Livet måste ha mening

Av Anders Cardell 2024-05-13

Aftonbladet publicerade nyligen en artikel där man intervjuat en ung person vid namn William som planerade att ta sitt liv vid 13 års ålder, på grund av åratal av trakasserier och mobbning i skolan. Han berättar att mobbningen som började redan i lågstadiet blev värre och värre och fick honom att gå till skolan med ont i magen i flera år.

– Mobbningen pågick så mycket att det till slut tog knäcken på mitt psyke, berättar han.

En dag sa han till sin mamma och pappa att ”hittar ni inte mig någon dag så har jag gått och hängt mig i ett träd”.

Efter det omvälvande samtalet slutade Williams mamma jobba under en period eftersom hon inte ville lämna sonen ensam. Föräldrarna satte också hårdare press på skolan vilket gjorde att elevhälsan och Bup (Barn- och ungdomspsykiatrin) kopplades in.

William berättar hur ”det hjälpte lite grann” tack vare att kuratorerna berättade hur han kunde tänka när de gjorde vissa grejer mot honom.

Han fortsätter att berätta att han fick en kurator, och så slutade den, så fick han en ny kurator, och så slutade den, han fick börja om med historien varje gång, ”det fanns ingen trygg punkt”.

Situationen gjorde att William ville prova något nytt, han ville hitta en hobby, något som kunde få honom att komma ur de mörka tankarna. William hade ett intresse för dragspel som hade funnits i bakgrunden under hans barndom.

Han lyssnade mycket på svenska dragspelare på sin farfars kassettband och vinylskivor och hade fått ett dragspel av sin morfar i sjuårspresent.

När William var 13 år träffade han dragspelaren Mats Hedman vid en tillställning på Ransäters Hembygdsgård.

Mats har sedan dess spelat en stor roll i Williams liv. Han tog, tillsammans med föräldrarna, strid för att William skulle få rätt stöd och hjälp i skolan. Mats är också den som till slut lärde William att spela och det var med hjälp av musiken som den verkliga vändningen kom. William berättar:

– Mobbarna hade alltid tryckt ner mitt självförtroende, jag trodde inte på mig själv för fem öre.

– Men när jag började spela dragspel så upptäckte jag att: Herregud, jag kan ju någonting! Och mitt intresse, och mitt självförtroende, bara växte.

I dag beskriver William livet som ”jättebra”.

– Det är riktigt roligt att ha kommit såhär långt som jag gjort och att jag inte mår dåligt längre, det är lyckan i livet, att man klarat sig.

Vid sidan av jobbet är det dragspelandet som tar mest tid. Han lär ut dragspel, komponerar egen musik, och lagar och säljer instrument.

På senare tid har William också börjat föreläsa om sin väg bort från mobbningen och självmordstankarna och till dragspel. Det är något han tänker fortsätta med, säger han.

– Det finns många som är mobbade eller mår psykiskt dåligt och jag vill visa att de inte är ensamma.

Williams historia säger mycket om hur skört livet kan vara och vad det innebär att vara människa.

Hans erfarenheter visar att även barn med engagerade och fungerande föräldrar kan ställas inför utmaningar där föräldrarnas omsorg och engagemang, inte riktigt räcker till.

Artikeln om William är ett exempel på en berättelse som inte får plats i den världsbild de mest hatfyllda krafter på yttersta högerkanten ofta målar upp.

I Williams fall fanns det en risk för att han skulle ta sitt eget liv, i andra fall kanske det ligger närmare att ta någon annans liv.

Williams erfarenheter står i bjärt kontrast till alla förminskande och förlöjligande påståenden man kan höra från debattörer och företrädare för politiska partier på yttersta högerkanten, när det handlar om betydelsen av arenor där unga kan känna sig sedda, få vara en del i ett sammanhang, få möjlighet att etablera relationer till vuxna förebilder och utöva sina passionerade intressen.

Vi får inte gå på hathögerns förminskande och förlöjligande påståenden om olika typer av fritidsverksamheter där unga har möjlighet att bli sedda, hörda och har möjligheter att etablera betydelsefulla relationer utanför den egna familjen. Williams berättelse visar att det kan rädda unga människors liv.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Anders Cardell växte upp i det lilla brukssamhället Hallstahammar och i stockholmsförorten Östberga.
Han blev anställd på Fryshuset i slutet på 80-talet där han arbetade fram till att Anders Carlberg gick bort 2013.
Anders har varit aktiv i olika former av ideell verksamhet parallellt med sitt ordinarie arbete. De senaste åren har varit starkt präglade av att han har blivit förälder:
– Jag skriver för att jag känner ett ansvar för att göra det jag kan, med de resurserna jag har, för att skapa ett bättre samhälle, säger Anders.
Anders Cardell är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.