”Den innersta kretsen”

För en utomstående betraktare är det lätt att tolka drivkrafterna bakom den ryska ledningens beslut om att förlänga kriget i Ukraina, som ett resultat av så kallad sunk cost fallacy. Vad skulle de så kallade ”up-sidorna” med en fortsatt konflikt vara? Om hypotesen stämmer vore det inte första gången en väpnad konflikt förlängts av samma orsaker. 

Sunk cost fallacy anses ha spelat en betydande roll för bland annat:

Vietnamkriget. USA:s ledare valde att fortsätta landets krigsinsatser till stor del på grund av de enorma mänskliga och ekonomiska kostnader som redan uppstått.

USA:s politiska ledning fruktade att ett tillbakadragande skulle innebära att de förluster man dragit på sig under kriget skulle varit förgäves.

Ett annat exempel är Sovjets invasion av Afghanistan (1979–1989). Invasionen innebar en decennielång konflikt som dränerade Sovjet på landets ekonomiska resurser och bidrog till det sovjetiska imperiets kollaps.

Sovjetiska ledare fortsatte kriget på grund av nationell stolthet och tidigare investeringar, trots enorma förluster och en situation som var omöjlig att lämna som en vinnare.

Det finns flera orsaker till sunk cost fallacy–fenomenet. Några psykologiska förklaringar är bland andra:

Förlustaversion (loss aversion)

Vi ogillar förluster mer än vi gillar motsvarande vinster. 

Att erkänna att en investering varit förgäves kan kännas som att ta en konkret förlust, vilket vi gärna undviker – även om det är rationellt att sluta.

Kognitiv dissonans

Vi gillar inte motsägelser i våra tankar.

Om vi har lagt mycket tid, pengar eller känslomässigt engagemang i något, vill vi tro att det var ett klokt beslut. 

Att avbryta eller dra sig ur skapar obehag (“Jag har gjort ett dumt val”), så vi försöker hellre rättfärdiga tidigare beslut genom att fortsätta.

Commitment bias (eller escalation of commitment)

När vi väl har gjort ett val tenderar vi att fortsätta på den vägen för att inte framstå som inkonsekventa – både inför oss själva och andra.

Det kan bli en identitetsfråga: “Jag har ställt mig bakom det här, jag kan inte bara vända om nu.”

Socialt tryck och ansvar

I politiska eller organisatoriska sammanhang känner beslutsfattare ofta ansvar gentemot andra (väljarna, kollegor, historien).

Att backa från ett beslut kan uppfattas som svaghet eller misslyckat ledarskap.

Överskattning av framtida “pay off”

Vi intalar oss att om vi bara investerar lite till så kommer det att vända.

Beteendet liknar beteendet hos en individ som är spelberoende: “Jag har redan förlorat mycket, men snart vinner jag förhoppningsvis tillbaka allt.”

Det är svårt att se några egentliga vinnare vid en fortsatt konflikt, däremot är det tydligt att vissa kan förlora mer än andra på att Ryssland sluter fred med Ukraina.

En av de individer som har mycket att förlora på en fred som innebär att Rysslands tidigare mål inte uppnås, är Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov.

Lavrov är en av de som gått i bräschen för Putins politiska linje och är därför är särskilt intimt förknippad med Putins mål. Hangett uttryck för en ökad frustration tillsammans med ett behov av att uttala sig offentligt, den senaste tiden. I ett av hans offentliga framträdanden kan man ana ett höjt tonläge.

Mark Galleotti som kan beskrivas som en av de mest kunniga analytikerna, av utvecklingen i Ryssland, tolkar Lavrovs höjda tonläge som ett uttryck för en ökad frustration kopplad till ökade tvivel och splittring hos Rysslands ekonomiska och politiska elit.

Något som talar för att Lavrovs uttalanden kan vara ett försök att få människor att ”rätta sig i leden” är bland annat att ett skärpt ordval, där han bland annat börjat kalla grupper som inte delar hans åsikter för ”femtekolonnare”.

Som Galeotti nämner i hans podd ”in Moscow’s shadows” kan det finnas flera olika och parallella orsaker till Lavrovs uttalanden, uttrycken och det höjda tonläget betraktas som en trendbrott, vilket motiverar en djupare och mer utförlig analys. 

