Jag blev ögonvittne till Estonias undergång, del 2 – förhören

2018-09-28

Vid förhör med överlevande var det svårt att skildra de fasor som de fått gå igenom. Den ena skildringen efter den andra visade hur människor förlorade nära och kära. Det skildrades hur människor riskerade sina liv för att hjälpa andra och hur livsgnistan kunde få människor att överleva och överlista naturens raseri.

   Åter mot Stockholm. Klockan 21.00 avgick fartyget från Helsingfors med destination Stockholm. Trots oro och en stukad säkerhetskänsla lyckades jag, fram mot midnatt, få en lätt slummer men vid 04–05-tiden gick jag upp på däck 10, detta då Sky-baren var förbommad.

   Jag tog mig ut på däck och fick efter någon timma eller två se solen stiga upp ur havet. Vinden hade mojnat ordentligt, himlen var klarblå och det artade sig till en bedövande vacker höstdag. Jag försökte beräkna när vi skulle passera området där Estonia förlist och trodde mig veta ungefär när vi passerade området.

   Ett fartyg på dryga 150 meter och nästan tusen människoliv hade gått till spillo. Och nu, inte ett spår. Inte en enda spillra som visade eller kunde påminna om vad som hänt.

   Dagen var så underbar att jag förleddes att tro att Vår Herre försökte kompensera det tidigare så dåliga vädret.

Förhör med överlevande

   Åter i Eskilstuna, och vardagen, fick jag i uppdrag att förhöra en del överlevande från Estonia. Vid förhören var det svårt att skildra de fasor som de fått gå igenom. Den ena skildringen efter den andra visade hur människor förlorade nära och kära. Det skildrades hur människor riskerade sina liv för att hjälpa andra och hur livsgnistan kunde få människor att överleva och överlista naturens raseri.

Förhör med Tenho

   En av de överlevande, Tenho, berättadeatt han åkte till Tallinn via Helsingfors redan på söndagskvällen den 25 september. Till Helsingfors åkte han med Silja Symfoni. Från Helsingfors till Tallinn med en färja vars namn han inte kom ihåg. Tenho reste ensam och resan var en ren affärsresa.

   Från Tallinn reste han med MS Estonia på tisdagskvällen den 27 september klockan 19.00.

   På Estonia hade Tenho tilldelats en hytt på däck nummer sex. Hyttnummer började med 63 men resten minns inte Tenho. Han hade dock nyckel kvar så att det skulle gå att kontrollera detta om behov uppstod.

   Tenho var nere till hytten och lämnade av sin packning. Därefter duschade han varefter han gick ner till däck fem och besökte restaurangen där.

   Hytten som han tilldelats skulle han dela med en annan man som han dock aldrig såg. Han hade sett att mannen ställt sin packning i hytten. Tenho ville minnas att hans okända hyttkamrats packning bestod av en stor svart attaché-väska typ ”försäljarväska”.

   Tenhos bagage bestod av en grön garderob som dubbelvikt liknade en resväska. I denna hade han skjortor och kostym. Dessutom fanns en GSM-telefon i ett fack.

   Tenho visste inte vilka som bodde i hytterna intill hans eftersom han befunnit sig där alltför kort tid. Inte heller såg han till några barn ombord.

   Han hade kört in sin bil på bildäck och gått raka vägen till sin hytt. Tenho kunde således inte heller säga om det fanns barn med bland resenärerna när dessa gick ombord.

   När Tenho ätit gick han till Panorama och tittade på ett dansuppträdande. På Panorama träffade han en äldre man som han samtalade med under ett par timmar. Tenho kommer ihåg mannens namn som Eero Kalinin hemmahörande i Uppsala. Tenho trodde sig minnas att mannen var född den 5 augusti 1923. År och månad var han säker på men han tvekade något om dag. Kalinin berättade om krigsminnen.

   Medan de två satt och samtalade kom tre damer i 70-årsåldern och satte sig vid deras bord. Dessa tre damer var hemmahörande i Norrköping och det enda som Tenho minns var att en av damerna hade röd blus.

   Tenho tog en kort promenad under detta samtal varefter han återvände till Kalinin och de tre damerna. Ett av samtalsämnena var den hårda storm som rasade utanför fönstren.

