fem bröd som en man som också hade en anmärkningsvärd hjärna och lystrade till namnet Jesus Kristus delade ut till fem tusen män förutom kvinnor och barn enligt Matteus evangeliet 14:21.

Mellan åren 1955 – 1994 har Harvey portionerat och delat ut sammanlagt 71,32 kg av Einsteins hjärna till olika forskare, institutioner och samlare, samtidigt som han själv behållit 1,48 kg, det vill säga de cirka 25 biljoner nervceller som en genomsnittlig vuxen människas hjärna består av, för eget bruk. 

Och nu några ord om andra organ, så att även andra än utpräglade hjärntillbedjare får ut något av dessa minnesrader.

På en vanlig människokropp väger huden dubbelt så mycket som hjärnan, något som gagnade nazisternas lampskärmstillverkning. Darwin menade att eftersom fiskarna var människans ursprung, så skulle kvinnans 28 dagars menstruationscykel härledas till det liv som var beroende av tidvattnet och därmed av månen.

En 7 kilo stor torsk består, verkar det som, mest av ett huvud. En ko har fyra magar och kan följaktligen aldrig sova på riktigt. Man kan se det på deras ögon. Inte heller delfiner är speciellt utvilade, eftersom de har medveten andning och skulle de sova mer än 2 minuter åt gången, så skulle de inte andas mer än 2 minuter och de är inga fiskar, som bekant.

Delfiner är mycket intelligenta (påstår en myt) och ändå lätta att tämja. Skulle delfiner kunna vara mer utvilade så skulle planeten tillhöra dem och vi människor och våra enkla tricks skulle förevisas för deras ungar i människonarier.

Men delfiner är mindre grymma än människor. Ett bevis på detta är att delfiner upptäckte Amerika långt innan Christofer Columbus och eftersom de är intelligenta, så kom de inte ens på tanken att missbruka och underkuva varken detta land eller dess befolkning. Så nog skulle människan klara sig från den förnedring som en förevisning av enkla tricks i människonarier skulle innebära.

Tillbaka till hjärnan. Jag såg på SVT en 60 minuters film betitlad ”Jakten på Einsteins hjärna” av Takuya Ogasawara och Riva Komatsubara. Dessa två läste om Thomas Stoltz Harvey, patologen som år 1955 obducerade Einstein och stal hans hjärna. Så Ogasawara och Komatsubara ville träffa honom. Men denne var redan död sedan åtminstone tio år tillbaka.

Filmmakarna träffade Harveys son, Harveys granne et cetera och kom fram till att Harvey styckade Einsteins hjärna i 134 bitar, i filmen kallade block, och postade dessa till olika läkare och forskare världen över.

Ogasawara och Komatsubara lyckades lokalisare fjorton av dessa, det vill säga 120 block saknas fortfarande. Filmen ställer frågan: Kommer man att kunna återskapa hela Einsteins hjärna till slut?

Filmen skulle kunna heta ”Koka soppa på en spik”, fast i den här soppan fanns bara en spik och inga andra ingredienser så som den berömda folksagans ospecificerade recept föreskriver.

En annan dokumentärupplevelse om Einsteins hjärna vill jag också berätta om här. Detta mest på grund av att ingen har reagerat på detta program och jag menar att det fanns anledning till det.

”Dokumentären” hette ”Einsteins hjärna” på svenska och ”Relics: Einstein’s Brain” i original. Den är producerad och regisserad av Kevin Hull.

(Obs. Förväxla inte denne Kevin Hull med Kevin Hull som tillsammans med Mike Miranda, Martin Aparijo och Jose Yanez gjorde den utmärkta semidokumentären med BMX-cykeln i fokus, ”The Making Of Rad”.)

I filmen ”Einsteins hjärna” far på ett guttaperkabollaktigt vis en japansk professor med namnet Kenji Sugimoto mellan kontinenter och kors och tvärs över USA i jakten efter Einsteins hjärna.

Professorn som hävdas komma från ”Kinki University”, klättrar på Einsteins staty som om det var Mount Rushmore i Hitchcocks ”North by North West”, och han knackar på statyns huvud i hopp om att finna Einsteins hjärna där.

Han uppsöker ett arkiv och finner där dokumentation om James Hendrix, Janis Joplin, J Edgar Hoover etcetera. Låter allt det som scener från en seriöst menad dokumentärfilm? Och ändå presenteras den som en sådan. Utan några som helst anmärkningar eller ifrågasättanden.

Platsen där dokumentation om Amelia Earhart borde vila i samma ovannämnda arkiv är tom. Eftersom, och detta är min egen tolkning, Amelia själv försvann spårlöst … Samma underhållningstricks har Mel Brooks använt sig av i sina filmer. Låter det som något som borde finnas i en dokumentärfilm, är någon av Mel Brooks filmer dokumentär?

Professorn Kenji Sugimoto hittar så småningom en informator på en plats vid namn Lawrence, Kansas, en håla, som enligt utsago, bara några år tidigare blev utplånad av en atombombexplosion. Informatorn heter ”Bill” och spelas, yes i den här dokumentären spelar man roller, av ingen mindre än den välkände författaren William S Burroughs… Låter det som en dokumentärfilm?

 Kevin Hulls film ”Relics: Einstein’s Brain” präglas av samma svarta humor och civilisationskritik som etnologen och privatdetektiven Burroughs författarskap.

Med andra ord, filmen ”Relics: Einstein’s Brain” är lika mycket en dokumentärfilm som Woody Allens ”Take the Money and Run”, eller densamme Allens film ”Zelig”, eller Allens ”Bananas”, eller Rob Reiners ”This is Spinal Tap”, eller Eric Idles ”The Rutles”, eller Vladimir Oravskys ”Ungdomsgården paa Vesterbro”, eller Christopher Guests ”Waiting for Guffman”. Ingen av dessa sju sistnämnda filmer visades på TV under vinjetten dokumentärfilm.

Hjärnan som kulinarisk delikatess. På den gamla goda tiden tog man tillvara allt ätbart på djuren, i Sverige, även hjärnan. Man tyckte mest om kalv- och lammhjärnan. Man kokade den, stuvade, bräserade, stekte och friterade. I Slovakien, landet där jag är född, är friterad panerad hjärna och hjärna à la omelett fortfarande på menyn.

Man skulle kunna hävda att detta bidragit till att delar av Slovakien har största antal fall av prionsjukdomen Creutzfeldt-Jakobs sjukdom i världen. Fast så är det säkerligen inte.

Detta är en krönika, eller kanske mer av en skröna. Analyser och ställningstaganden är skribentens.