Det är ofattbart!

Detta orsakade ett ramaskri och anklagelser om antisemitism. Arrangörerna backade och tog avstånd från installationen. Politiker uttalade sig, bland annat en Israelstöttande regeringsminister som en del definierar som kristen nationalist, och det skrevs om ”skandalen” i media även tre dagar senare!

Under tiden har den israeliska militären gjort som den brukar i Gaza, bland annat bombat tältläger och skjutit ihjäl hundratals desperata människor vid så kallade distributionsplatser för nödhjälp, människor som Israel medvetet utsätter för massvält som en del av folkmordet på det palestinska folket.

Trots alla skriverier och all upprördhet är det ingen som har lyckats beskriva på vilket sätt konstinstallationen var antisemitisk. Vi förväntas att bara acceptera att så är fallet.

Kalla mig naiv, men jag blev faktiskt överraskad över att Sveriges främsta rasforskare Tobias Hübinette ifrågasatte installationen på sin Facebooksida. Han skrev att den ”också handlar om ett underförstått hot mot dagens judar”. Detta är en mycket allvarlig anklagelse av Hübinette! Tyvärr förklarar han inte vad hotet består i. Vi förväntas att bara acceptera att så är fallet.

Hübinette raljerade vidare att verket är problematiskt eftersom det ”på ett synnerligen osmakligt sätt använder sig av idén att ´gårdagens offer är dagens förövare’ liksom indirekt att alla judar är skyldiga till masslakten i Gaza”.

Hur Hübinette kommer till dessa slutsatser är oklart. Hübinette borde beskriva på vilket sätt som verket visar att alla judar är skyldiga. Min slutsats är att Hübinette antingen bär på en inneboende pro-israelisk hållning av någon anledning, och/eller att han genom åren utsatts för sionistisk indoktrinering som innebär att han ibland felaktigt ser antisemitism där den inte finns.

Oavsett vad, med tanke på dessa grova anklagelser finns bara en sak att säga: Hübinette borde skämmas! Jag går hårt åt Hübinette för att jag länge har haft stor respekt för hans verk och för att man måste kunna kräva mycket mer av en seriös forskare.

Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, är inne på en liknande linje som Hübinette. Organisationen hävdar i ett uttalande att ”installationen är ett exempel på politisk appropriering, instrumentalisering och grov förvanskning av Förintelsen” och att ”kunskapen om och förståelsen för dess specifika karaktär, orsaker och konsekvenser urholkas”.

Inte heller SKMA bemödar sig att förklara på vilket sätt installationen är ett exempel på allt det som de räknade upp. Vi förväntas att bara acceptera att så är fallet.

SKMA stannar inte där, utan skriver att installationen också är ett uttryck för antisemitism: ”När symboliska representationer av judar under Förintelsen iscensätts i en kontext som avser att kritisera staten Israel, skapas en koppling mellan judar och nazistiskt förövarskap. Detta riskerar att aktivera klassiska antisemitiska troper. Ett sådant uttryck överskrider gränsen för legitim politisk kritik. Rätten att protestera mot det mänskliga lidandet i Gaza innebär inte rätt att instrumentalisera och trivialisera Förintelsen.” 

Det skulle vara bra om SKMA utvecklade detta resonemang. För allmänbildningens skull! Varför skulle det vara fel att symboliska representationer av judar under Förintelsen iscensätts i en kontext som avser att kritisera den israeliska staten? Gäller det alla symboliska representationer i en kontext som avser att kritisera den israeliska staten, eller kan vissa vara tillåtna? Är det okej att använda sig av symboliska representationer av judar under Förintelsen i en kontext som kritiserar folkmord som begås av andra stater än Israel?

När en israelisk soldat citeras i en av de största israeliska tidningarna att han i Gaza kände sig som en nazist och att palestinierna var som judar, eller när en före detta premiärminister hävdar att en ”humanitär stad” i Rafah i Gaza skulle vara ett koncentrationsläger, är det en kontext som är förbjuden på grund av den skapar en koppling mellan judar och nazistiskt förövarskap och riskerar att aktivera ”klassiska antisemitiska troper”? Och vilka troper handlar det i så fall om? Eller kan det snarare handla om att, som den israeliska soldaten eller före detta premiärministern, se och känna igen ondska och relatera den till den ondska som vi alla känner till bäst, nämligen Förintelsen?

