Polisens dag

En kompis ringde till mig, han ville låna 5 000 kr. Vi avtalade en tid på en parkeringsplats utanför min mångåriga kvartersvaruhandel, Vivo Matbörsen på Ekhagen i Jönköping, bara 700 m från stället där jag bodde. Kompisens bil syntes inte till, så jag slank in i affären för att snabbhandla.

Jag var helt ensam i butiken och ingen satt i kassan. Jag ropade in i lokalen att jag var beredd att betala och då kom en för mig obekant kassörska. Jag kände nämligen alla anställda i butiken inklusive ägaren Boris, som också bodde på Ekhagen, närapå som min närmaste granne.

Jag ville betala med en 500-sedel men hon frågade om jag hade växel. Det kanske jag har, sade jag och det hade jag. Jag tog min vara, gick ut och på parkeringsplatsen väntade redan kompisen. Vi utbytte två, tre sedvanliga vänlighetsfraser och så var jag på väg att överlämna lånesumman till honom. Skit, den glömde jag tillsammans med en sedelklämma i Matbörsen.

Kassan var återigen obemannad och jag fick återigen ropa efter kassörskan. Kvinnan kom, samma kvinna som jag för bara fem minuter sedan köpte mjölken från och som jag överlämnade pengarna till. Jag ursäktade mig för att jag störde henne och berättade att jag måste ha glömt min sedelklämma inklusive en betydande summa i affären. Har hon möjligen funnit den? Frågan var retorisk, eftersom jag var hundra procent säker på att hon skulle öppna kassan, ta fram sedelklämman och överlämna den till mig.

Men så var inte fallet, i stället frågade hon mig om jag var säker på att det var i denna butik jag glömde den. ”Skojar du”, frågade jag. ”Jag var här för högst fem minuter sedan och det är till dig jag betalade.”

”Det minns jag inte”, svarade hon och undrade ”har du något kvitto?”

”Vad har det med saken att göra?” undrade jag, ”men var så god, här är kvittot”. Varpå jag återigen helt reflexmässigt lät handen glida in i fickan och den var tom eftersom varje kvitto jag får stoppar jag helt rutinmässig in i sedelklämman bredvid pengarna.
”Nej förresten, kvittot sitter tillsammans med pengarna i sedelklämman och det är den jag glömde här.”

”Jag är ledsen, men jag har i alla fall inte hittat den”, konstaterade kassörskan och fortsatte: ”Det kan hända att det är någon kund som kom efter dig som tog den.”

”Men snälla du, det är ingen som gick in i butiken och ej heller ut efter det att jag lämnade den. Jag stod utanför med den där mannen”, jag pekade på kompisen, som stod bredvid mig med oförstående blick.

”Som jag sade, jag har inte sett något. Du får ursäkta men jag har inte hela dagen på mig”, sade kassörskan och försvann i personalutrymmet.

Jag och kompisen gick direkt till Matbörsens ägares villa. Han var hemma. ”Hej Boris, det har hänt en liten…” och jag berättade allt från a till ö som utspelade sig i hans butik, bara för en kvart sedan. Han sade att den unga kvinnan var en vikarie där, att han hade svårt att finna någon annan som skulle ta hand om butiken mitt i påskhelgen, och att hans son John, kallad Jonta, var tvungen ta hand om butiken på Mellangatan… Han lovade dock att han skulle tala med kvinnan redan samma dag och så återkomma till mig.

Och mycket riktigt, han återkom men utan som helst annat svar än det jag fick direkt från hästens mun. ”Hon sade att hon inte har märkt att jag glömde mina pengar där.”

Lite ledsen och lite till blev jag, och mina barn, som är riktigt sensitiva och märker även de humörsvängningar som jag försöker gömma, frågade vad som har hänt, så jag berättade.

