När trovärdighet blir viktigare än tillförlitlighet

I dagens sexualbrottsmål tycks trovärdighet väga tyngre än tillförlitlighet. Domstolar talar om att bedöma berättelsers kvalitet, men när teknisk bevisning saknas och ord står mot ord riskerar bedömningarna att bli subjektiva. Vad som uppfattas som trovärdigt av en domare kan uppfattas helt annorlunda av en annan.

Samtidigt lever föreställningen kvar att kvinnor alltid är offer och män alltid förövare. De flesta människor vill självklart tro och stötta den som säger sig ha blivit utsatt för ett övergrepp. Men rättsstaten får aldrig utgå från att en anklagelse är sann enbart därför att den gäller våldtäkt. Varje anklagelse måste prövas mot samma höga beviskrav som gäller för alla andra grova brott.

Det finns många möjliga förklaringar till att en anmälan inte speglar vad som faktiskt har hänt: missförstånd, minnesfel, konflikter, vårdnadstvister, hämnd, svartsjuka eller ekonomiska incitament genom skadestånd. Att konstatera detta innebär inte att förneka att våldtäkter sker. Tvärtom. Verkliga våldtäkter orsakar enormt lidande och ska utredas grundligt och bestraffas hårt. Men just därför måste rättssystemet också kunna skilja mellan sanna och felaktiga anklagelser.

Försvarsadvokater har en avgörande roll i rättsstaten. Deras uppgift är inte att hitta sanningen i målet – men det är deras uppgift att avslöja om anklagelsen inte håller. Rätten till ett effektivt försvar är en grundläggande rättssäkerhetsgaranti och en förutsättning för att domstolen ska få ett så fullständigt beslutsunderlag som möjligt.

För att kunna fullgöra den uppgiften måste försvararen ha möjlighet att granska förundersökningen i detalj, analysera teknisk bevisning, kontrollera vittnesuppgifter, undersöka alternativa förklaringar och uppmärksamma sådant som talar till den misstänktes fördel. Det arbetet är ofta tidskrävande, särskilt i mål där bevisningen huvudsakligen består av muntliga uppgifter och trovärdighetsbedömningar.

Samtidigt riskerar försvarsadvokater att få sin ersättning nedsatt efter åklagarens invändningar och domstolens bedömning av vad som anses vara en rimlig arbetsinsats. Det väcker frågor om vilka incitament systemet skapar. Om omfattande granskning och noggrant utredningsarbete i efterhand kan bedömas som onödigt och leda till ekonomiska konsekvenser, finns det en risk att försvarare blir mer försiktiga med att lägga ner den tid som vissa mål faktiskt kräver.

Rättssäkerheten stärks inte av att försvarare arbetar mindre. Tvärtom. Ju allvarligare anklagelsen är och ju svagare den objektiva bevisningen är, desto större är behovet av ett aktivt och väl förberett försvar. Ett system som indirekt avskräcker från sådant arbete riskerar att försvaga en av rättsstatens viktigaste skyddsmekanismer mot felaktiga domar.

Ingen ska dömas för ett brott därför att brottet väcker starka känslor. Ingen ska dömas därför att ordet ”våldtäkt” gör människor rädda eller upprörda. Ingen ska dömas därför att samhället vill visa handlingskraft. En fällande dom ska bygga på bevis som ställer skuld utom rimligt tvivel.

Konsekvenserna för den oskyldigt anklagade är så allvarliga att rättssystemet måste ta risken för felaktiga domar på största allvar. Ett frihetsberövande, en förstörd framtid, förlorade relationer och en livslång stämpel kan aldrig göras ogjorda.

Rättssäkerhet handlar inte om hur många oskyldiga som döms. Rättssäkerhet handlar om principen att ingen oskyldig ska dömas.

Rättssäkerhet handlar inte om att skydda våldtäktsmän. Rättssäkerhet handlar om att skydda oskyldiga från att bli dömda och samtidigt säkerställa att de verkligt skyldiga kan identifieras och hållas ansvariga. Om vi börjar kompromissa med beviskraven i sexualbrottsmål riskerar vi att förvandla rättvisan till ett lotteri där människors framtid avgörs av subjektiva bedömningar snarare än av fakta.

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Av Nina Hamilton
Medlem i nätverket Mannaminne