Tänk på alla skyldiga som går fria

När sexualbrott diskuteras återkommer ett argument som är svårt att invända mot: Tänk på alla skyldiga som går fria.

Självklart ska den som utsatts för ett brott tas på allvar. Självklart ska sexualbrott utredas och den som är skyldig ska kunna dömas. Men frågan är vad som händer med rättssäkerheten om argumentet om alla skyldiga som går fria används som ett slags motargument mot risken för felaktiga domar.

En rättsstat kan inte bygga sin legitimitet på att oskyldiga människor döms som ett acceptabelt pris för att fler skyldiga ska fällas.

En fällande dom är inte bara ett juridiskt beslut. Den kan förändra en människas hela liv. Fängelse, skadestånd och ett belastningsregister kan innebära förlorat arbete, förstörda relationer, ekonomisk ruin och ett stigma som följer en människa under lång tid.

Därför finns ett av rättsstatens mest grundläggande krav: en person ska inte dömas om åtalet inte är ställt utom rimligt tvivel. Det höga beviskravet finns inte för att skydda brottslingar. Det finns för att skydda alla medborgare från att dömas på felaktiga grunder.

Fler fällande domar – men också högre krav på rättssäkerhet

Sedan samtyckeslagen infördes 2018 har antalet fällande domar för våldtäkt ökat. Brottsförebyggande rådet, Brå, konstaterar i rapporten Samtyckeslagens tillämpning och konsekvenser (2025:3) att reformen har fått genomslag och att antalet fällande domar ligger kvar på en högre nivå än före lagändringen.

Sedan 2018 har omkring 3 000 personer dömts för våldtäkt i Sverige, vilket motsvarar omkring 375 personer per år. Det är en hög siffra i sig, även med beaktande av att endast en del av alla anmälda sexualbrott leder till åtal och fällande dom.

Om fler skyldiga personer döms är det i grunden positivt. Men ju fler människor som döms till ingripande straff, desto viktigare blir det att också granska hur domstolarna kommer fram till sina avgöranden. Det ena kan inte ställas mot det andra.

Brå visar bland annat att andelen fällande domar där endast muntlig bevisning förekommer har ökat. År 2017 var andelen 16 procent. År 2023 hade den ökat till 28 procent. I de så kallade nya fallen enligt samtyckeslagen var andelen 39 procent.

Muntlig bevisning kan naturligtvis vara tillräcklig för en fällande dom. Men när avgörandet i hög grad bygger på människors berättelser ställs samtidigt mycket höga krav på domstolarnas bevisvärdering.

Och här finns en fråga som förtjänar betydligt större uppmärksamhet:

Bedöms en berättelse på samma sätt beroende på vem som berättar den?

När samma beteende får olika betydelse

En kvinna som berättar sammanhängande, detaljerat och konsekvent kan uppfattas som trovärdig. Om hon gråter kan det ses som ett uttryck för trauma. Om hon förändrar eller kompletterar sin berättelse kan det förklaras med att hon är traumatiserad och därför har svårt att minnas allt sammanhängande.

Men tänk om det är den tilltalade som berättar sammanhängande, detaljerat och konsekvent. Då kan samma egenskaper i stället uppfattas som att berättelsen är inövad. Om han förändrar eller kompletterar sin berättelse kan det användas som ett tecken på att han inte är trovärdig. Det är en problematik som måste våga granskas.

Människor reagerar olika under stress, rädsla och press. Vissa blir känslosamma. Andra blir avstängda. Vissa minns detaljer. Andra har svårt att återge ett händelseförlopp kronologiskt. Vissa berättar mycket. Andra kortfattat.

Det finns därför en uppenbar risk om domstolen omedvetet utgår från föreställningar om hur en person som talar sanning förväntas bete sig.

Det avgörande måste vara bevisningen – inte om en person passar in i bilden av hur en trovärdig målsägande eller en trovärdig tilltalad förväntas uppträda.

Trovärdighet är inte samma sak som bevisning

Det är också viktigt att skilja mellan trovärdighet och tillförlitlighet. En person kan uppfattas som trovärdig utan att det innebär att berättelsen är sann. På samma sätt kan en person uppfattas som mindre trovärdig utan att berättelsen därför är osann.

 Domstolens uppgift är inte att avgöra vem som verkar mest övertygande som person. Uppgiften är att bedöma den samlade bevisningen.

När en dom i huvudsak bygger på muntliga uppgifter måste domstolen därför noggrant pröva berättelsens tillförlitlighet, dess stöd i övrig utredning och eventuella alternativa förklaringar.

En berättelse kan vara sammanhängande och övertygande. Men det är inte samma sak som att det är ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har begått brottet. Det är just därför beviskravet finns.

”Tänk på alla skyldiga som går fria”

Vad händer då när någon invänder mot risken för felaktiga domar och får svaret:

Tänk på alla skyldiga som går fria.

Svaret måste vara att båda problemen måste kunna diskuteras samtidigt. Vi måste kunna tala om sexualbrott och om de människor som utsätts för dem. Vi måste kunna tala om behovet av fungerande utredningar och om att skyldiga ska dömas. Men vi måste också kunna tala om risken för att en oskyldig döms.

Det ena perspektivet gör inte det andra mindre viktigt

Att försvara rättssäkerheten innebär inte att man ifrågasätter alla som anmäler sexualbrott. Det innebär inte heller att man tar ställning för någon som är skyldig. Det innebär att man försvarar principen att skuld måste bevisas.

Oskuldspresumtionen är inte en teknikalitet. Den är en grundläggande del av en demokratisk rättsstat. Och om vi menar allvar med att skuld ska vara bevisad bortom rimligt tvivel måste vi också våga granska hur bevisningen värderas – även när det handlar om sexualbrott.

För det finns en skillnad mellan att säga att fler skyldiga ska dömas och att acceptera att oskyldiga riskerar att dömas.

Rättssäkerheten kan inte vara priset för en högre fällandefrekvens

En rättsstat måste vara stark nog att göra båda delarna: skydda den som utsatts för ett brott och skydda den som riskerar att dömas för ett brott han eller hon inte har begått.

Så frågan är fortfarande: Räcker det verkligen att säga ”tänk på alla skyldiga som går fria” när konsekvensen kan bli att en oskyldig döms?

Av Nina Hamilton, medlem i Nätverket Mannaminne

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.