Min äldsta dotter tröstade mig: ”Var inte ledsen pappa, du skall se att det ordnar sig.” Och så beskrev hon sin version på hur det kommer att ordna sig: Hennes skolfröken berättade att om man tappar något så skall man vända sig till polisen och de…

Jag tänkte att det måste vara skönt att ha en sådan stark tilltro till auktoriteter, samtidigt som jag tänkte att sådan tilltro dessvärre har potential att förorsaka alltför många besvikelser.

Men jag ringde till polisen. Både på grund av att jag menade att även större mirakler har skett, men huvudsakligen för att min dotter skulle se att jag lyssnar lika mycket på hennes råd, som hon på mina.

Efter en väl tilltagen väntan och flera omkopplingar kom jag fram till en kommissarie. Jag berättade vad saken gällde och att idén att ringa till dem var inte min utan min dotters och att jag hoppas att de inte tänkte svika hennes förväntningar.

Han undrade hur mycket pengar det rörde sig om och jag sade ”femtusen kronor” och han frågade varför jag hade så mycket pengar på mig, som om det spelade någon roll, och jag berättade att jag ville ”låna ut” dem till en som akut behövde de. Då undrade han om jag kunde ge namn och adress på denne person, och var denne jobbade och jag var lite sur så jag frågade vad alla dessa frågor om ”låntagaren” hade för relevans för min anmälan och han bytte spåret och undrade om det verkligen var min dotter som gav mig rådet att ringa till polisen för att anmäla en förlust av femtusen kronor.

Jag bekräftade att det förhöll sig precis på det viset, och att hon stod bredvid mig just i denna nu, och att det inte rörde sig bara om femtusen kronor utan att det var värre än så, mycket värre än så, att jag mest saknar den sedelklämman som pengarna var i, och han frågade, vad den var värd, och jag sade, som det var, att den kostade tvåtusen tvåhundra dirham, som var lite över femtusen kronor, och han undrade var använder man dirham eller vad det nu var jag sade, och jag sade att i Dubai och hela Förenade Arabemiraten, och han sade, ”är det så?”, och jag svarade, ”jo, så är det”, och han sa ”du verkar kunna mycket om pengar, vad jobbar du med?” och jag svarade att ”jag är avdelningschef på Skogsstyrelsen, vad har det med saken att göra?”

Sedan sade jag att det inte är så mycket förlusten av pengarna som grämer mig, utan förlusten av sedelklämman som hade ett stort affektionsvärde för mig.

Då undrade han om han fick prata med min dotter och jag sade till min dotter ”Katka, en polisman vill prata med dig” och han bad henne att återigen berätta allt och hon gjorde det och det var inget tvivel om att han hade telefonhögtalaren på, eftersom plötsligt hörde både Katka och jag, ett gott skratt av fler än en, och jag fick återigen ta över telefonen och polisen sade att ”din dotter verkar verkligen tro att vi hittar dina pengar och sedelklämman”.

Sedan tog han emot min anmälan mer officiellt med telefonnummer och allt, och så sade han att ”vi kommer att höra av oss, när vi får in godset”. Innan han la på, frågade jag, ”är det OK om jag ringer och frågar?”, och det var det.

Polismyndigheten i Jönköping är belägen på Vallgatan 3-5 och jag arbetade på Skogsstyrelsen som fanns på Vallgatan 8. Vi var således grannar. Jag var därför hos polisen var annan, i vissa fall var tredje vecka, så polispersonalen visste varför jag uppsökte dem, och några sade rent rutinmässigt vid åsynen av mig ”nej, vi har inte…” eller bara skakade nekande på huvudet bara jag öppnade ytterdörren.

En dag bad jag en kvinnlig polis att verkligen titta på saken och hon var vänlig att göra det. Efter en bra stund kom hon tillbaka och sade med inte alltför nedstämd röst, ”Jag är ledsen, men jag kan inte se att du någonsin lämnat någon anmälan”…

Så här är det: Polisen, posten, banker, HSB och försäkringsbolag har jag inte alltför stor tilltro till och jag har en känsla av att jag troligen inte är ensam om det. Undrar varför?

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.