Varför ska vi okritiskt svälja allt SKMA säger med hull och hår? Jag har inte sett SKMA kritisera den israeliska statens instrumentalisering av Förintelsen för sina politiska och folkmordiska ändamål, men SKMA får gärna rätta mig om jag har fel. Jag är säkert inte ensam om att jag gärna skulle vilja se SKMA kritisera den israeliska staten i andra sammanhang än den israeliska regeringens samarbete och nära förbindelser med europeiska högerextrema och antisemitiska partier.

På samma ämne om ”judedockor” skrev Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson en ledare. Han tycker att det är ”vansinne, äckligt, kränkande”. Han tycker att det är en ”klumpig kontext” att relatera de hängda dockorna och nazismens brott till folkmordet i Gaza. Han skrev inte varför. Vi förväntas att bara acceptera att så är fallet.

Gustavsson berättade också en anekdot om en av sina bekanta i USA, en progressiv jude, djupt engagerad för Palestina och mot ”Israels skoningslösa politik”. Hans bekant var upprörd och undrade vad det är som händer i Sverige. Hans bekants släkt utplånades nästan helt i Auschwitz, och enligt Gustavsson förstår hans bekant ”precis vad som kommuniceras”, men Gustavsson berättar det tyvärr inte för sina läsare. Precis som vid SKMA:s uttalande lämnas läsaren åt sina egna antaganden, utifrån sin egen förförståelse om Förintelsen, den israeliska staten och om allt vi har fått lära oss om alla dessa onda araber som ända sedan 1948 försökt krossa den enda judiska staten i världen.

Sedan blev Gustavsson nästan poetisk:

”Det kommer aldrig att finnas en giltig ursäkt för judedockor.
Att jag ens tvingas formulera den meningen.
Det ordet.
Judedockor.
Håll gränsen.”

”Håll gränsen”, menar Gustavsson, men förtydligar därefter bland annat att det inte råder, eller ska råda, ”åsiktsförbud mot att relatera samtida brott till historiska”. Nej, enligt Gustavsson ska man hålla gränsen ”för att antisemitism är ett gift som dödar också avsändaren”. Återigen underlåter Gustavsson att förklara vad antisemitismen i konstinstallationen består av och varför det är så tabu att relatera den israeliska statens samtida brott till Tysklands historiska brott.

Antingen är det så att ett folkmord är ett folkmord, eller så är det inte det. Antingen är ett folkmord ett folkmord, eller så är ett visst folkmord det folkmordigaste folkmordet av de alla.

Allt detta följer ett sedan länge beprövat recept: Man tittar på ett visst uttryck mot Israels ockupation och etniska rensning av Palestina, och numera också Israels folkmord, eller så tittar man på ett visst uttryck för stöd för palestinskt motstånd eller för palestinskt liv, och därefter fabricerar man upprördhet i syfte att skydda den israeliska staten, samt att diskreditera människor som demonstrerar för palestiniers rätt till liv och frihet.

Det är många människor som är mycket upprörda över två dockor som föreställer judiska offer för Förintelsen, men ingen av dessa upprörs över dockorna som föreställer mördade palestinska barn. Varför det? Jag låter läsaren själv fundera på det, utifrån sin egen förförståelse. Kanske kommer någon att inse att det handlar om en inneboende rasism och att de inte ser palestinier som människor. Eller kanske något annat mystiskt.

Vi har i Sverige sedan barnsben utbildats och som vuxna folkbildats om Förintelsen och de rasistiska mekanismer som låg bakom det. Förintelsen är allas vår gemensamma referenspunkt! Därför är det inte konstigt att aktivister försöker dra uppmärksamhet till ett pågående folkmord genom att dra paralleller till Förintelsen, särskilt för att de i snart två år skrikit sig hesa på gatorna, skrivit på upprop, mejlat och ringt politiker, demonstrerat på och utanför våra universitet, demonstrerat mot företag som tjänar pengar på folkmordet, med mera, och allt det utan något som helst resultat.

Men man har mötts av polisiär repression och politisk och medial smutskastning. Israel har tillåtits begå folkmord på Palestinas urbefolkning i snart två år och har i detta stöttats av i princip alla västerländska regeringar och deras mainstreammedia.

I Sveriges mainstream-samhälle är upprördheten större över en konstinstallation, som falskeligen anklagas för att vara antisemitisk, än över att människor lemlästas, bombas och svälts till döds just i detta nu, efter snart två hela år av direktsänt folkmord. Det är ofattbart!

Av: Nedim Kirlic, statsvetare och kulturgeograf

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.