Folkrätt eller den starkes rätt?

Det ena alternativet är en världsordning som präglas av det som brukar kallas maktbaserade doktriner (balance of power).

Maktbaserade doktriner bygger på en idé om att säkerhet och inflytande uppnås genom dominans, militär styrka och kontroll. Staten strävar efter makt, kontroll och överlägsenhet över andra. Målet är att maximera egen makt och säkerhet, ofta på bekostnad av andra. Kopplat till denna typ av doktriner finns det ofta ett intresse av att förhindra att andra stater växer sig för starka.

Typiska inslag i denna typ av doktrin är bland annat: 
Unilateralism, det vill säga att man agerar ensidigt utan internationellt stöd. Att man tar sig rätt att inleda ”preventiva krig”, vilket innebär att man tar sig rätt att slå till innan ett upplevt eller faktiskt hot blir akut.

Regimskifte, man anser att man har rätt att störta regeringar som upplevs hota den egna maktordningen.

Hegemoni, man anser att man har rätt att kontrollera regioner eller världen (t.ex. USA:s dominans efter Kalla kriget).

Några exempel på amerikanska krig som baserats på maktbaserade doktriner är bland andra:

Irakkriget (2003). Bakgrund: USA invaderade Irak utan stöd av FN:s säkerhetsråd, med (den lögnaktiga) motiveringen att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen.

Vietnamkriget (1955–1975). Bakgrund: USA tog sig rätten att agera militärt för att påverka stoppa kommunismens spridning i Sydostasien, i linje med dominoteorin.

Invasionen av Grenada (1983). Bakgrund: USA invaderade Grenada efter en militärkupp i landet, där en marxistisk regim tagit makten.

Intressebalans kan beskrivas som en motsats till maktbaserade doktriner. Några av grundprinciperna för intressebalansdoktriner (Balance of interests) är bland annat att fred och stabilitet uppnås genom att ta hänsyn till flera staters intressen. Att man strävar efter ömsesidighet och att inga enskilda stater bör bli för starka eller dominanta.

Exempel på typiska inslag:
Multilateral diplomati, samarbeta i FN, EU, NATO etc. Målet är stabilitet och samarbete, snarare än dominans och underordning. Eventuell avskräckning uppnås i första hand genom genom sanktioner, uteblivna vinster kopplade till samverkan, framför väpnade konflikter och krig.

Folkrätt och internationell lag används som en etisk och moralisk kompass, samtidigt som det bildar ett (relativt rättvist) regelverk och utgör grund för påföljder mot aktörer som bryter mot gällande regler. Ett system som bygger på intressebalans bidrar till stabilitet genom att det skapar långsiktighet och förutsägbarhet.

Om vi analyserar orsakerna till den instabilitet som präglar vår tids världspolitik kan vi se att en betydande orsak är politiska beslut som baserats på maktdoktriner. USA har betalat ett enormt pris för att man har haft en utrikespolitik som dominerats av maktdoktriner.

Det är samtidigt viktigt att påpeka att priset som den amerikanska befolkningen betalat, inte kommer i närheten av det pris som de länder som drabbats av USA:s maktdoktriner fått betala. Vietnam, Irak, Afghanistan och en rad andra länder har betalat det ultimata priset i form av oerhörda humanitära förluster.

Vad som har varit kännetecknande för samtliga amerikanska interventioner de senaste 50 åren är att amerikanska ledare manipulerat eller kört över den egna befolkningen och andra stater. Man har ignorerat det internationella samfundet. Man har ignorerat lokalbefolkningars nationella självbestämmande och drivit igenom sin politik. Interventionerna har ofta fått omfattande internationell kritik och har skett i strid med en massiv global opinion.

De senaste åren har vi fått se flera fruktansvärda exempel på hur USA och Israel använt sig av maktdoktriner, utan någon som helst hänsyn till humanistiska värden eller internationell lag. Som vi har kunnat se finns det ingen etisk eller moralisk gräns för vad som är möjligt, när man har en världsordning som bygger på den starkes rätt.

Situationen vi befinner oss i gör att makthavare och människor världen över, behöver fundera över vad det är för världsordning vi vill lämna över till kommande generationer.

Vill vi ha en världsordning som påminner om Indiens kastsystem, där vissa människor saknar rättigheter och är för evigt underordnade? Eller vill vi skapa en ordning där det är möjligt att konkurrera och samverka samtidigt, på sätt som är gynnsamma för samtliga parter?

För mig är det ett enkelt val, men det kräver att FN och andra internationella institutioner rätar på ryggen och påminner sig själv om varför man finns till.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.