   Vid 24-tiden gick Tenho ner till däck fyra och gjorde ett besök på nattklubben. Där var det bara ett fåtal ungdomar varför han satte sig i den soffa som var belägen omedelbart till höger om ingången till nattklubben. Tenho förtärde ett par glas juice medan han satt och försökte titta ut på vågor och vind. Han hade dessförinnan förtärt några koppar kaffe tillsammans med pensionärerna.

   Medan han satt där lade han märke till en flicka som var stor, kraftig, blond och berusad. Ordentligt berusad. Denna kvinna försökte dansa med en ca 190 cm lång mulattliknande man. Kvinnan som var under 25 år hade en ljus blus på sig medan hennes kavaljer hade jeanskläder.

Fartyget började skaka

   Medan Tenho satt i nattklubben kände han ordentliga skakningar i fartyget. Dessa skakningar ruskade verkligen om fartyget och trots att Tenho inte var orolig för att fartyget skulle gå under så började han fundera på om lastbilarna verkligen var ordentligt surrade.

   Då han parkerade sin bil på parkeringsdäcket såg han att två trailersläp förtöjts med två rep. Enligt Tenho såg det ut att vara en klen förtöjning. En förtöjning som knappast skulle hålla om släpen började röra på sig.

   Trots en lätt oro bestämde sig Tenho för att gå till sin hytt. Han lämnade däck fyra och tog sig upp på däck fem. Där gjorde han ett kort besök på den så kallade Karaoke-baren. Inte heller där var det någon feststämning varför han fortsatte mot sin hytt som var belägen på däck sex.

   När Tenho befann sig mitt mellan köksavdelning och Taxfreelagret gjorde båten en överhalning till vänster som slutade med en slagsida på cirka 15 grader. 10 sekunder senare kom en ny överhalning och omedelbart därefter ytterligare en. När dessa tre överhalningar var över hade fartyget en slagsida på ca 40 grader.

   Tenho förstod att nu gällde det att ta sig upp till översta däck där livräddningsutrustningen fanns.

En fantastisk man

   När Tenho kom upp på däck nummer sju fanns där en man i 45-årsåldern. Mannen var svensk och cirka 180-85 cm lång. Han hade mustasch.

   Mannen stod lugn och trygg och försökte lugna ner upprörda passagerare. Mannen arrangerade en kedja från en låda med livvästar. Såg till så alla fick en väst och hjälpte till så de tog på västen på rätt sätt. Tenho menar att denne man måste räddat åtskilliga liv genom sitt agerande och sitt lugna och trygga sätt.

   Tenho tror inte att mannen överlevde katastrofen. Det sista Tenho såg av mannen var när han stod kvar och tröstade och lugnade passagerare. Denne man, om han går att identifiera, borde vara värd en postum utmärkelse.

   Tenho försökte ta sig akteröver på båten som nu lagt sig helt på sidan. När båten låg i detta läge började en mistlur tjuta. Denna mistlur var det enda larm som ljudit under hela det händelseförlopp som inleddes med den första överhalningen och varade till dess att båten sjönk.

   Akteröver hittade Tenho två finska män och en rysk besättningsman. De två finnarna försökte tillsammans med Tenho få loss en livbåt. De försökte på alla sätt men det visade sig vara omöjligt. De försökte få hjälp av den ryska besättningsmannen men denne stod bara och höll sig i ett stag. Denna besättningsman var den enda av besättningen som Tenho såg under hela olycksförloppet.

Räddad utan att ens ha blivit blöt om skorna

   Tenho fortsatte akteröver och tog sig nu fram genom att gå på skrovet vid fartygets vattenlinje. Där fanns det en kant som gjorde att det gick att ta sig fram där. Han nådde en ventil över vilken det satt ett galler. Där satte han sig ett ögonblick för att fundera igenom sin situation.

   Han funderade på att hoppa i vattnet när det plötsligt kom en man springande i bara kalsongerna. Denna man trädde en livväst över huvudet och hoppade i vattnet. Detta desperata handlande gav Tenho en tankeställare och han beslutade att försöka göra något mer konstruktivt.

   Han fick tillsammans med ett 50-tal andra nödställda syn på en flotte. Han försökte ta sig fram mot denna. När han var några meter ifrån gled både flotte och människor av båten och ner i vattnet. Tenho hade fått tag i ett rep som var fäst vid flotten. Han släppte inte taget utan höll i och lyckades snart nog ta sig ombord på flotten.

