Nej

År 2014 kom boken Kdo mě okradl o mého bratra? : o nás, co jsme opustili Československo : knížka lidového čtení / Vilka som stal min bror ifrån mig? : om oss som lämnade Tjeckoslovakien : en folkbok, som jag skrev tillsammans med Jaroslav Suk och Tomas Kramar.

Enligt en skriftlig rapport från Stadsbiblioteket i Prag var boken Kdo mě okradl o mého bratra? ”bland de 10 mest populära titlarna under det senaste året”. Dessutom finns den i samtliga ”viktiga” bibliotek i Slovakien och Tjeckien, så som i Statens vetenskapliga bibliotek i Košice, Slovakiska vetenskapsakademins centralbibliotek, Universitetsbiblioteket i Bratislava, Slovakiska republikens parlamentariska bibliotek, Slovakiens inrikesministeriums nationalarkiv, Institutet för nationens minne, Slovakiens nationella råds bibliotek och ett långt antal ”betydelsefulla” ställen till.

Troligen som en följd av detta, blev jag inbjuden att prata om mina minnen från den kommunistiska tiden i Tjeckoslovakien, både i det tjeckiska och det slovakiska Institutet för nationens minne. På båda ställen ställdes jag inför ett batteri av frågor som jag inte haft någon anledning att reflektera över åtminstone de senaste tjugo åren.

Ofta tänkte jag: hur kan de veta vad som har hänt exempelvis år 1982 på filmfestivalen i Karlove Vary, där jag och en av mina filmer representerade Danmark?

Följaktligen kontaktade jag Arkiv för säkerhetsstyrkorna i Prag, Arkivavdelningen på Slovakiska republikens Inrikesministeriet och Tillgänglighetsavdelningen hos Slovakiska Institutet för nationens minne, i syftet att erhålla det arkivmaterialet om mig som de eventuellt förvarade.

Arkivet för säkerhetsstyrkorna i Prag har inte svarat, men som man säger, rättvisans kvarnar mal långsamt.

Arkivavdelningen på Slovakiska republikens Inrikesministeriet svarade så gott som omgående: ”Baserat på den information som ni lämnat är det inte möjligt att tydligt identifiera vilka arkivdokument som förvaras i statliga arkiv som kan relatera till er.”

Jag heter alltså Vladimir Oravsky är född 22 januari 1947 i Rožňava och bor sedan 1968 utanför Tjeckoslovakien, numera i Sverige. Men tydligen räckte inte detta för att ”tydligt identifiera” mig. Om det bodde cirka 221 000 Oravskys i Slovakien, liksom det bor Anderssons i Sverige, då skulle jag förstå det.

Men i Slovakien fanns det bara 3 (tre) Vladimir Oravsky, förutom mig. En var född 1934 och dog 2019 i Bratislava. Han var professor och medlem i Slovakiska vetenskapsakademin (SAV) i Bratislava. Han skrev några världsberömda titlar som exempelvis Quasi-Static Heat Transfer in an Experimental Device with a Radial Electro-Structured Fluid Clutch. Den andre var född i september 1963 i Trnava och är författande Romersk-katolsk präst i Neded, en slovakisk by med cirka 3 000 invånare. Den tredje är född i oktober 1982 i Bratislava, där han fortfarande bor.

Eftersom livet har lärt mig att man inte kommer särskilt långt genom att polemisera med myndigheter, beskrev jag för dem allt ifrån min ackuschörskas välkomstdask på min bedårande nakna stuss, till samtliga institutioner jag tvingades ha att göra med under min tid i Tjeckoslovakien.

Och det gjorde susen och jag fick ett svar: Jag bör kontakta Bratislavas stadsarkiv, Statsarkivet i Trnava, Statsarkivet i Bratislava och Ekonomiska universitetets arkiv. Det blir intressant att få läsa vart dessa institutionens representanter kommer hänvisa mig till. Det finns olika svar som jag sen fick, exempelvis detta: ”Tyvärr kan jag inte svara på de flesta av era frågor eftersom jag inte är historiker och arbetar inte primärt med arkiv. Ni måste rådfråga experter inom detta område.” Onekligen kul, klargörande och uttömmande.

Tillgänglighetsavdelningen hos Slovakiska Institutet för nationens minne, är däremot inget annat än ett under av effektivitet, och jag har inom några dagar erhållit drygt en tusensidig dossier som bestod av 700 sidor om min far och 300 sidor om mig. (Min far var alltså betydligt äldre än jag, så det är högst förståeligt att man hade samlat så mycket mer material om honom.)

Systematiskt trakasserad, beslutade jag mig att efter gymnasiet att fly Tjeckoslovakien. Jag fick officiellt tillåtelse att åka till Bulgarien, och jag köpte mig en tågbiljett från Bratislava till Sofia, Bulgariens huvudstad. Detta i Čedok, Tjeckoslovakiens äldsta, största och av kommunisterna mest betrodda resebyrå och researrangör, som existerar till dags dato.

Kvinnan som sålde biljetten till mig, ringde omedelbart till ŠtB, Tjeckoslovakiens vida kända och fruktade ”hemliga” politiska polis och underrättelsetjänst och rapporterade för dem att jag har köpt en enkel biljett till Bulgarien, alltså en biljett utan retur, något som uppfattades, i det här fallet rätt, att jag inte tänkte återvända. Alternativet att jag kunde ha ändrat mig på vägen eller att jag kunde velat ta mig tillbaka till Bratislava på annat vis än tåget, kunde underrättelsens nitiska tjänstemän inte kunna föreställa sig och jag blev från den stunden bevakad. Exempelvis fick jag i ”mina” arkivdokument läsa mig till att jag köpte en reseryggsäck för 60 tjeckoslovakiska kronor.

