Kärlek och mord

En ljum och stilla aprilkväll ledde fjortonåriga Christina Svalfors sin cykel genom villaområdet i Spånga. I trädgårdarna vajade de ännu kala grenarna lätt för nattbrisen, och fönstren kastade ljusrektanglar över knotiga fruktträd och spretande snår. I den lilla rödmålade trävillan i gatans början högg någon ved, gissade Christina. I själva verket var det monotont rytmiska dunkandet ljudet av ett bordsben som slogs mot en människokropp. 

Det var ett romantiskt möte, liksom hämtat ur en kärleksroman. Hon jobbade som servitris på tåget mellan Hudiksvall och Stockholm, och han var en av restaurangvagnens få passagerare. Deras ögon möttes över dunket från skenskarvarna, och trots åldersskillnaden fastnade blickarna vid varandra. I det krängande och frustande tåget började en kärlekssaga så vacker som någon. Vad ingen av dem visste var att det var en blivande mördare som stirrade sitt offer i ansiktet och log med precis den rätta blandningen av självsäkerhet och blyghet.

En ljus och vacker kärlekssaga

Blixtförälskelsen drabbade dem lika hårt som oväntat den här sommardagen 1946. Bertil Eriksson var 19 år gammal, Helena Hult 38. Den slitna klyschan om att vara ung till både sinne och utseende stämde för en gångs skull till punkt och pricka. Inte många som träffade Helena Hult trodde att hon snart skulle fylla fyrtio, och hennes naiva gladlynthet kom det att verka ännu osannolikare. Bertil och Helena fortsatte träffas och romansen djupnade, omvärldens spydiga kommentarer till trots. Året därefter förlovade de sig och flyttade ihop. Framtiden verkade ljus och leende.

Den blyge antikhandlaren

Bertil Eriksson var en företagsam ung man. Själv titulerade han sig antikhandlare, andra kallade honom lumpsamlare, och som vanligt låg sanningen någonstans däremellan. Han köpte upp dödsbon och ropade in konst på auktioner, och hade han levt idag hade hans affärsrörelse hetat second hand och varit riktigt trendig. Firma ”Nytt och begagnat” hade lokaler på Södermalm i Stockholm och gick, om inte lysande så i varje fall med förtjänst. Han anställde sin fästmö i butiken och upptäckte snabbt att hon hade talang för säljaryrket. Själv brottades han ständigt med sin blyghet, en åkomma som dock inte var värre än att den gick att bota med ett par groggar.

Lätta pengar

Den levnadsglada Helena Hult var som sagt ungdomlig till sinnet. Så ungdomlig att det ibland gränsade till barnsligt oförstånd eller rent av dumhet. En kväll träffade hon en herre som erbjöd henne pengar mot vissa tjänster. Helena gick med på förslaget, ryckte på axlarna och skrattade gott åt den lättförtjänta hackan, och erfarenheten gav mersmak. Här fanns uppenbarligen en inkomstmöjlighet helt annan än vad hon haft som servitris eller butiksbiträde. Förstod hon vad hon gav sig in på? Förstod hon att hon precis slagit in på en karriär som skulle spräcka förhållandet med mannen hon trots allt älskade?

Grannarna klagar

Hennes nya sysselsättning gick i längden inte att dölja för fästmannen, vilket knappast är att förvåna. Inte heller att både förlovningen och den vackra kärlekssagan fick ett hastigt slut. Bertil och Lene, som han kallade henne, fortsatte dock att bo ihop. Bostadssituationen i huvudstaden var som vanligt eländig, och de behövde ännu varandra om än på skilda sätt. Deras förhållande blev en tragikomisk fars där huvudrollerna spelades av en alltmer alkoholberoende affärsman och en dubbelarbetande kvinna som åldern snabbt hann ikapp. Slit, gnat, sprit och några enstaka örfilar, men även då och då en ömsint omfamning och lite till, en sista gnista av den gamla kärleken. När grannarna började klaga över det ständiga springet flyttade paret till en lägenhet ovanför Bertils affär.

