Misshandlad under graviditeten

– Jag skämdes så fruktansvärt. Det kändes som jag hellre skulle sjunka genom golvet än låta någon få veta att han slog mig när jag var gravid. Kände mig som en värdelös idiot. Att jag valt att skaffa barn med en man som slog mig i magen när jag väntade vårt barn. Det var så hemskt att det var omöjligt för mig att tala om det.

Utåt sett hade Maria och hennes man det mycket bra. Högutbildade båda två, bra jobb och god ekonomi, men bakom fasaden var livet något helt annat. När man är gravid, förväntas man vara så lycklig. Människor i ens omgivning blir allt mer omtänksamma och gulliga i takt med att magen växer. Till och med främmande människor på stan är vänligare än vanligt. Att då bli slagen av pappan till barnet man väntar, den som borde skydda och värna mest om en, det går nästan inte att förstå.

– Det dröjde flera år tills jag kunde säga något om det här till en enda människa. Nu vill jag berätta, för kanske kan min historia hjälpa människor att förstå. Eller ge lite kraft till någon som har det svårt. Man känner sig så ensam i den här situationen och så fruktansvärt utlämnad. Som det inte finns någon i hela världen man kan vända sig till.

Var gravid i femte månaden

Vi sitter i Marias kök i hennes stora, ljusa lägenhet på Östermalm i Stockholm. Maria är liten, späd och har intensiva bruna ögon. Hon ser pigg och frisk ut. Hon tittar tankfullt ut genom fönstret och det faller som en skugga över hennes ansikte när hon berättar:

– Jag var gravid i slutet av femte månaden när det hände första gången. Han kom hem full och retlig. Jag frågade honom var han varit och varför han inte hört av sig om att han skulle bli så sen. Då bara smällde det. Han slog mig hårt, rakt i magen, utan någon förvarning. Han hade aldrig slagit mig förut. Jag blev så chockad, jag hann inte fatta förrän jag låg på golvet. Han satte sig på mina ben och fortsatte slå, bara slog och slog. Han slog med knytnävarna rakt i min mage och på mina bröst. Jag grät och bad honom sluta men ju mer jag bad, desto mer rasande slog han. Jag försökte skydda min mage och jag bad till Gud att mitt barn inte skulle skadas och att jag inte skulle få missfall. Till slut orkade jag inte mer, utan låg bara helt passivt och tog emot slagen. Trodde han skulle slå ihjäl mig. Då slutade han.

Kunde inte äta

Marias röst bär inte riktigt. Det är svårt för henne att tala om det som hänt, fastän det är länge sedan nu. Hon torkar bort en tår och ser nästan trotsig ut så fortsätter hon:

– Jag vet att jag borde ha lämnat honom då men jag orkade inte. Jag hade ju redan två barn sedan tidigare. Och det är inte så lätt att vara ensam mamma. Jag orkade inte helt enkelt, vare sig fysiskt eller psykiskt. Så tänkte jag då, att det nog var lite mitt eget fel också, för jag hade ju varit trött under graviditeten. Hade blivit rätt grinig och gnällig mot honom.

Maria suckar djupt, skakar nästan omärkligt på huvudet och dricker lite av kaffet.

– Nästa dag var jag som i dvala, bara satt och stirrade framför mig. Orkade knappt ringa jobbet men skärpte till mig. Ringde och sa att jag var magsjuk och nog mådde jag illa alltid. Kunde inte äta på flera dagar. Varje gång jag gick på toaletten var jag livrädd att jag skulle börjat blöda men det gjorde jag inte. Jag sa till min man att om han någonsin slog mig igen skulle jag lämna honom. Direkt. Han bad om förlåtelse och lovade att det aldrig skulle hända igen. Men det gjorde det

Blödningar

Hon tystnar och tittar långt bort i fjärran, ser fundersam ut så säger hon:

– Jag levde som i ett vakuum. Fattar inte att jag klarade jobbet och mina barn under den här tiden, fast det gjorde jag. Men jag orkade inte träffa kompisar eller prata min mina släktingar. När någon ringde sa jag bara att jag var så trött av graviditeten och därför inte ville prata.

Efter drygt en månad fick Maria plötsligt blödningar och fick ligga på sjukhus i en vecka. De gav henne värkstillande medicin och hon blev sjukskriven resten av graviditeten.

– Jag var livrädd att mitt barn skulle vara skadat efter misshandeln. Jag hade småblödningar flera gånger och mycket kraftiga förverkar. Sen gick jag tio dagar över tiden innan hon kom. Förlossningen var jobbig för jag var hemskt trött. Men min flicka var frisk och ljuvligt fin. Tack och lov var det inget som helst fel på henne.

Går över gränsen

Maria ler åt minnet av sin lilla baby och det är svårt att tänka sig att den här pigga och glada kvinnan någonsin haft det svårt. Hon skjuter fram kakfatet mot mig, nickar åt mig att ta en kaka till och fortsätter:

– Jag kommer aldrig att tala om för henne vad hennes pappa gjorde. Aldrig! Barn ska få vara barn och inte behöva veta allt elände. Även om hon, den gången i min mage faktiskt var ett brottsoffer. Sen slog han mig igen. Det var flera år senare och han var nykter den gången. Men då hade jag kraft att göra det jag borde redan första gången han misshandlade mig. Jag lämnade honom, efter många om och men. Så vi är skilda nu. Jag tror att om en människa går över gränsen en gång och slår, då är det lättare att gå över gränsen och slå igen. Nu har jag förstått att det inte var mitt fel att han slog mig. Men det tog lång tid och mycket terapi innan jag insåg det.

– Ja, som sagt, idag är jag skild. Lyckligt skild.

 

(Maria heter egentligen något annat.)

Publicerad