ŠtB lät mig ta tåget till ungerska Budapest, där jag anhölls av civilklädda poliser som körde mig i en omålad polisbil tillbaka till Bratislava, där jag sattes i finkan och så småningom dömdes till två års fängelse. Min kärlek till mitt födelseland stärktes därmed ännu mer, något som polisen och domaren inte märkte eftersom i ett av dokumenten som jag nu äger, står det att jag inte visade någon ånger.

Det var dock en sak som jag inte direkt förväntade mig att få läsa i ”mina” dokument: Det var omdömen som mina lärare, vaktmästare, grannar, arbetsgivare och så vidare undantagsvist gav om mig. Att jag var en mycket artig, skötsam, väluppfostrad och alltid hjälpsam kille.

Men samtliga hade de också ensartade invändningar: Jag hade extremt långt hår, jag bar opassande, iögonfallande kläder och det var alltid åtminstone fyra, fem andra killar och kvinnor som för jämnan omgav mig.

När det gäller kläder håller jag inte med om. Jag hade alltid rena, välstrukna tiptop kläder, inte minst tack vare min mor som var en skicklig och pedantisk sömmerska. Möjligen mina turtlenecktröjor med hög krage, såna som The Beatles hade och mina blommiga skjortor, såna som The Kinks bar, var något ovanliga i Bratislava vid den tiden.

Att jag alltid var omgiven av ett mindre gäng var allt annat än något som jag medvetet valt: Redan i första klass i grundskolan valdes jag till klassens representant och sedan dess följde det med mig. Kanske för att jag var frispråkig, auktoritetsorädd, iakttagbart initiativrik, skolkade mycket och var till växten alltid minst. Sånt, tror jag, man föds med och sånt brukar göra susen.

Allt det ovannämnda har jag fått veta från den första tredjedelen av ŠtB:s akt om mig.

I materialets andra tredjedel fick jag bekanta mig med att jag efter den aldrig nämnda ”sovjetiska invasionen” år 1968 lämnade Tjeckoslovakien för Danmark och Sverige och att jag inte återvände. För det dömdes jag till två års fängelse i min frånvaro samt beslagtagandet av all min egendom, som visade sig vara en bandspelare.

Senare begärde min far amnesti för mig hos republikens presidentkansli, något som blev beviljat under förutsättningen att jag köpte ut mig, det vill säga, att jag retroaktivt betalade inte bara min skolgång, läkarvård och dylikt, utan även alla kostnader för övervakning av mig under alla dessa år, något som inte heller nämns i mina akter.

Det var en avsevärd penningsumma, inte minst för en relativt färsk invandrare. Jag hade jobb på tre olika ställen och lyckades skrapa ihop summan för att tillfredsställa min fars önskemål om benådning. Därmed kunde min familj besöka mig här i väst och jag fick besöka Tjeckoslovakien, till synes utan risk att bli arresterad.

De samlade aktens sista tredjedel var mest intressant för mig, eftersom, till skillnad från händelser nämnda i första två tredjedelar, fick jag i denna bekanta mig med förhållanden som jag var ovetande om.

Det skapades en akt med kodnamnet ”Režisér” om mig, tydligen uppfattades jag av ŠtB som regissör. I den finns det en rad namn på personer som spionerade på mig i Danmark och Sverige. En av dessa träffade jag på en teaterfestival i Köpenhamn. Han var där för att göra en dokumentärfilm om en tjeckisk teatergrupp. Vi drack en hel del öl tillsammans, han var sympatisk och jag anförtrodde honom 5 000 svenska kronor för att överlämna till mina föräldrar i Bratislava. Några pengar fick de aldrig och jag fick nyligen veta att han i publika arkiv figurerar som regimens motståndsman. Han måste vara en skicklig trippelagent som alltid klarade sig, mest genom att ständigt byta förklädnad.

En annan sympatisk man mötte jag på den ovannämnde filmfestivalen i Karlove Vary. Han bjöd mig till sitt hem i Bratislava där han generöst trakterade mig med både mat och dryck. I dag är han en vördad filmmakare. Tydligen finns det folk som det aldrig faller någon skugga över.

Inga människor nämnda i denna tredjedel kan jag få någon information om eftersom deras akter är förstörda. Deras namn är överstrukna och vid sidan om dem finns en handskriven anteckning: ”zničené”/”förstörd”, datum och en oläslig signatur.

You may be a business man or some high-degree thief / They may call you Doctor or they may call you Chief // But you’re going to have to serve somebody, yes you are / You’re going to have to serve somebody / Well, it may be the devil or it may be the Lord / But you’re going to have to serve somebody som Bob Dylan skaldade.

Dubbelagenter finns överallt, inte bara i Tjeckoslovakien, Tjeckien och Slovakien. Jag var kulturchef i Umeå. En kväll träffade jag några politiker från kulturnämnden. De kunde inte sluta berömma mig och mina kulturchefsgärningar. Dagen därpå, alltså bara några timmar senare, gav mig samma människor sparken. Detta var år 2001. Sedan dess har jag begärt akter som avslöjar för mig och omvärlden på vilka grunder avskedades jag. Jag efterfrågade dessa en, två, tre, många gånger. Umeå kommun tiger. Det måste vara Sveriges hemligaste och mest insnöade myndighet.

Grattis på födelsedagen Theodor. Tänker du på att du kan tacka den ”kommunistiska” Tjeckoslovakien för din tillblivelse?

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.