Ska man inte få en andra chans?

En reporter från TV4 Nyheterna höll en kort intervju med mig lördagen den 8 augusti som delvis användes under kvällens nyhetssändning (ni som vill se inslaget kan göra det här). Jag sa egentligen inget kontroversiellt och det framgick tydligt att jag vara nyhetschef för Kriminalvårdsmagasinet och även före detta livstidsdömd.

Men tidningen Kvartal tyckte det var så hemskt att TV4 inte skrivit ut varför jag var dömts till livstid. Vilket de blåste upp som en stor nyhet. I min värld helt absurt. Därefter började det sedvanliga drevet från extremhöger media (jag använder begreppet media väldigt löst). Man tyckte det var helt oacceptabelt att TV4 överhuvudtaget anlitade mig som någon form av expert. I kommentarsfälten, vars moderering lämnar en hel del att önska, förekommer allehanda hot och i vissa fall även dödshot mot mig. Men vet ni vad, vad fega personer bakom tangentbordet skriver, bekommer mig inte. Säg det till mitt ansikte istället.

Jag vill i sammanhanget lyfta fram min glädje över att ingen från normal media, varken från vänster eller höger, hängde på drevet. Oavsett politisk tillhörighet, så ansåg ingen av de etablerade mediehusen att detta var något att rapportera om. Detta säger en hel del om extremhögerns agenda.

Men låt oss se på problemet som många på högerkanten har, att jag överhuvudtaget togs in som expert/sakkunnig om Kriminalvården. TV4 behövde någon med trovärdighet som skulle yttra sig. Vad gör mig då till expert? Jo, jag har suttit 20 år i fängelse. Bland mina utbildningar ingår universitetsexamina bland annat i juridik, psykologi och sociologi. Därtill är jag journalist och medlem av Journalistförbundet. Jag har även pluggat kriminologi på doktorandnivå. Dessutom var jag för över 15 år sedan ordförande i FRIO (Fångarnas riksintresseorganisation). Därtill är jag nyhetschef och medgrundare av den enda tidning i Sverige som fokuserar på att granska och rapportera om Kriminalvården. Genom mitt jobb har jag således kontakt med ett stort antal kriminalvårdsanställda, intagna, anhöriga och andra som ger mig en unik insyn i verksamheten. Sist men inte minst, jag har varit en fri man under snart sju år och har inte återfallit. Jag sköter mig och betalar skatt. Är jag egentligen inte ett bra exempel på hur Kriminalvården borde fungera, jag kom ut efter ett mycket långt straff och lyckades bli en produktiv samhällsmedborgare igen. Att jag anses vara expert på området kriminalvård och vad som funkar ur en rehabiliteringssynpunkt borde inte vara något som i sig förvånar eller upprör.

Sen har jag full förståelse för att det diskuteras om jag efter mitt grova och oacceptabla brott – under ett rån år 1999 begick jag tre mord – borde vara en fri man. Det är en fullt rimlig fråga och något jag diskuterat i otaliga texter hos Magasinet Paragraf samt andra tidningar och intervjuer. Även jag själv är sådan att jag ibland tänker på om jag har rätt att vara fri efter vad jag gjort och inte ens för mig själv är det svaret särskilt lätt. Men nu är ordningen sådan i Sverige att genom god skötsamhet, en positiv personlig utveckling och om man anses ha låg risk för återfall, då ges man möjlighet till en andra chans. Jag är ytterst tacksam för att jag fått en andra chans. Att jag genom min andra chans yttrar mig i media över sådant där jag rimligen kan anses vara en expert, borde i sig inte uppröra.

Jag vill avslutningsvis vara väldigt tydlig med att även de extremhögra publikationerna har rätt att skriva om mig. Det är en del av det demokratiska samhället. Men jag behöver inte hålla med dem och enligt mig saknar deras argumentering mot mig och min frihet saklig grund. För min del så kommer jag fortsätta att ställa upp i mediala sammanhang dit jag blir inbjuden och som jag bedömer vara rimliga. Det är min rätt och också en del av det demokratiska samhället.