   Denna flotte fick mycket stryk när alla människorna på en gång försökte komma ombord och när en hel flotte kom flytande fångades den in och de flesta lyckades ta sig över i denna. De fick upp ytterligare några människor ur vattnet och Tenho trodde att de som mest varit dryga tjugotalet personer ombord. Väl ombord hade Tenho inte ens blivit blöt om fötterna.

   I flotten fanns också den ryska besättningsmannen. Denne hade en ficklampa som han klamrade sig fast vid. De blev tvungna att med våld ta ifrån honom lampan för att kunna signalera mot räddningsfartygen som närmade sig.

   En svensk man försökte se till att flottens öppning hölls stängd men varje våg kastade in en kaskad med vatten. Varje kaskad framkallade de våldsammaste svordomarna från svensken. Tenho hade varken förr eller senare hört så många och så mustiga svordomar.

   Med denna hela flotte försökte de komma ifrån fartyget som nu låg helt upp och ner. De var rädda för att dras med ner i djupet när fartyget sjönk.

Rädsla för neddragning obefogad

   De lyckades inte komma ifrån fartyget som nu sjönk allt snabbare med fören först. Det sista som försvann ner i djupet var propellrarna.

   Trots att de låg alldeles intill fartyget när detta sjönk hände inget av det som de varit rädda för, som att dras med ner i djupet.

   Omedelbart när fartyget sjunkit sände de iväg de första två nödraketerna och därefter sköt de iväg raketer tills dessa tog slut.

   På flotten flöt de omkring i ca 5-6 timmar innan de plockades upp av Viking Isabella.

   Medan de flöt där samtalade Tenho med en estnisk lastbilschaufför. Denna uppgav att hans lastbil inte blivit surrad alls utan fått stå helt lös på bildäck.

   Under de 5-6 timmar som de befann sig på flotten blev många helt apatiska och nedkylda.

   Tenho uppger att han, på Estonia, inte fått några som helst instruktioner eller informationer muntligen. Däremot fanns det anslag om åtgärder i samband med fara. Dessa var utfärdade på flera språk. Tenho tror att finska, svenska, estniska och tyska var de språk som användes.

   Den enda besättningsman som Tenho såg på hela tiden var den apatiske ryssen. Denna räddades också av besättningen på Viking Isabella.

   Tenho blev förd till Maria Sjukhus i Helsingfors när Isabella gått i hamn. Han fördes med ambulans dit och ansåg att han blev mycket väl omhändertagen. När han blev utskriven från Marias sjukhus flögs han till Arlanda och tog sig själv hem till Eskilstuna.

   Om flytvästarna sa Tenho att det var helt och hållet en mans förtjänst att dessa kom fram och användes. Det var den man i 45-årsåldern som Tenho i förhöret tidigare berättat om. Tenho trodde att denne man måste ha varit med om liknande olycka tidigare eftersom han var så lugn och trygg och tydligen gjorde allting rätt.

   Tenho visste inte men eventuellt kunde det ju ha funnits någon besättningsman med i den kedja som bildades för att dela ut flytvästar till alla. Tenho fick vid denna langning två flytvästar varvid han gav bort den ena.

   Tenho var arg för att livbåtarna inte gick att använda och att det inte fanns någon som kunde sköta dessa. Livflottarna visste han inte vem som sjösatt för plötsligt fanns de bara där.

   Tenho hade åkt kanske ett 30-tal gånger mellan Tallinn och Stockholm med MS Estonia och inget skilde denna gång från de övriga bortsett från det haveri som inträffade. Det fanns dock inget som var sig olikt eller rutiner som hade ändrats jämfört med tidigare resor.

   Han hade kört sin bil in på p-däck. Bilen var en Chrysler av 90-års modell. Vit till färgen. Bilen värde cirka 130 tusen kronor. I bilen förvarade Tenho diverse kläder, diverse handlingar och cirka 2 500 kronor. Därutöver hade han inhandlat en del varor i Estland och som han packat i bilen. Det var kaffe, tobak, sprit och en del livsmedel.

   Tenho såg, som tidigare sagts, att två släp förtöjts med två rep. Några andra säkerhetsarrangemang hade han inte observerat. Han hade inte heller varit nere vid sin bil under färden eftersom det brukade vara låst till bildäck.

