Demokratin räddas inte av en stark grundlag

Enligt V-Dem Institutet vid Göteborgs universitet var det 45 länder som upplevde en demokratisk tillbakagång under 2024. Även på vår egen hemmaplan har regeringen på olika sätt bäddat för att underminera demokratin bland annat genom att begränsa journalister möjligheter och öka möjligheterna till hemliga tvångsmedel.

Dessutom har andelen unga som är intresserade av samhällspolitik minskat och 13 procent av de unga, särskilt unga killar, uttrycker skepsis mot att demokrati är det bästa sättet att styra ett samhälle enligt Generationsrapporten 2024.

Många debattörer har länge ansett att vår egen grundlag i form av Regeringsformen, ger ett alltför svagt skydd för demokratin eftersom densamma i princip skulle kunna avskaffas med enkel majoritet genom två riksdagsbeslut med ett riksdagsval där emellan. Det finns därför de som anser att stödet för demokratin bör stärkas i svensk grundlag.

Men som Trump-administrationen nu visar räcker inte en stark grundlag och maktdelning, om en majoritet av befolkningen och parlament inte bryr sig om vare sig lagar eller domstolar.

En stark grundlag kan visserligen ge ett visst initialt skydd, men i grunden är demokratin beroende av att en majoritet av befolkningen vill ha den kvar. Vi inte kan rädda den som inte vill bli räddad. Frågan är därför hur vi kan bryta utvecklingen mot att människor värderar demokratin allt lägre?

Ett ganska givet svar är att utbildning om varför demokrati är viktigt bör stärkas inom våra skolor och universitet. För egen del känner jag dock visst tvivel över att utbildning räcker för att rädda demokratin. Utbildning hjälper inte för den som inte lyssnar eller för den som känner sig sviken av det politiska systemet.

Personligen tror jag dessutom att de flesta människor i praktiken är intresserade av enskilda politiska frågor som berör dem, men kanske inte av att engagera sig i politiska partier. Min egen erfarenhet av att engagera mig i ett politiskt parti ger dessutom vid handen att partierna har en hierarkisk struktur som kan vara svår att anpassa sig till. Dessutom finner jag det personligen allt svårare att hitta ett parti som jag i det mesta kan sympatisera med.

Så vad gör vi för att rädda demokratin om vare sig utbildning, grundlag eller de nuvarande politiska partierna räcker till? På detta har jag inget svar, men jag skulle tro att om vi kan öka det politiska engagemanget så kommer också demokratin att överleva.

Som utgångspunkt är jag skeptisk till folkomröstningar i enskilda frågor. Vare sig folkomröstningarna om kärnkraft, högertrafiken eller införandet av euron kan betraktas som någon succé. Ser vi utomlands avskräcker Brexit-omröstningen.

Samtidigt kan kanske fler omröstningar i både lokala- och riksangelägenheter, lite som det fungerar i Schweiz, ändå öka det politiska engagemanget och den demokratiska medvetenheten? Minska avståndet mellan det politiska etablissemanget och folket.

Även om den brittiska Brexit-omröstningen hade sina fel och brister, kunde ändå den del av den brittiska befolkningen som ville ha mer självstyre, göra sin röst hörd.

Det är exempelvis inte omöjligt att tänka sig att en svensk omröstning om vinstdrivande skolor, fått ett annat utfall än vad den politiska eliten tänker sig. Samma sak skulle kunna gälla klimatpolitik, järnväg- och annan infrastruktur, invandringspolitik och på lokala plan frågor om vindparker, utformningen av nya byggnader och stadsdelar med mera.

Fler folkomröstningar skulle vara kostsamt och många frågor lämpar sig för inte folkomröstningar. Å andra sidan kan det vara vår demokrati som står på spel. Om vare sig utbildning eller fria val vart fjärde år räcker till för att göra människor medvetna, måste vi våga tänka i nya banor innan det är försent.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.