Gängledaren

Först känner jag inte igen honom när han lång och gänglig kommer gående till Kornhamnstorg i Gamla Stan där vi stämt möte. Inser att det beror på att han inte alls har den machoutstrålning som hans rollfigur Seth Rydell har i långfilmsserien om Johan Falk. Och det är den figuren jag har på näthinnan. 

Den stenhårde gängledaren Seth Rydell tar tag i axeln på en kille i gänget som blåst honom och säger med lugn och nästan vänlig röst:
– Man ska inte stå och pissa mig på ryggen och påstå att det regnar.
Några minuter senare är killen misshandlad till döds av de andra i gänget.

På redaktionen har vi pratat om hur oerhört träffsäkert Jens Hultén gestaltar denne Seth i filmerna om polisgruppen GSI och deras arbete med infiltratörer. Och att vi borde göra ett porträtt på honom, för att ta reda på ur vilka erfarenheter han hämtat den där stenhårda och så uppenbart farliga figuren.

Troligen har han ett kriminellt förflutet, tänkte jag, eftersom han så klockrent porträtterar en typ av personer som jag genom åren träffat på olika fängelser. Men så enkelt är sällan livet.

Inte spela på puffran

– Nej, kriminell i någon större mening har jag aldrig varit. Seth Rydell är väl ett hopplock från dom jag mött när jag jobbat som dörrvakt, säger Jens. Och mina erfarenheter av kampsport.
– Hur menar du?
– Det där man lär sig om att stå upp. Stå kvar. Hur man kan betvinga någon utan att behöva ta till våld. Har man jobbat i dörrar och hållit på med kampsport, eller kommer från dom tuffare förorterna, så vet man det där. Känner det på lukten på något vis.
– Att det räcker med blicken och kroppsspråket?
– Ja, att inte spela på att man har en puffra utan istället själv vara den där puffran.

Tunga år

Det rullar på bra nu för Jens men vägen hit har inte direkt varit sandad. När vi sitter på en uteservering och hör spöregnet smattra mot jalusin ovanför oss, kommer han på en sak:
– Det är tolv år sedan jag slutade supa… Ja fan, det var faktiskt igår för tolv år sedan som jag satt på ett schapp och långsamt drack två mellanöl medan jag rökte ett helt paket Marlboro. Hade köpt ölen för dom sista pengarna och tänkte på att jag dagen därpå skulle in i ett behandlingsprogram.
Det hade efter många år av ökat alkoholmissbruk gått så långt att Jens drack upp alla pengar han fick in.
– Men jag kom ut nykter på andra sidan och kunde möta livet nykter igen, säger han.
Han berättar om hur viktigt det har varit för honom att berätta om de här åren för sin son, som nu har hunnit bli 18 år och hur noga han har varit med att inte mörka något.

Äh va fan

Vi pratar om en scen där han blir uppringd av seriens infiltratör, Frank Wagner, som spelas av Joel Kinnaman. Frank gormar om att Seth har misshandlat en kille i gänget. Slagit honom sönder och samman. Scenen har bitit sig fast hos mig för att Seth är hemma och håller på och fixar välling åt en liten dotter, samtidigt som han i telefon avvisar ”gängmedlemmen” Frank med en hycklande ursäkt som han framför nonchalant och lite hånfullt:
– Jaja, jag har väl haft en taskig uppväxt…
För att efter att han lagt på luren säga till sin dotter:
– Ja, nu är dom så arga på pappa igen.
Jens menar att det är sånt här som gör att det händer något med en rolltolkning. Den där hårdingen är också en kille som fixar välling åt en dotter och tar hand om henne. Och som tycks bli störd över att de från ”jobbet” ringer honom och tjafsar om skitsaker när han inte är på ”kontoret”.

Aldrig be om en tjänst

– Jag lärde ju känna en del såna där killar när jag jobbade som dörrvakt, säger Jens. Killar som man kunde sitta ner och ta en öl med och som då inte alls har den där hårda masken utan beter sig som vanliga, vettiga killar.
– Men som man inte ska bli skyldig en tjänst, eller pengar…
– Nej, absolut inte.
Vi pratar om att det här är något som film- och tv-världen börjat inse först nu på 2000-talet, att en gangster faktiskt har föräldrar, syskon och ibland egna barn. Tidigare var de ofta bara skildrade som råa monster och därmed ganska ointressanta. Sopranos och liknande serier banade vägen för något annat. Något som inte bara är svart eller vitt.

/wp-content/uploads/content/portratt/gangledaren/2D2T0110.jpg
Foto: PA SvenssonTill den kommande omgången Falkfilmer har Jens Hultén lagt på sig några kilo muskler. Han har i filmserien suttit inne en tid och ägnat sig åt att träna.