   Han hade inte gjort några iakttagelser som kunde förklara olyckan. Han hade inte sett något ovanligt varken med stävport eller visir. Inte heller hade han hört något konstigt ljud eller känt några främmande lukter.

   Tenho berättade att det hela gick väldigt fort. Från den första överhalningen, som kom helt utan förvarning, tog det ungefär 15–20 sekunder tills fartyget hade en slagsida på cirka 40 grader. Därefter fortsatte fartyget att vältra över tills det låg helt upp och ner.

   Efter uppskattningsvis 15–20 minuter försvann det sista av fartyget ner i djupet. Tenho menade att det hela gick fruktansvärt fort och hans uppfattning var alltså att det tog högst 20 minuter från normalt läge till dess att hela fartyget försvunnit ner i havet.

   Vidare var Tenho ganska säker på att klockan var precis 01.00 när det sista av fartyget, propellrarna, försvann. 

Ny hemsk händelse

   Tenho berättade vidare att den kanske hemskaste upplevelsen kom när de blivit upplockade av Viking Isabella. Från den första antydan till kantring på fartyget Estonia och fram till dess att de låg i en livflotte gick allt så fort.

   Även om denna upplevelse varit hemsk så kom allt slag i slag och det blev aldrig tid att bli så där förlamande rädd. När de blivit upplockade av Isabella och nedbäddade i en varm, trygg och ombonad miljö började de värsta känslorna lägga sig. Han började känna sig trygg och vågade koppla av och han dristade sig att andas ut och tänka vilken ofantlig tur just han haft. Han förstod att han var en av de få som överlevt katastrofen.

   I denna stund gör Viking Isabella en överhalning åt babord. En överhalning som var långt större än den första som drabbade Estonia. Tenho blev övertygad om att fartyget skulle kantra och han bad om en flytväst eller ännu hellre en dykardräkt.

Hon förlorade det mesta vid haveriet

   Vid förhör med Greta Eriksson berättade hon att hon tillsammans med sin man Conny hade bestämt sig för att göra en ren nöjesresa till Tallinn. Med dem var också Connys moder Maj-Britt och dennas särbo Leif Ekberg.

   Måndagen den 26 september åkte de buss från Eskilstuna vid 13.30-tiden. De tog taxi till färjan som fru Eriksson tror låg i Frihamnen.

   I god tid till klockan 17.30 var de ombord och klockan 18.30 avgick båten till Tallinn.

   På båten bodde de två paren i hytter som var lite större än normalt. Greta Eriksson bodde tillsammans med Conny i hytt 5229 medan Maj-Britt och Lars bodde i hytt 5230.

   När båten lagt ut visades de alla tre runt av Conny som hade en bakgrund som sjöman. Han tog dem runt och visade vart de skulle ta vägen om något hände. Han visade var livbåtar, livflottar och livvästar förvarades.

   Greta Eriksson kunde inte säga vilka människor som bodde i de hytter som var belägna närmast deras. Hon såg naturligtvis en och annan människa men kunde inte säga vilken hytt de hörde hemma i eller hur de såg ut.

   Väl i Tallinn strosade kvartetten Eriksson runt utan att följa med på de guidade turerna. Vid 14.30-tiden den 27 september återvände de alla till båten. Vädret i Tallinn var inte alltför roligt, det regnade och blåste.

   Väl tillbaka på båten drog de två paren sig tillbaka till sina hytter för att vila. När båten skulle lägga ut var Greta och Conny uppe och tittade när fartyget kastade loss och strax efter gick de iväg och åt middag.

   På Estonia kunde man före ett visst klockslag lämna in en begäran om att få fira någons bemärkelsedag eller annat. Om denna begäran kom in före ett visst klockslag så firades sedermera denna person på den restaurang som låg på samma däck som Taxfree-butiken.

   Efter middagen gick Greta och Conny till denna restaurang för att där träffa sina två anhöriga. Greta hade lämnat in att hon ville fira Maj-Britt eftersom denna skulle fylla 74 år den 1 oktober.

   Vid detta tillfälle firades också en man som fyllde 50 år. Denne man hade sin hustru samt två söner, svarta 10-åriga tvillingpojkar, med sig.

   Ingrid såg att det fanns ytterligare barn ombord men hon kan inte minnas ålder eller utseende. Hon såg dock inga spädbarn ombord.

