Felaktigt dömd

Oskyldigt dömd eller felaktigt dömd, är det samma sak? Nej, det är det inte. Med hjälp av några av landets tyngsta jurister reder Maria-Kaisa Jurva ut frågorna runt den här problematiken. De resonerar om varför det förekommer felaktiga domar i svenska domstolar. Och inte minst – hur det kan bli så fel, så att helt oskyldiga döms för grova brott.

Av Maria-Kaisa Jurva

Det ska inte hända att man dömer oskyldiga eller att man dömer felaktigt i Sverige. Men det händer. I all mänsklig verksamhet kan det gå snett. Fel, brister och svagheter kan finnas i rättskedjans alla led.
Felaktigt dömd är den som gjort sig skyldig till ett mord men till exempel döms för grovt vållande till annan död – eller tvärtom. Oskyldigt dömd är som det låter, den som är oskyldig.
Johan Munck var före pensionen justitieråd och ordförande i Högsta domstolen. Han har arbetat i domstolar i fyrtiofem år.
– Enligt min mening sitter det säkert oskyldigt dömda i svenska fängelser, säger han. Hur många de är, är det väl ingen som vet. Hade man vetat det hade det väl vidtagits åtgärder för att släppa ut dem naturligtvis.
Företeelsen är ingalunda begränsad till Sverige utan den är universell.
– Det här problemet finns i alla länder. Hur cyniskt det än kan låta så är det accepterat i praktiskt taget i alla rättsstater att det kan bli felaktiga domar. Det viktiga är ju att man kan försöka rätta till dem.

/wp-content/uploads/content/rattegang/felaktigt-domd/johan_munck_hi.tif carl johan erikson.jpg

   Johan Munck, före detta ordförande i Högsta domstolen.                                                                             Foto: Carl Johan Erikson

Dåliga utredningar

Polisen är den första och kanske den allra viktigaste länken i rättskedjan för där startar en förundersökning. Vid en brottsutredning är den första tiden helt avgörande. Det är viktigt att utredningen kommer igång så tidigt som möjligt. Är det inte rätt från början kan det bli väldigt fel på slutet. Och blir det fel, är det svårt att reparera senare.
Åklagaren är den som i de allra flesta fallen leder en förundersökning, ibland är det en polis.
– Vi är beroende av att polisen ställer upp med kompetent personal och satsar resurser och idag är det tyvärr en bristvara. Vi skulle önska fler och bättre utbildade poliser som håller på med brottsutredningar, säger Stefan Bergman, chefsåklagare vid Södertörns åklagarkammare i Stockholm.
Han menar att åklagare alltför ofta får hålla till godo med sådana som kommer direkt från polishögskolan. De är inne och kör en kortare period innan de ska bli inspektörer och däri ingår det att göra brottsutredningar. En del är sådana som inte riktigt fungerat i annan verksamhet, till exempel inte orkar köra radiobil längre och som flyttats till en kriminalavdelning där de anses kunna göra mindre skada, menar Bergman.
– Vi ser hela skalan med sådana som kanske inte är de absolut duktigaste kriminalpoliserna.

Många felkällor

Under brottsutredningen samlar polisen information om brottet och tar till vara både teknisk och annan bevisning. Här kan det bli en lång rad felkällor. Polisen håller förhör med misstänkta, målsägande, brottsoffer, vittnen och andra som kan tänkas veta något om brottet. De kan ljuga. Vittnen kommer inte ihåg exakt eller tar omedvetet fel på en person. En misstänkt kan erkänna fast han är oskyldig. Polisens kriminaltekniker och andra experter kan göra misstag. Polisen hämtar uppgifter från rättsläkare som kan ha förväxlat prover. Skriftlig bevisning kan vara förfalskad. Poliser kan gömma undan bevismaterial som kan tala till den misstänktes fördel.
– Är utredningar dåliga kan nästan vad som helst hända. Är de bra blir det bättre grund för ett åtal, alternativt att man kommer fram till att det inte går att åtala, menar advokat Peter Althin.

