”Fy fan vad arg jag blir”

Det är presskonferenser och diagram och allvarliga miner som om ordningen precis vore runt hörnet och det är svårt att inte uppleva det som reflexmässigt…

Inte för att frågan plötsligt blivit viktigare utan för att den behöver dominera samtalet. När den egna moraliska berättelsen spricker trycker man hårdare på sitt starkaste narrativ.

Fy fan vad arg jag blir.

Inte för att gängvåldet bekämpas. Det måste bekämpas. Utan för hur kriminalitet används kommunikativt som reklampelare, som reningsberättelse, som distraktion från egna sprickor. När lag och ordning blir marknadsföring snarare än ansvar, då handlar det mindre om trygghet och mer om kontroll. Och det är här klassmoralen kliver in helt obemärkt.

Kriminalitet är aldrig neutral i politiken. Den pekas ut, den placeras, den förstoras och den förläggs alltid någon annanstans. Det är vissa brott som får symbolisera samhällsförfallet, vissa kroppar som blir bärare av hotet, vissa områden som ska kartläggas, övervakas och disciplineras. Samtidigt behandlas andra brott som olyckliga undantag, som enskilda misstag, som något mänskligt.

Samma handling olika moral. Jag minns valaffischerna från förra valrörelsen. Nu stoppar vi gängen, stod det på lyktstolpar i välmående områden långt från de platser där konsekvenserna faktiskt märks. Affischerna var inte riktade till dem som lever med otryggheten, utan till dem som ville känna sig moraliskt rättfärdiga.

För det är så att när våld diskuteras handlar det nästan aldrig om varför det uppstår. Det handlar aldrig om vad som monterats ner längs vägen. Fritidsgårdarna stängs, fältassistenter finns inte kvar och skolor som lämnats att bära sociala problem de aldrig fått resurser för.

 Välfärd som steg för steg gjorts till en kostnad snarare än en investering. Förebyggande arbete är alltid för dyrt, för långsamt, för otydligt. Hårdare tag däremot går att sälja. Det går att mäta. Det går att applådera. Sälklapparna dånar i Strängnäs och Sölvesborg…

Men ett samhälle som bara reagerar och aldrig förebygger, bygger inte trygghet. Det bygger cirklar. Samtidigt vet vi att de droger som finansierar våldet i stor utsträckning konsumeras långt från de områden som pekas ut som problem. Där talar man sällan om kameraövervakning, kollektiv skuldbeläggning eller moralisk kollaps. Där talar man tystare, för där bor de som anses ha råd att göra fel. Och lite ladd under storhelgen skadar väl inte när det är någon som per dags dato fortfarande sitter kvar i SÄPOs insynsråd…

 När kriminalitet används på det här sättet handlar det inte längre om trygghet. Det handlar om kontroll. Om vem som ska granskas och vem som ska ursäktas. Vem som ska skärpa sig och vem som får fortsätta som vanligt. Så länge lag och ordning används som berättelse snarare än ansvar kommer våldet att fortsätta vara ett politiskt verktyg istället för ett samhällsproblem som faktiskt löses.

Det är därför tajmingen skaver. Inte för att någon sitter i ett rum och planerar distraktioner, utan för att mönstret är så väl inövat.

När moralen hotas flyttar man fokus. När bilden spricker höjer man volymen. Och det är kanske det mest otrygga av allt.

Hycklare.

Av Carl Erlandsson, 41 år, studerar på Göteborgs Universitet, tidigare arbetat inom vård och omsorg.

 Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.