En skolpolitik som ger våra barn ett bättre liv

Kräv skolnärvaro även i grundskolan

En förutsättning för att lyckas i skolan är att faktiskt vara där. Över 25 000 elever i grundskolan har betydande frånvaro i skolan.

Ett sätt att öka skolnärvaron kan vara att införa en närvarobonus, på liknande sätt som gäller gymnasiestuderande, där frånvaro kan påverka studiebidraget.

Ett extra incitament för elever att gå till skolan och att föräldrarna tar ett större ansvar för barnens närvaro.

Fler vuxna i skolan – ”skolassistenter”

En sjättedel av alla elever som slutar grundskolan saknar gymnasiebehörighet. Att sakna grundskolekompetens är den enskilt största riskfaktorn för att en ung person ska hamna i ett livslångt utanförskap. Det vanligaste orsakerna till bristande behörighet är matematik, hög skolfrånvaro, socioekonomiska faktorer och brist på särskilt stöd till behövande.

Dessutom har 14 % av eleverna i grundskolan ADHD och/eller någon annan NPF-diagnos. Det påverkar lärarnas utbildningskrav, arbetsmiljö och administration. Många lärare får inte arbetstiden att räcka till.

Politiker har föreslagit att fler lärare och mindre klasser kan vara en lösning. Det är en bra idé, men dyr och tar lång tid att få stor effekt. För att på kort tid kunna förstärka skolan med vuxna föreslår vi ett nationellt program för ”skolassistenter”. Lämpliga personer som är långtidsarbetslösa skulle kunna få en grundläggande utbildning och därefter erbjudas tidsbegränsad anställning i skolan.

Skolassistentens uppgifter skulle exempelvis kunna vara att: stötta elever så de kommer till skolan och känner sig sedda och trygga i skolan, hjälpa till med läxläsning och enklare studieuppgifter, avlasta lärarna i uppgifter som inte kräver lärarbehörighet och bidra till en aktiv fritid. Skolassistenterna ska inte ersätta lärarna. De ska komplettera dem.

Barn som ”kastas ut” riskerar bli kriminella

Omkring 26 000 barn omhändertas och placeras i fosterhem och/eller på HVB- eller SIS-hem årligen. När barn far illa måste samhället ingripa. Men frågan är om vi alltid använder rätt insatser.

Flertal utplaceringarna sker till andra orter, vilket gör att barnen begränsar sin nära kontakt med familj och vänner. Barnet kan uppleva svek från alla och självförtroendet minskar. I en ny miljö kan barnet, i sökandet efter nya vänner, börja en bana både som yrkeskriminell och narkoman.

Barn behöver inte kastas ut från sin miljö. I Norge har man flyttat tyngdpunkten från ”utplacering” till ”behandling” i fyra steg:
1. Kraftfull hjälp hemma med lämpliga specialister,
2. intensiv lokal öppenvård,
3. förstärkt familjehem-behandlingsfamilj,
4. specialiserade institutioner när det verkligen behövs.

Den norska modellen med få kvalificerade institutionsplaceringar och kraftfulla resurser i tidiga faser ger bra resultat och är mycket billigare än vanlig behandling i Sverige. Kanske detta är en orsak till att andelen med NPF-diagnostik är 40 % färre i Norge jämfört Sverige?

Av Åke Modée. Debattör och företagsutvecklingskonsult, tidigare långsiktig strategisk forskningsplanering på STU, idag Vinnova

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.