Därför behöver vi en mandatperiod till med Tidölaget

En tydlig riksdagsmajoritet har, tillsammans med lydiga journalister, utmålat den löst definierade gruppen ”invandrare” som roten till landets, så gott som samtliga, problem.

Problemlösningen består då i att få så många människor som möjligt ur denna svepande kategori att lämna Sverige. Då kommer alla landets problem att vara lösta. Simsalabim!

Sveriges väljarbas har låtit sig indoktrineras med dessa sanningar och när mina högstadieelever får undervisning i lag och rätt, och ställs inför frågan om vilken grupp människor som begår flest brott, så svarar de frimodigt ”invandrare”. Denna uppfattning är nu en del av folksjälen – en svensk värdering, helt enkelt. Politik och journalistik har definierat problemet och svenskarna, även bortom den stereotypa majoritetssvensken, repeterar utantilläxan som papegojor.

Nu ligger grunden stadigt för en uppgraderad version av Tidöpolitik i ytterligare en mandatperiod. Det är värt att notera att vårt fria val, hösten 2026, inte kommer att vara så fritt som man skulle önska, eftersom menyn vi kan välja utifrån huvudsakligen består av samma odefinierbara kalops av rester. Så, oavsett vad vi väljer, får vi ändå samma.

Ur ett folkbildningsperspektiv finns det ändå fördelar med ytterligare fyra år av denna människofientliga, och sverigefientliga politik. Konsekvenserna har ännu inte landat fullt ut i varken plånbok eller praktik hos den gemene väljaren. De är fortfarande alldeles för abstrakta att ta in eftersom de hitintills bara drabbat någon annan.

Över en femtedel, cirka 20–26 procent, av Sveriges befolkning har utländsk bakgrund (utrikesfödda eller födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar). Det innebär något över 2 miljoner människor i blandade åldrar. Att verka för en politik som syftar till att de ska lämna Sverige är något som inte kommer gå obemärkt förbi. Än så länge har få nappat på återvändarbidraget, så uppenbarligen krävs andra grepp.

Du som gillar den politiken kanske inte tänker på att dina barn kommer att förlora klasskamrater och vänner, att du kommer förlora arbetskamrater och grannar, eller att föreningslivet som driver dina barns fritid plötsligt står utan ledare. Det blir plötsligt dyrare att få bilen fixad på Ahmeds bilverkstad när du istället behöver vända dig till märkesverkstaden, eller att du faktiskt behöver resa rumpan i soffan och knalla bort till pizzabutiken på egen hand eftersom det inte längre körs ut någon mat – ifall det nu fortfarande finns pizza, kebab, sushi att få överhuvudtaget.

Du behöver inte alls känna empati med de över två miljoner människor som riskerar att få sina liv drastiskt förändrade – du behöver bara se till den egna situationen.

Avgångarna i kollektivtrafiken kommer att vara färre eftersom det inte finns personal och när du ringer din vårdcentral på måndag morgon så är kön redan full och har du tur så får du tala med en vårdpersonal framåt fredag. Du har väl lagt märke till hur vårdapparaten är full av personal som varken besväras av linlugg eller ljusblå ögon.

Färsk statistik från Sveriges Kommuner och Regioner visar att 52 % av våra vårdbiträden är utrikesfödda, undersköterskor inom kommunal verksamhet landar på 37 % och regionernas specialistläkare är till 37 % utrikesfödda. Vem tror du kommer att hålla dig vid liv när de blir utvisade, eller kanske inte längre känner för att arbeta och leva i ett land där de inte är välkomna?

Att arbetslösheten ökar i Sverige borde rimligen alla känna till. Samtidigt stryps möjligheterna att överleva på a-kassa. Vad händer när den arbetslösa Svensson tvingas ta de arbeten som marknaden erbjuder, som att cykla omkring med pizzor för slavlöner för företag som Foodora eller Volt. Vad händer med ens gamla mamma som inte får den omvårdnad på äldreboendet som vi kan förvänta oss eftersom det inte längre finns någon personal och därmed inte heller någon plats att erbjuda. Vem i familjen ska gå ned i tid för att vårda våra äldre i det egna hemmet? Låter det som en traditionell kvinnofälla?

Kanske behöver vi omskola svensken till att legitimeras inför den nya arbetsmarknaden, men det kan förstås bli lite komplicerat när de som fortfarande arbetar inte har tid att utbilda och många lärare i allehanda ämnen och kompetenser har utrikisk bakgrund och arbetar numera i något annat land. Ett annat land som bockar och tackar för den utbildning och arbetslivserfarenhet som svenska skattebetalare nu kastar i sjön.

Nu avskyr jag verkligen att tala om människor i termer av pengar men när Sverige väljer att befria sig från en betydande del av skattebasen, såväl genom lönearbete som genom konsumtion, så hamnar problemen bortom brist på personal.

Sverige har inte längre råd att upprätthålla välfärdsstaten och då har ju Kristersson uppfyllt sitt gamla löfte om att bekämpa och nedmontera densamma – med svenskens goda minne dessutom.

Eftersom svenskens konsekvenstänk förblindats av våra folkvalda och den tredje statsmakten, ser jag ingen annan väg till förändring än att svensken får tugga i sig lite bitter empiri.

När verkligheten knackar på brukar de flesta nyktra till. En mandatperiod till med Tidöpolitik är därmed att betrakta som folkbildande – nästan som att en ny upplysning står för dörren. Vi behöver nya Voltaire, Rousseau, Diderot och Montesquieu för vårt kollektiva uppvaknande! Kanske är vi då mogna för en förändring – nästa gång.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, SO-lärare, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make. Han skriver och debatterar gärna.
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.