Parallellt med Lavrovs uttalanden finns det en hel del OSINT–information som talar för att Rysslands ekonomiska situation blivit allt mer problematisk.

Ordergången hos många företag som tidigare varit relativt opåverkade av Rysslands ekonomiska nedgång, har börjat sina.Öppen information talar för att många företag vars försörjning är kopplade till landets infrastruktur, drabbats hårt av kriget.Sannolikt har allt fler individer som tillhör landets ekonomiska och politiska elit börjat inse att en förlängning av kriget kommer innebära ett fortsatt ekonomiskt lidande. 

Även om Trumps presidentskap säkerligen lett till en tillfälligt höjd stämning i Moskva, har det inte inneburit några dramatiska skillnader för landets intäkter. 

Samtidigt som Trump säkerligen är intresserad av att inleda handelsrelationer med Ryssland med tanke på möjligheterna till att få varor och produkter till reapris, vet han att ett sådant beslut under rådande villkor skulle stänga dörren till en rad andra marknader.

Den enda möjligheten att inleda handel utan att det resulterar i att USA betraktas som en paria inom ramen för global handel, är att det föregås av en överenskommelse om fred mellan Ukraina och Ryssland.

Ett närmare samarbete mellan USA och Ryssland skulle kunna leda flera tänkbara scenarion. Ett scenario är att det sker en rockad, där Europa väljer att öppna upp för ett närmare samarbete med Kina. 

Kina har starka incitament för att vårda sin relation till Europa. Kinas tillverkningsindustri spelar en avgörande roll för landets ekonomiska framgång. De problem som är förenade med Trumps tariffer gör sannolikt att Kina har ett ännu större behov av att utveckla landets handelsrelationer med andra marknader. Europa är en betydelsefull aktör med en mycket stor köpkraft. 

Även om Kina är en problematisk samarbetspartner för Europa när det bland annat kommer till mänskliga rättigheter, bedrivs redan ett omfattande handelssamarbete med Kina.

Om vi går tillbaka till Lavrovs uttalanden kan vi se att han presenterar en falsk dikotomi där han beskriver att det ryska folket har att välja mellan att antingen reduceras till en ”bensinmack för väst” där ”Ryssland plundras på sina naturtillgångar till underpriser”. Eller gräva ner sig djupare i kriget i Ukraina i förhoppning om att det ska vara möjligt att vinna kriget och därigenom ”återupprätta Rysslands heder”. 

Det finns ett tredje alternativ som Lavrov inte berättar om, det är att Ryssland drar sig ur kriget, satsar på att återuppbygga den ryska ekonomin och läker de skador man åsamkat den ryska och ukrainska befolkningen.

Ryssland har enligt flera officiella bedömningar snart förlorat en miljon människor till kriget, och det är extremt svårt att se hur ett fortsatt krig skulle kunna innebära någon form av upprättelse. 

Vad det snarare handlar om är att försöka rädda ansiktet på ett fåtal fåfänga män, till priset av ett enormt mänskligt lidande.

Även om det är helt absurt att tänka sig att dessa frågor avgörs av ett litet antal personer, kan man konstatera att det endast är en ytterst liten grupp som fortfarande är starka offentliga förespråkare för en förlängd konflikt.

Lavrov beskrivs som den tredje mest inflytelserika personen från den ryska politiska eliten (baserat på undersökningar om befolkningens förtroende). Han är därmed en av ett fåtal personer som kan sätta tonen och påverka den politiska agendan.

Den stora skillnaden mellan Lavrov och resten av den politiska och ekonomiska eliten har mycket gemensamt med skillnaderna mellan Trumps innersta krets och resten av den amerikanska ekonomiska och politiska eliten.

Medan Lavrov sätter den politiska agendan tillsammans med Putin, är resten av den ryska politiska och ekonomiska eliten desom får betala för kalaset, på samma sätt som vi kunnat se hur alla utanför Trumps innersta krets varit de som fått betala för Trumps kalas. Därför kommer vi sannolikt se hur motsättningarna mellan Lavrov och Putins innersta krets och resten av den ryska ekonomiska och politiska eliten ökar.