Tunnelseende

Åklagaren ska objektivt undersöka om bevisen räcker för ett åtal. Han eller hon ska ta fram vad som talar mot men även för den misstänkte. Blir han övertygad om att bevisen räcker för en fällande dom väcker han åtal. I rättegången är åklagaren den åtalades motpart men måste för rätten presentera även sådan bevisning som talar till den misstänktes fördel. Åklagarens dubbla roller blir en källa till felaktigheter om han sviker sin objektivitetsplikt.
Om polisen och åklagaren för tidigt bestämmer sig för en version kan det resultera i låsningar och tunnelseende. Man blir så övertygad om den misstänktes skuld att man kan få svårt att lyfta blicken och se allt det som faktiskt talar emot. Man kan helt enkelt gå vilse och börja följa fel spår.

Felaktigt urval

Åklagarna ska, när de bestämt sig för att åtala någon, göra ett urval ur det ibland väldigt omfattande spaningsmaterialet. Ett urval som ska utgöra den förundersökning som läggs fram för rätten. Förundersökningen ska innehålla som det heter, allt för målet väsentligt. Men då åklagaren i det här läget är övertygad om att han har tillräckliga bevis eller indicier mot den misstänkte för att väcka åtal, så är åklagaren rimligen också övertygad om att den misstänkte är skyldig. Annars skulle han ju inte åtala den misstänkte.
Det är med den övertygelsen i ryggen som åklagaren nu ska göra ett objektivt urval av vad som är för målet väsentligt. Åklagaren behöver då naturligtvis varken vara korrumperad eller en dålig människa, för att det ska bli en slagsida i urvalet, så att vissa handlingar som talar till den misstänktes fördel inte kommer med i förundersökningen. Det räcker med att åklagaren är en vanlig subjektiv människa, för att det omedvetet kan bli ett felaktigt urval.

Felaktig bevisvärdering

Fel kan det bli även i rättssalen. Det är domstolen som avgör vad som ska anses ha hänt. Domstolens enda roll är att bestämma vilken av parterna som i juridisk mening ska anses ha rätt. I Sverige gäller så kallad fri bevisprövning. Det betyder att domstolarna prövar den bevisning som läggs på deras bord under rättegången. I brottmål har åklagaren bevisbördan, det är hans uppgift att samla all bevisning. Det som prövas är om bevisningen räcker för en fällande dom eller inte.
En domstol i Sverige får döma en person utan att det lagts fram sådan bevisning som med hundra procents säkerhet utesluter varje annan möjlig gärningsman. Man får döma på så kallade indicier. Alltså något som tyder på att det kan vara den misstänkte som är skyldig, men som inte utgör direkta bevis. I stora delar av världen skulle en dom som bara grundar sig på indicier vara en omöjlighet. Det skulle innebära att rätten bröt mot lagen.
Hur vet då domstolen när något är bevisat? Domaren får döma efter sin egen övertygelse. Är domaren övertygad om att den tilltalade är skyldig läggs detta till grund för domen. Grundprincipen i de svenska domstolarna är ”hellre fria än fälla”. Räcker inte bevisen för en fällande dom, måste domstolen fria. Det anses mycket värre att en oskyldig hamnar i fängelse än att ett antal skyldiga går fria.

Rätt men ändå fel

Om polisens och åklagarens arbete varit bristfälligt får domstolen naturligtvis inte någon grundlig och bra bild av vad som har hänt. I värsta fall kan det bli så att domstolen dömer helt korrekt enligt gängse praxis till ett långt fängelsestraff men det ändå blir så att en oskyldig person döms om materialet som presenterats för rätten varit felaktigt.
Domare kan också feltolka lagstiftningen. Domstolarnas ökade arbetsbelastning gör att många mål ska klaras av under allt kortare tid. Ytterligare felkällor är när den misstänkte eller den som hävdar att han är ett brottsoffer, eller vittnen, lämnar felaktiga eller oriktiga uppgifter, antingen medvetet genom att ljuga eller omedvetet av misstag. Även poliser kan ljuga i domstol, till exempel för att skydda en annan polis. Expertutlåtanden och skriftlig bevisning kan också vara felaktiga.

/wp-content/uploads/content/rattegang/felaktigt-domd/SVAR+MOTGANG.jpeg

   Joy Rahman satt i fängelse i åtta år, oskyligt dömd för mord.

