En händelse som kunde blivit fängslande

Att Cornelis Vreeswijk stod i en klass för sig som vispoet torde många vara överens om. Men att även Stockholms tingsrätt tycktes dela den uppfattningen är kanske lite överraskande. Därmed slapp Cornelis krypa in trots en helg hög med lagbrott. 

Det är 25 år sedan Conelis dog. Men hans visor lever kvar och hittar hela tiden fram till nya generationer av lyssnare.

Tillstår att det här är en ytterst personlig betraktelse av en stor vän av Cornelis konstnärsskap. Jag är så jävig som man kan vara.

Med det sagt – tänk dig att du idag skulle åka fast för: Olovlig körning i kombination med grovt rattfylleri och därtill varusmuggling och olaga vapeninnehav. Alltihop på en gång. Och att det olaga vapeninnehavet inte bestod av tårgassprej utan av två gevär: En hagelbössa och ett Winchestergevär. Därtill finns du sedan tidigare under några punkter i belastningsregistret och rattfylleriet var tveklöst grovt då det uppgick till hela 2,52 promille.

Tror du att det här skulle leda till att du skulle få se ett fängelse från insidan, har du helt rätt. Minst två-tre månader skulle vi få krypa in:

– Kanske betydligt mer. Det kan bli ända upp till ett år eller mer för sånt här idag, sa en erfaren brottsmålsadvokat som jag drog fallet för.

Rund under fötterna

Men går det att köra bil om man har hällt i sig så man har 2,52 promilles alkoholkoncentration i blodet? Nej, det kan man inte. Den korta bilfärden slutade också följdriktigt mot en trafikdelare.

Då det här utspelade sig var gränsen för rattonykterhet 0,5 promille. Så högt som 2,52 har nog de flesta av oss aldrig nått upp till även om vi varit nog så runda under fötterna. Kort sagt, det är lite av en prestation att över huvud taget kunna ta sig till en bil i det stadiet av fylla.

/wp-content/uploads/content/portratt/Cornelis/image19.jpg

Geväret slank med

Framför mig ligger en dom avkunnad i Stockholms tingsrätt den 11 december 1985. Den dömde är Cornelis Vreeswijk. Hans egen redogörelse för den alvarligaste anklagelsen, olaga vapeninnehav, återges så här i domen:

Båda gevären hade inköpts av honom då han varit på turné i Norge. Han köpte dem för att förströ sig med skytte på resor över de norska fjällvidderna. Gevären kom att bli liggande i turnébilen och ”slank med” över gränsen, Winchestergeväret 1979 och det andra geväret under hösten 1982, då han återvände till Sverige, trots att han visste att det var olagligt att föra in vapen på det sätt han gjorde. Han var medveten om att gevären var tillståndspliktiga och att han inte var berättigad att inneha dem.

Cornelis erkänner alltså rakt av men hans advokat hävdar att det hela har skett av oaktsamhet. Vilket domstolen inte alls accepterar, utan tvärtom anser man det styrkt att Cornelis ”uppsåtligen begått de gärningar åklagaren lagt honom till last.”

Cypriotiskt turistkörkort

Han erkänner även rattfylleriet och berättar inför rätten att han druckit cirka 37 cl starksprit innan han satt sig i bilen för att köra från Örebro till Stockolm. ”Men att färden avbröts efter några hundra meter då han kolliderade med en trafikdelare.”

Däremot motsätter han sig åtalet för olovlig körning då han hävdar att han vid tillfället hade ett Cypriotiskt turistkörkort som gav honom rätt att köra bil även i Sverige. Men det ansåg inte rätten. Så han dömdes även på den punkten.

Vad gäller påföljden så framgår det indirekt av domen att ett fängelsestraff var uppe till diskussion. Sannolikt hade åklagaren yrkat det.

Ett läkarintyg klargör att Cornelis under flera år missbrukat alkohol men att han nu säger att han försöker avhålla sig från det. Den undersökande läkaren har därtill enligt domen ”uttalat att ett fängelsestraff vore förödande för Vreeswijk mot bakgrund av hans kroppsliga och psykiska tillstånd.”