Orsaken till att många från den ekonomiska och politiska eliten har stannat så länge som dom gjort, har sannolikt att göra med att dom ansett att deras möjligheter att återfå förlorade värden är obefintliga om dom väljer att lämna landet.

En annan orsak kan vara vetskapen om att svek mot den ryska ledningen medför en dramatisk ökning i risker för olika former av fallolyckor.

Precis som med Trump och hans innersta krets är Putin och Lavrov skyddade från de ekonomiska och sociala konsekvensersom drabbar resten av befolkningen. Därför kan dom kosta på sig att sätta sina personliga behov först och köra landets ekonomi i botten. 

De stora förlorarna är som vid alla krig och auktoritära styren framförallt vanliga människor, men även grupper som tidigare levt som priviligierade men befunnit sig utanför Putins innersta krets. Många som tillhört dessa priviligierade grupper förbannar förmodligen sig själva just nu för att dom inte lämnade innan det blev för sent. 

Desmond Tutu myntade ett berömt ordspråk för att beskriva hur missionärerna lurade vanliga människor med hjälp av religionen. Ordspråket lyder enligt följande: 

”När missionärerna kom till Afrika hade de Bibeln och vi hade landet. De sa: ’Låt oss be’. Vi slöt ögonen. När vi öppnade dem hade vi Bibeln och de hade landet.”

Den ryska eliten har agerat på samma sätt.

Skillnaden har varit att missionärerna använde Bibeln för att beröva sydafrikanerna deras mark medan den politiska och ekonomiska eliten i Ryssland använt människors kärlek till moderlandet för att beröva vanliga människor deras liv.

Någon kanske invänder med att säga att ”målet inte var att beröva människor deras liv”. Jag vill i sådant fall besvara det påståendet med att säga att det inte spelar någon roll, eftersom den totala likgiltighet som den ryska ledningen visat inför att hundratusentals medborgare dött, gör resonemanget irrelevant. 

Lavrov går det förmodligen ingen nöd på, hans tillgångar överstiger med råge den lön han får i rollen som utrikesminister. 

Enligt obekräftade uppgifter ska Lavrovs dotter varit tvungen att flytta ut från hennes 40 miljoner kronors lägenhet i centrala London, men hon har likt många andra släktingar till ryska oligarker både ryskt och israeliskt medborgarskap. Det talar för att hennes möjligheter att skaffa sig ett boende på en annan plats i världen, bör vara goda. En lägenhet med havsutsikt i Gaza kanske kan vara ett alternativ, om Lavrovs kompis den orangea oligarken i USA, lyckas förverkliga sina ambitioner. 

Fun fact: 

“Den innersta kretsen” är den svenska titeln på en bok av Aleksandr Solzjenitsyn som utspelar sig i Sovjetunionen under Stalins tid. Romanen utspelar sig huvudsakligen i en så kallad “sharashka” – ett specialfängelse där vetenskapsmän och tekniker (som själva är fångar) tvingas arbeta för staten. 

Bokens centrala moraliska konflikt kretsar kring en forskare vid namn Gleb Nerzhin (en litterär version av Solzjenitsyn själv), som kämpar med frågan om han ska samarbeta med regimen i sitt arbete eller stå upp för sina principer, även om det innebär att skickas till ett värre straffläger.

Boken publicerades först 1968 i en censurerad version, och i sin fullständiga form först 2009 (efter Solzjenitsyns död).

Solzjenitsyn satt själv i sharashka under sin fångenskap i Sovjet, vilket gör boken självbiografisk till viss del. Hans erfarenheter låg även till grund för hans andra verk, som En dag i Ivan Denisovitjs liv och Gulagarkipelagen.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Anders Cardell växte upp i det lilla brukssamhället Hallstahammar och i stockholmsförorten Östberga. Han blev anställd på Fryshuset i slutet på 80-talet där han arbetade fram till att Anders Carlberg gick bort 2013.

Anders har varit aktiv i olika former av ideell verksamhet parallellt med sitt ordinarie arbete. De senaste åren har varit starkt präglade av att han har blivit förälder:

– Jag skriver för att jag känner ett ansvar för att göra det jag kan, med de resurserna jag har, för att skapa ett bättre samhälle, säger Anders.

Anders Cardell är en av Para§rafs fasta krönikörer.