All offentlig makt skall utgå från folket

Folket är den högsta makten. I en demokrati som Sverige är det medborgarna som ytterst har makten över hur landet ska styras.

Valda representanter. Folket utövar sin makt genom att välja sina representanter, främst i riksdagen, vid allmänna val. Dessa valda representanter fattar sedan beslut om lagar och statsbudget.

Styrkedjan. Principen skapar en demokratisk kedja: folket väljer riksdagen, som i sin tur utser regeringen. Regeringen styr sedan myndigheterna, som verkställer de beslut som fattas. (Reds. anm. Meningarna hämtade på nätet.)

Med dessa rader i åtanke funderar, i varje fall jag på om Sveriges valda ombud uppfyller de förpliktelser som grundlagens rader kräver? När de skapar blockpolitik blir med nödvändighet lite drygt hälften av medborgarna ofta helt utan inflytande.

Regeringar utan egen majoritet köper de röster som behövs för att i just den enskilda frågan få den sökta majoriteten. Priset är oftast, för att få igenom en fråga, får det styrande partiet ofta låta ett eller flera av de stödjande partierna få igenom dessa partiers hjärtefrågor, vilket ofta i sin tur betyder att SD kan driva igenom frågor och förslag som upp till kanske 70 % av medborgarna inte vill ha.

Det svenska valsystemet ska så rättvist som möjligt spegla folkets politiska vilja. Därför fördelas mandaten, platserna, i till exempel riksdagen eller kommunfullmäktige i förhållande till antalet röster som partierna fått i valet. Om ett parti får till exempel 20 procent av rösterna, ska partiet också få cirka 20 procent av mandaten.

I dagens regering står eller faller regeringens beslut på att de lyckas få SD att ställa upp på regeringsförslagen som ibland till och med måste fatta beslut för frågor där de har en avvikande uppfattning. Samma sak med KD och L som också dom i jämna val kan få en viss vågmästarroll.

SD är i sin vågmästarroll det parti som genomgående kan driva igenom olika beslut som de dessutom inte behöver ta ansvar för eftersom de inte sitter i regeringen. Allt avhängigt en maktkåt partiledare som är beredd att sälja sina taskor till räven.

Valsystemet uppfyller nog de rättvisekrav som kan krävas, men frågan är om blockpolitiken uppfyller samma krav eftersom blockpolitiken skapar oheliga allianser där hälften av de röstandes val inte beaktas.

Jag kanske har fullständig fel och demokrati betyder att en minoritet utan självaktning ingår oheliga allianser där varje förslag godtas med stöd av olika eftergifter och just i aktuellt beslut har majoritet men helheten blir att en minoritet kör över en majoritet.

Vår nya utbildningsminister Mohamsson exemplifierar klart och tydligt att allt är politik och Sveriges bästa har inte ett vitten av betydelse.

Mohamsson vill förbjuda friskolor som drivs som aktiebolag eftersom ett bolag i sina stadgar beslutat om vinstintresse. Hennes kamrater till höger har inga sådana intressen överhuvudtaget.

Vänstersidan däremot har ett prioriterat intresse för förbud med denna skolform och ska också lägga fram detta för riksdagsbeslut.

Mohamsson får då frågan om hon just i denna fråga inte skulle slå sina påsar ihop med vänsterblocket.

Hon vrider, snor sig och flinar och stammar på olika sätt fram att hon vill genomföra denna reform med sina vänner på högerkanten, inte med stöd av de till vänster.

Kan det uttryckas klarare att allt handlar om politik och inte har ett dugg med varken Sveriges bästa, elevernas bästa eller samhällets bästa att göra? Det ärt klart att det skulle bli ännu tydligare om också vänsterblocket varit mot en ändring av skollagen och om då L trots det genomdriver detta som resultat av vågmästarrollen där L avstår från någon annan fråga som övriga vill genomdriva.

Enkelt sagt, ”Vi har visat att vi (Tidölaget) kan samarbeta och jag tror att vi återigen kan klara det.” Ungefärligt uttryckt.

Vad dom har visat är att de är vindflöjlar och inga lösningar är främmande eftersom den styrande makten är viktigare än allt annat. Inga frågor är för heliga utan kan säljas om priset är det rätta.

Men det är klart att L:s motto är att ”före valet säger man något men efter valet gör man något annat” och vinstintresset i skolorna får nog fortsatt dominera politiken.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.