Listan med långfilmer, tv-serier, teaterjobb och framgångar i kampsport för Jens Hultén är lång. Några axplock:

1996: Teater Galeasen

1997: Lasse i långfilmen Under ytan

1998: SVT, Ett litet rött paket mm

På senare tid:

2003: TV-serien Graven

2008: Långfilmen Hämnden i Wallanderserien

2009: Långfilmerna om GSI som spelats in i ett antal omgångar

2011: Långfilmen Gränsen

Kampsport:

1986: Vinnare Swedish open i kickboxning

1986: Vinnare Stockholm allstyle open i Knockdown karate

1987: Tvåa i uttagningarna till VM i Taekwondo

 

Största framgången enligt honom själv: Nykter sedan tolv år tillbaka.

Musiker

Jens är uppväxt i Vasastan i Stockholm.
– Medelklassfamilj, säger han. Mamma tog hand om syrran och mig samtidigt som hon skötte ett jobb och pappa var jazzmusiker. Så jag är uppväxt med Dompan, Putte Wikman och dom där killarna. Farsan var trummis. Morsan höll ihop hemmet tills det blev skilsmässa.
Jens menar att han fick med sig kultur i form av musiken och mötena med Gunnar Siljablo och liknande.
– Det var ju samma jargong bland dom som finns bland skådisar idag. Iakttagelsehumor, kallar jag det. Och sedan kom idrotten in, fotboll framförallt och med tiden boxning och därifrån till kampsport.

Dörrvakt

Via kampsporten lärde Jens känna killar som jobbade i krogdörrar och är man 1,89 lång och bra på kampsport så…
– Så jag började stå i dörrar på olika hak på kvällarna och kunde därmed träna mycket på dagarna. Och det var mitt liv fram till i slutet på 80-talet. Men det började med tiden kännas så jävla tomt alltihop. Livet kunde ju inte bara vara att stå i en dörr och käfta med folk och sedan gå och träna dagen därpå.
Då är Jens i 25-årsåldern och startar en egen kampsportsklubb.
– Men som så många andra som håller på med idrott så blev det ju mer och mer kröken. I dörren står man ju hela tiden med en hotbild, så att ta en bira efteråt för att varva ner blir en vana. Och på den vägen blev det mer och mer. Party-party. Och så vaknar man upp en dag och det är inget party längre utan bara ett jävla ok. Istället för att hänga på dom hippa ställena på nätterna så går man ensam på dagtid och tar en öl på den lokala pizzerian.
Från klockan elva får man dricka på sådana ställen, berättar Jens.
– Och har man då en hundring kvar så var det fyra öl där. Det där blev ju så allvarligt att jag bara var tvungen att ta tag i det. Så i september 1999 gick jag in i en behandling för alkoholen. Och när jag kom ut på andra sidan började livet på nytt. Jag visste att nu var jag klar. Det är som att bli frälst på något sätt.

/wp-content/uploads/content/portratt/gangledaren/Untitled-1.jpg

Apstadiet

– I början av 90-talet lärde jag känna en äldre skådis och vi gjorde en deal. Han lärde mig vad han kunde om skådespeleri och jag lärde honom hur han skulle hålla sin kropp i trim. Jag sökte till Scenskolan åtta gånger. Och 1994 var jag enligt dom på skolan på väg in men kom till sista provet på fyllan och då sprack ju alltihop.
– Hur djupt nere var du?
– Så långt jag kunde komma. Kunde knappt resa mig på mornarna. Spydde galla och sket nästan blod. Hade supit ner mig till apstadiet och hade dom där skakningarna som bara var så jävliga som dom kunde vara.
– Blev du uteliggare?
– Nej, men på gränsen. Jag bodde i källaren i träningslokalen och var på väg att hamna på gatan. Och skådisjobbet var ju bara att glömma. Lyckades jag skärpa till mig några veckor så jag fick in lite stålar så blev det en ny fylleomgång.

Alla rätt

När Jens Hultén skrevs in för behandling fick han fylla i ett formulär där han skulle svara på en massa frågor typ, tar du dig en återställare direkt på morgonen?
– Och jag fyllde i det där och insåg att jag fick alla rätt! Det var väl första gången i livet som jag hade alla rätt och hade blivit antagen. Men det innebar i svart på vitt att jag var råalkis. Och det var alltså idag för exakt 12 år sedan som jag steg in där och hade min första nyktra dag på väldigt många år. Och på den vägen är det.
Därmed fick Jens börja om. Han började dricka när han var 23 och slutade när han var 35.
– Så jag fick rent mentalt börja om vid 35 års ålder som 23-åring. Börja om med allt vad gäller mognad och relationer till kvinnor och allt annat. Och det är väl först nu, vid 47-48 års ålder som jag börjat hinna ifatt mig själv. Det har varit tufft men en del av det har jag kunnat vända till något bra. Idag som skådis har jag ju något att hämta ur. Jag vet ju vad det innebär att vara långt nere i skiten och behöver inte spela hur jag tror att det kan vara. Man måste ju ha något att ösa ur när man gör en roll. Annars blir det ju bara tomma strängar att spela på. Och tomma ord.