   Efter detta firande gick de till Maj-Britts hytt för att förtära en flaska champagne, en flaska vin, lite ost och druvor.

   Vid 23-tiden (svensk tid) började båten gunga och Greta började känna att hon var nära att bli sjösjuk. Hon ville därför bli hjälpt till sin hytt av Conny. Han hjälpte henne dit och skulle sedan gå liten runda på fartyget.

   Conny återvände redan efter ett par minuter och Greta trodde att något inte stod rätt till. Hon vet inte varför hon regerar så men Connys snabba återkomst och hans ilska tolkade hon så. Trots detta så klädde Conny av sig och lade sig i sängen.

   Greta tror att hon dåsade till en stund men vaknade av att några stora plåtar dunkade och slog. Hon vaknade och undrade vad det var. Conny svarade ”det finns så mycket skrot på en båt”.

Conny reagerade blixtsnabbt

   Omedelbart efter dessa kraftiga plåtljud tippade fartyget över åt höger. Conny for ur sängen och fick tag i Greta. Han manade på henne och när hon ville klä på sig något fick hon till svar att det inte fanns tid. Nu var det bråttom.

   Det var så bråttom att Greta blev tvungen att följa Conny trots att hon bara hade nattlinne på sig. Conny själv var iklädd ett par kalsonger av boxershortstyp. Utanför hytten ansåg Conny att det inte fanns tid att hämta Maj-Britt och Lars utan han ropade på dem samtidigt som han bultade på hyttdörren och skrek att det var bråttom.

   Greta Eriksson vet inte om Maj-Britt och Lars någonsin kom ur hytten eller om de ens hann ur sängen. På väg upp mot nästa däck välte båten ytterligare över åt sidan och sista biten fick de i stort sett krypa. När de kommit upp på det däck där livräddningsutrustning fanns hade båten lagt sig på sidan.

   När de kom till detta däck fanns redan ett antal människor där. Conny såg till så att Greta fick på sig en livräddningsväst och han hjälpte henne att få på sig västen på ett säkert sätt. På båten försökte de sedan få skydd för vinden och där de då satt såg Conny hur någon försökte få en livbåt i sjön. Hur detta försök lyckades vet inte Greta och inte heller sa Conny något om det.

Conny tappade sin flytväst

   Plötsligt visade det sig att de, Conny och Greta, plötsligt satt i vattenbrynet genom att båten fortsatt sitt vältrande. En flotte kom flytande och Greta fick tag i ett snöre. Hon höll tag i det och samtidigt gled hon tillsammans med Conny ner i vattnet.

   Hon tappade taget om snöret och kom samtidigt ifrån Conny. Hon hörde dock Conny säga ”nu tappade jag min flytväst”. Dessa ord var de sista som Greta hörde från Conny.

   Samtidigt kände Greta hur hennes väst hade kommit på glid men hon lyckades behålla den även om den nu satt ordentligt fel.

   Greta Eriksson fick tag i ett snöre från en annan flotte. För att inte tappa även detta tag lindade hon detta snöre om högra handens fingrar. Trots detta slets flotten ur hennes händer och hon var ånyo helt utlämnad till sin flytväst.

 

Greta räddades

   Plötsligt kom det två flottar flytande. En hel med tak och en ordentligt skadad. Den skadade var full med folk som tog sig över till den hela. I samband med detta fick Greta Eriksson tag i ett rep och höll sig kvar. Någon uppmanade henne att hålla i och inte släppa taget.

   Strax efter var det någon som drog upp henne så hon kom med i flotten. Hon vill minnas att det var ca 16 personer i flotten. Fyra av dessa var svenskar medan resten troligen var ester.

   Stämningen var förhållandevis lugn på flotten men vid ett antal tillfällen blev det oroligt i samband med att flotten var på väg att välta. Språksvårigheter gjorde att inga samtal utvecklades.

   Greta Eriksson trodde att det från det hon låg i sin koj till dess att hon låg i en flotte bara tog ett par minuter. Hon såg inte när fartyget sjönk utan hennes sista minnesbild av fartyget är när detta ligger på sidan helt nere i vattnet.

   Greta Eriksson såg under hela katastrofen inga livbåtar i sjön utan det enda hon visste om detta var maken Connys ord om att någon försökte sätta en livbåt i sjön.

