Vad återstår av ”utom rimligt tvivel”?

Att anmäla våldtäkt är ett av rättsstatens mest allvarliga ärenden. Att bli anklagad för våldtäkt är livsavgörande. Just därför måste rättssystemet hålla flera principer samtidigt: varje brottsoffer ska tas på största allvar, skyldiga ska dömas – och ingen ska dömas utan att skuld är ställd utom rimligt tvivel. Denna grundläggande balans följer inte bara av svensk rättstradition, utan också av Europakonventionens artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång. Det är denna balans som idag har rubbats.

I Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport från februari 2025 finns formuleringar som förtjänar större uppmärksamhet än de hittills fått. Nästan varje våldtäktsanmälan leder till att en förundersökning inleds. Omkring fem procent skrivs av direkt. I praktiken räcker alltså själva anklagelsen för att sätta hela rättsapparaten i rörelse, med mycket långtgående konsekvenser för den anklagade – oavsett utgång. Självklart ska saken utredas så de som blivit utsatta för övergrepp får upprättelse. Dock krävs en objektiv utredning för både den tilltalade och den som anser sig utsatt.

Samtidigt konstaterar Brå att deras analyser bygger uteslutande på de skrivna domarna. Men domarna, påpekar Brå själva, ger inte hela bilden av hur rätten kommit fram till sitt avgörande. Överläggningarna sker bakom stängda dörrar, och hur resonemangen där gått till – och hur de i efterhand formulerats i domskälen – kan inte granskas. Trots detta används domarna som grund för slutsatser om rättstillämpningen.

Det väcker en grundläggande fråga om insyn och ansvar. Hur kan rättssäkerheten bedömas, när själva beslutsprocessen i praktiken undandras granskning?

Än mer bekymmersamt är Brås konstaterande att fällande domar blivit vanligare i mål där bevisningen enbart är muntlig, alltså där ord står mot ord. Det är just i dessa situationer som beviskravet måste tillämpas med störst försiktighet. När ribban i stället sänks riskerar principen om ”ställt utom rimligt tvivel” att urholkas i praktiken.

Mot denna kritik invänds ofta: ”Men tänk på alla skyldiga som går fria.” Det är ett förståeligt men farligt resonemang. Rättssystemets uppgift är inte att maximera antalet fällande domar, utan att minimera risken för att oskyldiga döms. Ett system som accepterar felaktiga fällande domar i rättvisans namn har övergett sin kärnprincip.

Brås rapport ger ytterligare anledning till oro. I en enkät till försvarare uppger omkring 70 procent att de varit med om våldtäktsmål där de uppfattat att omvänd bevisbörda tillämpats. De flesta menar att detta är en följd av lagändringarna, och andelen som gjort denna erfarenhet har ökat markant sedan 2020.

Oskuldspresumtionen innebär att den misstänkte ska betraktas som oskyldig till dess motsatsen bevisats, och det är åklagarens ansvar att styrka att ett brott begåtts. När en så stor majoritet av försvarare upplever att denna princip sätts ur spel, handlar det inte längre om enskilda avvikelser – utan om ett systemfel som måste tas på största allvar.

Att värna rättssäkerheten är inte att misstänkliggöra målsägande. Det är att försvara rättsstatens trovärdighet. Ett rättssystem som inte förmår skydda oskyldiga från att dömas riskerar i längden att underminera förtroendet för rättsväsendet som helhet.

Frågan är därför inte om skyldiga ska dömas – för det ska de. Frågan är hur många rättsstatliga principer vi är beredda att offra på vägen dit.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Av Nina Hamilton, medlem i nätverket Mannaminne