Öga för öga, tand för tand

De med makten har inte kommit därhän att dödsstraffet har diskuterats. Jag har i alla fall inte hört detta från några politiker, även om jag hört upprörda invånare framställt önskemål om detta. Men vi börjar med stormsteg närma oss ett återinförande av dödsstraff. Kanske inte till ett dödsstraff i konkret mening genom att halshugga, förgifta, strömsätta eller hänga en till livstids fängelse dömd människa. Nej, våra lagstiftare är naturligtvis betydligt subtilare och humanare än så. Den dömde ska i allt fler domar låsas in på livstid och med livstid avses då en inlåsning tills den dömde dör av ålderssvaghet.

Vi ska alltså utgå från att en dömd våldsman är ohjälplig och oförbätterlig. Om anhöriga till våldsoffer tänker och tror så, kan jag väl förstå och risken är stor att också jag skulle kunna tycka så. Men om vi för ett ögonblick tänker ett steg till och funderar på vad alla dessa inlåsningar skulle ha för påverkan på vårt samhälle.

Vad kommer all denna statliga våldsanvändning att medföra utöver en upptrissning av det grova våldet? Vad kommer alla dessa livstidsinlåsta att kosta? Hur skulle klimatet bli på fångvårdsanstalter där de livstidsinlåsta inte har något att förlora vad de än gör. Hur skulle ”fångvaktarna” kunna skydda sig mot våld från den som inget har att förlora?

Ute i samhället kommer det att finnas ett stort antal våldsbenägna människor som ännu inte dömts. De polisiära insatserna mot dessa kommer att kräva oanade resurser, för varför skulle någon brottsling behärska sig när risken för att bli inlåst på livstid föreligger vid varje gripande. Det skulle bli en motsvarighet till en forntida ”tredje resa”.

Att komma därhän till att man inte har något att förlora vad man än gör är grogrund till ett våldssamhälle där gränser, hämningar och hänsyn helt har förlorats.

Trots dessa domar med allt längre åtföljande straff kommer den lagstiftning som nu proklameras inte innebära färre brott eller mindre våld i samhället.

Vad som händer idag visar inte på några djupare tankar eller konsekventtänkande hos de presumtiva våldsbrottslingarna. Ingen tänker för ett ögonblick på risken att åka fast innan brottet skett. Denna tanke uppstår troligen först när brottet skett och då är man förmodligen beredd att gå besvärande långt för att dölja vad som skett eller försvåra/omöjliggöra en framtida utredning.

Dessutom kommer de etablerade gangsterledarna anlita allt yngre människor för att utföra de våldsgärningar som idag görs av 14-15-åringar.

För att komma tillrätta med våldet krävs stora resurser av föräldrar, skola, sociala myndigheter och polis. Ingen människa föds ond utan varje förlorad individ är ett misslyckande i den tidiga barndomen. Före puberteten danas människan och efter denna kommer eventuella misslyckanden att synas. Tydligt.

Jag menar inte att skyldiga brottslingar inte ska straffas, men det måste finnas en morot också för dessa. Visst, vissa kan förtjäna ett konkret livstidsstraff men regeringens dubblering av straff var 6:e månad eller varje år börjar bli, om inte ämnet vore så allvarligt, rent löjlig med åtgärder som saknar allt stöd i vetenskapen.

Slutligen har jag en fråga som jag skulle vilja ha Tidögängets svar på;
NN har licens på ett antal jaktvapen. Dessa förvaras i ett godkänt vapenskåp kompletta med slutstycken och ammunition. Samma tid har NN okända hantverkare i huset som renoverar boendet.

Plötsligt får NN en kallelse till ett möte. NN glömmer stänga och låsa vapenskåpet och lämnar sitt hus med hantverkarna. Det olåsta vapenskåpet uppmärksammas och polis tillkallas.

Bristfällig vapenförvaring, enligt Tidögänget grovt brott. Vilken påföljd vore lämplig?

Idag är NN statsminister. Hade han varit det med en annan politisk färg?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Börje R P Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.

Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.

Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.