Dags att skrida till handling, dags att ta ansvar!

Partiledarna för riksdagspartierna talar om “ansvar för Sverige” samtidigt som det skylls ifrån sig på tidigare regeringar för allt som inte fungerar. Det är väl ändå märkligt hur ansvar alltid verkar vara något som ska utkrävas av andra, men aldrig bäras av den som säger det. Det är som att ordet har blivit en sorts politisk tvål där man gnider in sig med det för att slippa smutsen. Det börjar bli tröttsamt!

Och när oppositionen svarar är det samma sak. “Regeringen tar inte ansvar.” “Vi tar ansvar.” “Ni tar ansvar på fel sätt.” Det är som att hela debatten har reducerats till en tävling i vem som kan säga ordet flest gånger utan att behöva göra något som faktiskt liknar ansvar.

Ansvar…

Ansvar, ansvar, ansvar….

Ordet per se gör mig inte förbannad.

Det är hur det används för att legitimera politik som saknar kontakt med verkligheten. Vi ”vanliga” svenskar lever i verkligheten, det gör inte partiledarna, i alla fall inte om man ska tro på det som sägs.

När man pratar om att “ta ansvar för tryggheten” och samtidigt föreslår att barn ska kunna dömas som vuxna… Är det ansvar? Jag säger nej, det är feghet. Det är en vuxenvärld som inte orkar bära sitt eget misslyckande och därför lägger det på barn som saknar makt, språk och möjlighet att försvara sig.

När man pratar om att “ta ansvar för integrationen” och samtidigt antyder att slöjan borde förbjudas… Det är inte ansvar.

Det är kontroll.

Det är en vilja att bestämma över kvinnors kroppar och kalla det frihet och det är ett politiskt spel där kvinnors liv reduceras till symboler för en kulturkamp ingen egentligen vågar erkänna. En kulturkamp som egentligen handlar om att vinna billiga politiska poäng istället för att faktiskt FRÅGA de som bär slöja. Jag är inte naiv i frågan, men världen är inte svart eller vit även om ”vi” vill tro det…

När man pratar om att “ta ansvar för ekonomin” och samtidigt sänker skatter för dem som redan har det bäst… Då är det inte ansvar. Det är klasspolitik. Det är ett val att låta de som bär tyngst fortsätta bära tyngst, medan de som redan står stadigt får ännu mer att stå på.

När man pratar om att “ta ansvar för brottsligheten” och samtidigt ignorerar att kokainflödet i de mest privilegierade områdena är en av de största motorerna bakom gängvåldet…

Då är det inte ansvar. Det är hyckleri. Det är att låtsas som att problemet finns någon annanstans, hos någon annan, långt bort från villorna där helgknarket flödar.

När man pratar om att “ta ansvar för framtiden” och samtidigt fortsätter driva en arbetslinje som krossar människor som redan är sköra, då är det inte ansvar. Det är blindhet.

Det är att vägra se att ett samhälle inte blir starkare av att tvinga sjuka att arbeta eller att kalla fattiga för lata.

Det är därför jag blir arg. För jag ser hur ordet ansvar har blivit en ursäkt för att slippa ta det. Det används för att legitimera politik som slår nedåt, aldrig uppåt. Det används för att skapa fiender i stället för lösningar. Det används för att dölja att de som har mest makt också har mest ansvar och som gång på gång vägrar bära det.

Ansvar är inte ett ord.

Ansvar är en handling och just nu är det en handling som saknas i svensk politik.

Av Carl Erlandsson, 41 år, studerar på Göteborgs Universitet, tidigare arbetat inom vård och omsorg.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.