Vibrerar

– Thabo Motsieloa, som du började träna hos en gång i tiden, säger att du hade väldigt svårt att bygga upp muskelmassa.
– Ja, jag vet, säger Jens och skrattar. Det var så då. Men du kan hälsa Thabo att jag byggt på mig tio kilo muskler nu för rollen.
– Inför långfilmsserien?
– Nej, nu en bit in i serien när Seth ska ha suttit på kåken några år, så har han byggt på sig mer muskler.
– Jag tycker att du sätter den där gängledaren Seth Rydell klockrent.
– Det är ju kul att höra. Ja, det är väl… Vad är det du tycker är bra?
– Dom små gesterna. Det återhållna utspelet men med det explosiva som känns under ytan. Att det vibrerar när Seth är med i rummet, även när han inte säger något.
– Och när det då exploderar så ska det explodera av bara helvete. Det är då det kan funka, säger Jens. Karaktären Seth Rydell är jag jävligt tacksam för, men samtidigt känner jag att jag har mer att ge. Jag vill visa något annat än bara dom där hårda killarna även om jag inte har något emot att göra den typen. Framförallt om rollen har några dimensioner. Att hårdingen knypplar på fritiden eller vad fan som helst. För så är det ju. Människor är ju inte bara en yta, det finns ju alltid något annat under om man skrapar på den där ytan.

/wp-content/uploads/content/portratt/gangledaren/ZD3D1081.jpg
Foto: PA SvenssonPaus i inspelningarna och Jens Hultén och Joel Kinnaman kan koppla av.

Med i nästa Bondfilm

När jag ringer Jens för att kolla om något förändrats inför att vi ska publicera artikeln i Para§raf, berättar han att han är i London för att spela in nästa Bondfilm.

– Det var som fan. Berätta!
– Jag får egentligen inte berätta någonting om det här men det är en gangsterroll.
– Hur länge ska du hålla på med den?
– Det blir nog ett halvår eller mer innan vi är klara.
– En Bondfilm måste väl rimligen vara ett jätteprojekt?
– Om det är. Slå ihop ett tiotal svenska filmer så börjar du komma i närheten. Men det är mycket hemlighetsmakeri. Jag får bara veta min del av det hela.
Så hur stor rollen är och liknande kan han inte berätta. Men så mycket får jag i varje fall fram som att Jens har en egen trailer, om än inte lika stor som huvudrollsinnehavarens.
Det är uppenbarligen inte bara vi på Para§rafs redaktion som har blivit imponerade av hans rollgestaltning i Falkfilmerna.

Mer om Johan Falk-filmerna finns att läsa här, i form av att infiltratören Peter Rätz intervjuas om rolltolkningen som Joel Kinnaman gör av infiltratören Frank Wagner, som bygger På Peter Rätz historia: Peter Rätz om Joel Kinnaman.

Röster om Jens Hultén:

/wp-content/uploads/content/portratt/gangledaren/Johan 2 Hedenberg 2.jpg

Johan Hedenberg, är sannolikt den svenska skådespelare som haft flest roller som buse och hårding.

– Jens är en kul kille som man kan garva mycket ihop med, säger Johan. När han gör Seth Rydell märks det att han haft ett liv innan skådespeleriet. Att han har något att hämta tolkningen ifrån.

– Bakom det där tuffa skalet som gängledaren Seth finns det en mjuk intelligent kille, så jag hoppas att han inte fastnar i det där gangsterfacket.

 

/wp-content/uploads/content/portratt/gangledaren/Thabo 2 Cold Case.jpg

Thabo Motsieloa, programledare i tv, moderator,  krönikör, debattör mm.

Thabo startade för 28 år sedan den mycket framgångsrika klubben, Södermalms Shaolin Kung fu, och är initiativtagare till kampsortgalorna Allstyle open:

– Jens började som elev hos mig 1983, berättar Thabo. Han hade redan från början extremt goda förutsättningar för kampsport och kunde ha gått hur långt som helst. Att bygga på honom mer muskler var dock svårt, men han var väldigt stark i förhållande till sin vikt.

– Jens blir passionerat kär i olika saker. Kampsport en period, sprit en annan och sedan skådespeleriet. Och då blir han bra i det han ger sig in på. Tyvärr blev han ju under en period därmed också bra på att supa hårt. Och nu är han en förbannat bra skådis.

Andra artiklar om Johan Falk-filmerna:

Gängledaren som polisinformatör

Peter Rätz om Joel Kinnaman

 

Lyssna på Peter Rätz
Lyssna gärna på P3 Dokumentär om och med infiltratören Peter Rätz, vars historia utgör bakgrunden för Johan Falk-filmerna: Peter Rätz: MC-infiltratören.

 

Prenumerera på Para§rafs Nyhetsbrev
Nu äntligen får vi fart på vårt Nyhetsbrev. Vi kommer att mejla ut det minst en gång i veckan. Du prenumererar på det här utan kostnad: Nyhetsbrevet.
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.