När Svenska Dagbladet blir NMR:s nyttiga idioter

I sin senaste ledartext tar Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, Tove Lifvendahl, akrobatiken till en ny nivå. Hon lyckas på fullt allvar beskriva hur judiska föreningen i Umeå fick lägga ner sin verksamhet – utan att nämna vilka som låg bakom. Inte ett enda ord om Nordiska motståndsrörelsen (NMR), hakkorsklottret, hoten och trakasserierna från radikala högeraktivister. Istället försöker Lifvendahl ge Palestinarörelsen skulden för judehatet i Västerbotten.

Man kan undra: beror det på ren inkompetens? Med tanke på att Lifvendahl har verkat i exakt samma kläggkretsar som Johan Forssell i över 25 år, kanske det beror på något annat? Kanske handlar det om lojaliteten till Johan Forssell – vars son har kopplats till just NMR – som gör att Tove låtsas som att det regnar? Är det därför hon hellre riktar strålkastaren mot Palestinarörelsen än mot nazisterna som faktiskt gjorde jobbet? Det är ett så smutsigt trick att man nästan känner lukten av klorin.

2017 stängde föreningen sin lokal. 2018 lades den ner helt. Citat från Judiska föreningen i SVT:s rapportering:

“Hot och trakasserier från nazistiska grupper har gjort det omöjligt för oss att fortsätta vår verksamhet.”

Kanske är det helt enkelt bekvämare att rikta strålkastarljuset mot Palestinarörelsen än att peka ut de som faktiskt skrämde bort judarna från Umeå – det vill säga radikala högeraktivister och nationalister. En sorts opinionsbildning där sanningen får maka på sig när det personliga nätverket behöver skyddas. Det är så ryskt på nåt sätt, fast i svensk kläggtappning.

Och ja, Lifvendahl ägnar en halv spalt åt ett konstverk. Konstverket i fråga bestod av två fångdräkter med judestjärna, en palestinsk kvinna med sitt döda barn, och banderollen “ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”.

Ett tröttsamt grepp – Förintelsen behöver inte användas som jämförelse för att människor ska förstå att Israels folkmord i Gaza är ett folkmord. Alla begriper det redan. Men att lyfta det som huvudproblemet för Västerbottens judar, samtidigt som hon tvättar bort vilka som stängde judiska föreningen och som stått för det fysiska hotet mot Umeås judar är som att skälla ut brandvarnaren medan huset brinner.

Tove Lifvendahl poserar som en intellektuell röst. Men här landar hon snarare som en PR-konsult för en rörelse som hellre förtiger nazism och högerextremism än bränner broar till sina egna. Och när en politisk chefredaktör väljer att skriva om historien för att skydda bekanta, då är det inte bara dålig journalistik. Det är rent medlöperi. En sak är iallafall säker, Lifvendahls ledare gagnar inte Umeå och resten av Västerbottens kamp mot antisemitismen. Däremot gagnar den terroristklassade nazister.

Det där med Pravda var kanske lite väl snällt när jag tänker efter. Il Popolo di SvD vore faktiskt mer passande.

Av: Kim Fredriksson, 44 år, frilansjournalist

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.