Världen går under – Låt oss sitta med armarna i kors

Jag började av någon anledning att läsa kommentarerna till ett Instagraminlägg om låten We are the World. Man tänker inte att det går att hitta så mycket undertryckt tangentbordsvrede där, men se det går alldeles utmärkt. En låt som föreslår att mänskligheten hör ihop och att det är bra med solidaritet är nämligen oerhört “woke” och visar enligt utsago på liberalismens vansinne.

Och så dök det upp fler och fler kommentarer om att bistånd till Afrika är helt meningslöst. “Vi har ju skänkt en massa pengar till Afrika och inte har det hjälpt”. Sensmoralen är att det är lika bra att strunta i allt bistånd eftersom det ändå inte tycks ta människor ur fattigdom.

Efter att den svenska regeringen betalat ut 100 miljoner kronor av våra biståndspengar till den somaliska presidentens släktingar i utbyte mot att landet ska ta emot 25 medborgare som vi vill bli av med, fanns det gott om högertyckare som menade att det ändå var bättre användande av pengarna än att bara ösa ut dem till hjälp som ändå inte når fram.

Enligt Worldhelp räcker 300 kronor för att ge näring åt ett svältande barn under ett års tid. Biståndspengarna som regeringen använde som mutpengar hade alltså kunnat användas till att rädda 333 333 svältande barn istället. Men vad spelar det egentligen för roll? Förr eller senare svälter de ju, enligt cynikernas logik, ändå.

Samma resonemang dyker upp i miljöfrågan. Vad spelar det för roll om jag källsorterar min mjölkförpackning när indierna och kineserna pumpar ut miljögifter i sina vattendrag och när amerikanska bilar badar i diesel och blyad bensin?

För den som predikar likgiltighetens evangelium är varje akt av medmänsklighet helt meningslös, vilket innebär att varje enskild människas liv saknar betydelse. Allt är ändå kört.

Mänskligheten går mot en oundviklig katastrof och det bästa vi kan göra är, enligt en del, att droppa cyniska oneliners om att allt är sossarnas fel. Vi kan också raljera över “det såg man inte komma” kryddat med några utfall om hur bra allt hade varit om vi hade haft mer kärnkraft, stängda gränser och påtvingad heterosexualitet.

Armarna i kors och en bitter “vad var det jag sa”-mentalitet är tydligen vad den här världens röstberättigade befolkning önskar sig.

Jesus pratade om att älska sin nästa som sig själv. I dagens politiska klimat ska man älska sig själv. Det är gott nog. Världen går ju ändå under så det är lika bra att roffa åt sig så mycket man kan innan isarna smälter.

Varför ägnar domedagshögern så mycket tid åt att sprida likgiltighetens evangelium? Svaret är enkelt. Det är när vi människor tror att våra liv verkligen har betydelse, att vi som enskilda individer verkligen kan göra skillnad som vi fullt ut försöker göra den här planeten till en bättre plats.

Då skänker vi pengar till fattiga även om all fattigdom inte kommer att utplånas, då vill vi att Sverige ska klara sina klimatmål även om Indien misslyckas. Då tycker vi att landet kan ta emot flyktingar även om det kostar pengar och kräver att vi anstränger oss lite. Då betalar vi med glädje skatt eftersom vi vet att det går till skolor, sjukhus och vägar även om det ibland slösas med skattemedel. Då skänker vi pengar till hjälporganisationer även om en del pengar inte når mottagarna.

Och då röstar vi inte på främlingsfientliga partier. Vi blir heller inte lyckligare av att det ställs hårdare krav på arbetslösa, sjuka och flyktingar. Då gläds vi inte åt försök att inskränka religionsfriheten, mötesfriheten eller pressfriheten.

Då tycker vi inte att det är okej att sätta 13-åringar i fängelse eftersom “läget är så allvarligt” och vi accepterar inte att rättssäkerheten åsidosätts för upprivande av permanenta uppehållstillstånd, införande av visitationszoner och anonyma vittnen.

Vi förstår nämligen att när cynismen pumpats ut med full kraft i alla mediala kanaler kommer snart fascismen att vara helt igenom accepterad. Ändamålen helgar medlen till och med när åtgärderna saknar effekt.

Rebecca Solnits fantastiska bok “Hopp” kan rekommenderas som botemedel mot världens cynism. Hon skriver där att misströstan kräver mindre av oss och att det därför är tryggare att misströsta än att våga hoppas på verklig förändring. Verklig förändring kan ske när vi människor vågar hoppas att en bättre värld är möjlig.

“Ibland kan en människa inspirera en hel rörelse eller hennes ord kan göra det flera årtionden senare, ibland kan några få passionerade människor förändra världen, ibland startar de en massrörelse och miljontals människor förändrar världen, ibland har de miljonerna samma ursinne eller ideal som drivkraft, och förändringen kommer över oss som ett väderomslag. Det enda de här förändringarna har gemensamt är att de börjar i fantasin, i hoppet.”

Sluta aldrig tro att en annan värld är möjlig. Det är genom denna tro de goda krafterna kan segra.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.