Felaktig bevisvärdering

Det finns de som menar att domstolen kan värdera bevisningen på ett felaktigt sätt. Det betyder att domstolen värderar uppgifter som kommer fram i rätten – såsom direkt bevisning, uppgifter från målsägande och vittnen, indicier, besvärande omständigheter – för högt eller för lågt. I värsta fall kan det resultera i att oskyldiga döms.
– Är det någon som är dömd för ett mycket allvarligt brott som mord och det visar sig sen att det är en felaktig bevisvärdering, så blir det naturligtvis en stor diskussion. Men om någon döms för en mindre sak, är det ju ingen som på samma sätt intresserar sig för det, menar Peter Althin.
Det som diskuteras i domstolar är var man ska lägga ribban. Lägger man ribban alltför högt, kommer ingen att dömas. Lägger man den alltför lågt, kan många åtalade dömas på alltför svag grund.

Övertygad bortom rimligt tvivel

För att döma en person i ett brottmål, krävs det inte ett hundra procents bevisning. Hur bindande vittnen än har uttalat sig, så kan det ju vara fel av någon anledning. I och med att det inte krävs hundra procents bevisning, måste det bli ett antal fall där den tilltalade faktiskt är oskyldig, säger Johan Munck.
Skulle det krävas full säkerhet skulle få personer kunna dömas. Bevisvärdering, menar Munck, är inte juridik egentligen utan mänskligt tyckande där det inte går att med ord beskriva ett beviskrav annat än i mycket allmänna termer.
Man brukar säga att det ska var styrkt bortom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig. Och där är en viss marginal. Hur stor den marginalen är, det kan ingen säga. Det går inte att vetenskapligt uttrycka i procentsatser.
–Har du själv någon gång känt tvivel när du har dömt?
–Ja, jag har varit osäker på nästan varenda gång när jag har dömt någon mot hans nekande. Men ingen domare som har arbetat länge i domstolen är övertygad om att man har gjort allting rätt.

Svaga advokater

Munck illustrerar problematiken med ett exempel.
– Domaren ska alltså vara övertygad bortom rimligt tvivel. Låt oss säga att vi har ett vittne som sett allting och är spiksäker. Och det finns inte så mycket annan bevisning. Vad gör du då? Då dömer kanske domstolen, om det inte finns något direkt som talar emot det. Men senare kan det visa sig att det inte var så av någon anledning. Och det kan finnas ju alla möjliga skäl till det.
Svaga och osjälvständiga försvarsadvokater kan också vara ett problem. Försvarsadvokaten är offentlig försvare åt sin klient och har som uppgift att tillvarata klientens intressen. Klientens version styr advokatens arbete.
– Det innebär att försvaren inte bara ska tillgodogöra sig och konsumera det material som presenteras, utan utgångspunkten är klientens version. Man ska se till att det blir andra och nya förhör och kompletterande utredningar. Ibland kan till och med försvararen göra egna utredningar. Här kan säkert många bli mycket bättre, menar Peter Althin.

Medierna trycker på

Vissa rättsfall blir mycket uppmärksammade i medierna. Särskillt då det är fråga om allvarliga eller spektakulära brott där det kan förekomma långa fängelsestraff. För att inte tala om fall där folk fått resning och där man kan misstänka att allt kanske inte gick rätt till från början.
Kan en domare känna trycket från medierna och låta sig påverkas?
– Jag vill gärna hoppas att det inte är så stor påverkan. Jag har varit med om många sådana rättegångar när medierna varit väldigt på betet och jag tycker att man brukar kunna bortse från det, menar Johan Munck.
– Men det har ju hänt åtskilliga gånger att medierna tagit fram uppgifter som visar att någon är oskyldig. Det är lite genant för rättsväsendet men man får tänka på att medierna då har lagt ner oerhörda ansträngningar och mycket stora resurser på detta som rättsväsendet helt enkelt inte har. Det har inte så mycket resurser att lägga på ett fall men det ursäktar ingenting, fortsätter han.
Inte så sällan händer det att en försvarsadvokat får gratis hjälp från medierna.
– Det kan vara viktigt att få igång en process genom att ha medierna med sig. Det kan till och med vara så att det är nödvändigt. Därför att då får du en opinion och framförallt så kan medierna göra utredningar och ta fram saker och ting som du själv inte har en möjlighet att göra, säger Peter Althin.
Det finns också fall där media hetsat mot en eller flera personer i samband med att en rättegång förbereds eller pågår.
– Till exempel i fallet med styckmördaren och läkaren. Det hetsades ju väldigt mycket från medierna att ”varför görs ingenting åt det”, ”vi vill ha det klart nu”. Sen när det har gått tjugo år skriver samma medier ”hur kunde man döma dem”, påpekar Johan Munck.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.