Villa och en Alfa Romeo

1955 ställs allt på sin spets när Stockholms stads rivningsraseri når firma ”Nytt och begagnat”. Med en symbolisk summa som ersättning försvinner både affär och bostad i grävskopornas obarmhärtiga käftar. Bertil hittar ingen ny lokal för verksamheten, och affärerna sipprar ut. De sista pengarna lägger han som delbetalning på en villa i Spånga, och en ståndsmässig bil. Ordet villa är en smula missvisande. Boytan består bara av två små rum, och vinden nås via en trappa från utsidan. Huset har som man säger, ett visst renoveringsbehov, och saknar både centralvärme och telefon. På liknande sätt förhåller det sig med bilen. Det är visserligen en Alfa Romeo, en lågt byggd cabriolet med ett motorljud grannarna skulle lära sig hata, men den är bortåt tio år gammal, och lacken har tappat sin glans.

Nattgalten

Stugan ligger ändå idylliskt i det gamla villaområdet. Den är röd med vita knutar på Bullerbyvis, och omges av fruktträd. Den ännu inte asfalterade Flystaslingan ringlar sig lantligt runt kullar och backar, och om man vänder ryggen åt kraftledningen och de röda industrifastigheterna kan man med lite god vilja tro sig förflyttad långt från den jäktiga storstaden. Här började Bertil och Helena ett nytt liv, men ett som kanske inte såg ut som grannarnas. Prostitutionen blev ett heltidsjobb, och det tär betydligt mer än Helena någonsin kunnat föreställa sig den där kvällen för nästan tio år sedan. Bertil hjälper till så gott han kan. Han kör henne ut till jaktmarkerna kring Stureplan, och går som en skyddande eller möjligen hotande ängel i hennes kölvatten. Bland de andra hororna och hallickarna får han smeknamnet ”Nattgalten”. Själva transaktionen får Helena dock klara av i en trappuppgång eller på en bakgård, och hem får hon ta sig bäst hon kan. Bertil har lärt sig läxan med de nyfikna och misstänksamma grannarna, och en köpman måste behålla anseendet.

Amfetamin och skjutvapen

Han dricker mer och mer, och auktionerna han besöker blir färre och färre. För att dämpa abstinensen går han till läkaren som frikostigt skriver ut ett tiotal olika preparat, mest metamfetamin i varierande former. Narkotikaklassade mediciner sågs som lösningen på det mesta, vare sig det handlade om bantande hemmafruar eller alkoholiserade antikhandlare. Blandningen sprit och metamfetamin, en starkare och mer beroendeframkallande variant av amfetamin, gjorde möjligen Bertil lyckligare, men inte speciellt mycket lugnare. Örfilarna kommer oftare, och en dag när hans mamma kommer på oannonserat besök i Spångavillan finner hon sin son på golvet sittande grensle över Helena med händerna runt hennes hals. Inte förrän modern handgripligen särar på dem ger han upp försöken att strypa sin före detta fästmö. I en låda i köket förvarar han en uppborrad startrevolver med vilken han flera gånger förklarat att han ska skjuta Helena, och sedan gräva ner henne i skogen.

/wp-content/uploads/content/historiskt/karlek-och-mord/Bild_146.jpgEn mördares händer. Pilarna visar skador som uppkom när Helena Hult försvarade sig. Foto: Stadsarkivet

Varför?

Våren 1958 är det en desillusionerad trettioettårig köpman som till sammans med en schäfervalp, en kattunge och en likaledes desillusionerad livskamrat ser snön smälta bort från marken runt Flystaslingan 2. De lever i en värld där ena dagens kramar och storstilade framtidsplaner byts mot nästa dags misshandel och misär. Varför stannar Helena? Är det en rest av kärlek, eller är det en rent praktisk handling för en fyrtionioårig kvinna som numera saknar såväl yrke, pengar som utseende? Varför slår Bertil henne? Är det ett utslag av svartsjuka över ett leverne han själv ändå till sist inte bara accepterat, utan även profiterat på? Antagligen visste de inte ens själva. En kombination av omständigheter som lät deras förhållande leva vidare som ett hån mot den vackra kärlekssaga som börjat mer än ett decennium tidigare.