   Från det att hon tagit sig ombord på flotten vistades hon på denna fram till ungefär klockan tio då hon räddades av helikopter. Hon trodde själv att hon fördes till Hangö och därifrån med ambulans till Åbo. Att hon trodde på Hangö berodde på att hon vill minnas att ambulansen fördes med färja ett mycket kort stycke.

Dålig information 

   Från Åbo flögs hon tillsammans med 12 andra personer till Arlanda med Hercules-plan.

   På frågor tagna ur frågebanken svarar Greta Eriksson:

   Hon såg inga som helst anslag om hur det skulle förfaras i händelse av förlisning eller brand. Inte heller fick de någon muntlig information om detta utan det enda hon informerades om var det som maken Conny gjorde när han visade dem runt på båten. Inte heller hördes det något larm varken före eller under händelsen.

   Greta Eriksson samtalade med tolv andra överlevande under hemtransporten. De befann sig i Herkulesplanet under detta samtal. Ingen av de dessa räddade hade hört något larm eller varningssignal.

   Fru Eriksson såg ingen besättningsman under hela katastrofen och fick således varken hjälp eller stöd eller anvisningar.

   Hon kunde inte ange några exakta detaljer eller grader på fartygets lutning. Hon menade dock att den första överhalningen var kraftig och därefter föll båten mer eller mindre över på sidan.

   Inga ljud av vatten eller liknande. Det enda ljud som hördes var det hårda kraftiga plåtljud som föregick kantringen. Ljudet och kantringen kom slag i slag och Greta Eriksson menade att de hade ett samband.

   Greta Eriksson tror sig minnas lukten av diesel eller något annat i samband med att hon tillsammans med Conny försökte komma upp på livbåtsdäck. Hon kan inte säkert säga att det var diesel men det var någon kraftig odör av något slag.

   Hon vet inte namnen på dem som hon räddades tillsammans med. De blev dock samtliga upptagna med helikopter och förda till Hangö och därför borde det inte vara svårt att få fram namnen.

   Greta Eriksson fick genom maken Conny reda på att någon försökte sjösätta en livbåt men hur det gick eller av vilka kunde hon inte säga. Hon vet inte hur livflottarna kom i sjön. De bara fanns där.

Trodde att något hänt i fören

   Greta Eriksson trodde att det kraftiga plåtljud som hon hörde omedelbart före kantringen kom från visir eller stävport. Hon bodde ju längst fram i båten och ljudet kom som hon uppfattade det framifrån.

   En av de som räddades tillsammans med henne var en chaufför som en gång varit nära en annan färjeolycka. Han hade missat färjan Jan Hewelius med bara några minuter och fått invänta nästa färjeläge. Denne chaufför hade sagt att hans lastbil inte förankrats på bildäck utan stått lös där.

Sveriges regering velade och svek sina löften 

   Sveriges regering tog med stort allvar sig an denna tragedi och gjorde många utfästelser som inte fullföljdes. Bland annat lovades omgående att fartyget skulle bärgas. Några dagar senare var detta inte alls så säkert.

   Alla anhöriga inom Eskilstuna och Sörmland bjöds in till en minnesstund i Fors församlingshem i Eskilstuna. Här skulle polisen strax före klockan 13.00 få besked från regeringen om Estonia skulle bärgas eller ej. Detta besked skulle därefter de anhörig få ta del av och först därefter skulle massmedia informeras.

   Klockan 13.00 hade inget beslut kommit och då poliserna på plats inte var säkra på att regeringen skulle hålla sitt löfte slog de på en radio för att avlyssna 13-nyheterna. Då kom beskedet vid Dagens Eko att regeringen fattat beslut att fartyget inte skulle bärgas.

   Då alla anhöriga, från Sörmland, var samlade när beskedet kom så förändrades inte situationen utan de fick ett samtida besked och kunde stötta varandra. Hela situationen var mycket känslosam men många var förbittrade över att få höra detta på radion när de blivit utlovade ett exklusivt besked till bara dem.

   Detta skakande drama mitt på Östersjön finns för alltid etsat i de närvarande polisernas sinne och kanske deras uppdrag att förhöra en del överlevande hjälpte dem att få distans till det hela.

 

Del 1 om Estonias undergång finns att ta del av här.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.