Det gör detsamma, hon är ändå död

Vid elvatiden på kvällen den 11 april 1958 står vännerna Berra Viberg och Lilloskar Eklund och pratar utanför Spånga station. Runt hörnet från apoteket kommer en uppenbart berusad man vinglande. När han kommer närmare ser de att han är barfota.
– Jag behöver låna en telefon, sluddrar mannen.
Berra följer honom in i stationshuset, och tillsammans går de fram till den misstänksamme järnvägstjänstemannen. I den klart upplysta vänthallen ser man tydligt att den främmande mannens kostym är fläckad av blod, och från handen droppar det i små brunröda cirklar på det nyskurade golvet. Han skär tänder, och knyter sina nävar gång på gång.
– Jag behöver låna en telefon, upprepar mannen, men ändrar sig nästan genast. Äh, det gör detsamma förresten, hon är ändå död.
Han hejdar sig och ser på de bägge andra.
– Av hjärtfel, tillägger han.
Lilloskar lyckas få in honom i bilen och sätter fart mot Spånga polisstation. Det är nu ganska uppenbart att allt inte står rätt till. Den berusade mannen är Bertil Eriksson.

En orkan genom rummet

När poliserna i radiobil 11 stannar utanför Flystaslingan 2 är det mörkt i huset. Då lampan tänds möter dem en syn som om en orkan gått fram genom rummet. Möblerna är omkullvälta och sönderslagna, böcker ligger huller om buller med bordsdukar, klädhängare och schackpjäser. Mitt i alltihop ligger det halvnakna liket av Helena Hult. När polismannen går fram för att känna henne på pulsen krasar det under hans skor, och han tror först att det är glasskärvor från den sönderslagna taklampan. När han ser efter märker han att det är tänder. Vid den rådbråkade kroppen ligger ett avbrutet bordsben med ett stort blodigt handavtryck, mördarens. En katt stryker sig kring den döda.

/wp-content/uploads/content/historiskt/karlek-och-mord/Bild_130.jpgMordvapnet: Ett 44 cm långt, blåmålat stolsben                      Foto: Stockholms stadsarkiv

Den nattlige vedhuggaren

Kvällen rekonstrueras av polisen i hela sin vidriga och meningslösa våldsamhet. Bertil har suttit och druckit hemma hos en av sina fåtaliga bekanta, och tar vid halv tio-tiden en taxi hem från Brommaplan. I vardagsrummet träffar han Helena som är nykter och börjat klä om sig för nattens arbetspass. Bertil blir av okänd anledning ursinnig och börjar göra mos av inredningen medan Helena fortsätter klä om. Hennes nonchalans gör hans ursinne bara större, och han tar upp ett ben som brutits av från det lilla bord som brukar stå framför sängen. Med all kraft slår han Helena så att hennes överkäke krossas och tänderna flyger ut över rummet. Det tar antagligen ytterligare ett par slag innan det går upp för henne att det gäller hennes liv, men hon har inte mycket att sätta emot. Hennes långa naglar gör djupa jack i Bertils hand innan hon faller ihop på golvet. Hon dör när levern och mjälten slagits sönder, bröstbenet krossats och revbenen gått av. Det är mindre än två veckor kvar till hennes femtioårsdag, och kärlekssagan har definitivt fått ett slut. Bertil fortsätter slå, ungefär femton minuter enligt obducentens beräkningar, och det är nu fjortonåriga grannen Christina Svalfors kommer hem och hör vad hon tror är en vedhuggare.

Ingen plats för husdjur

Bertil Eriksson döms till tio års straffarbete. Han uttalar ingen ånger, men är upprepade gånger orolig för sina djur. Det har han också anledning att vara, schäferhunden tas omhand av polisen och avlivas, katten är en innekatt som nu lämnas att svälta ihjäl. Mordhuset på Flystaslingan 2 revs 1969 när gatan delvis lades igen för att kunna stycka av de stora tomterna. Grannhuset, före detta Flystaslingan 3 finns kvar som enda vittne till Helena Hults brutala död, men minnena smyger kring de gamla fruktträden. 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.