/wp-content/uploads/content/portratt/Cornelis/Gudfarbeskuren.jpg

   Cornelis med Bengt Sändhs son Aron, som Cornelis var gudfar till.                          Foto Bengt Sändh

Särskilda skäl

Tingsrätten fann att med hänsyn till Cornelis personliga förhållanden ”förelåg särskilda skäl för att ådöma honom en icke frihetsberövande påföljd.”

Han dömdes istället till skyddstillsyn som skulle förenas med läkarvård och nykterhetsvård. Det blev inte heller några krav på att betala skadestånd för trafikdelaren och inga böter utdömdes.

Vilket om man lämnar juristsvenskan, kan översättas till att det i praktiken inte blev något som helst straff för kombinationen: Olovlig körning, rattfylleri, varusmuggling och olaga vapeninnehav.

Oförbätterlig

Vän av ordning blir kanske upprörd över det här. Framförallt om han tror att fängelsestraff resulterar i att trubadurer i någon mening blir bättre medborgare av att tillringa en tid inlåst med brottslingar av allehanda slag. Tror på den där gamla idén som härrör från en tid då man även ansåg att bråkiga små flickor och pojkar blev snälla av att man låste in dem i en garderob eller ett mörkt källarrum. Och hjälpte det inte så visade det bara att man inte hade haft dem inlåsta tillräckligt länge. Så då fick det bli längre tid nästa gång de obstruerade, så som man då även gjorde med vuxna återfallsförbrytare –och gör än idag.

Enig rätt

Så att det inte blev en tid i fängelse för Cornelis är i min bok både klokt och vettigt. Men det hindrar inte att jag förundras över att han slapp att bli inlåst för det här. Under de dryga 30 år jag har arbetat som rättsjournalist har jag aldrig träffat på en så mild påföljd i förhållande till de begångna brotten. Utan att ha kontrollerat det i detalj så antar jag att maxstraffen för de här olika brotten tillsammans uppgår till minst fyra års fängelse.

Varför blev det då en så mild påföljd, eller rättare, ingen påföljd alls? Ja, det kan man ju spekulera om – så låt oss göra det:

Juristdomare i allmänhet tillhörde nog inte Cornelis mer hängivna beundrare. Visan Lasse liten blues som visar all tänkbar förståelse för en ung biltjuv och en del andra visor av samma slag, torde inte tillhöra domarnas favoriter. Så det kan knappast vara förklaringen.

Var det då nämndemännen, alltså vanliga medborgare, som gillade honom och hans konstnärskap helt och fullt och drev igenom den här domen? Då de är i majoritet i tingsrätter nu som då, så kan de ju rösta ner juristdomaren. Nej, så var det inte. Cornelis dömdes av en enig tingsrätt.

Uthängd

Var det möjligen ett osedvanligt skickligt advokatarbete av Cornelis advokat, Anders Pethrus? Ja, det är nog en del av förklaringen. Därtill framlades ett för Cornelis mycket bra läkarintyg under en tid då sådana vägde tungt i domstolarna. Och läkaren ifråga framträdde i rätten för att understryka sin skriftliga inlaga.

Men det som nog vägde tyngst, var sannolikt att det var en av breda massor älskad konstnär och fri själ som var åtalad. Och att de för allt i världen inte ville se honom inlåst. Kanske insåg också rätten att den medieuppmärksamhet som det här ledde till innebar ett hårt straff i sig för Cornelis, då han nu återigen hade blivit uthängd på kvällstidningarnas löpsedlar över hela landet.

Och – det här utspelade sig i mitten på 1980-talet. En tid då alla lagändringar inte gick ut på allt hårdare straff som idag. En tid då domstolarna också dömde mildare, längre ner i straffskalorna, än de gör idag. Vändpunkten kom 1988/89. Sedan dess har allt handlat om längre och hårdare straff.

Bara en trafikdelare

Cornelis blev alltså inte dömd till något fängelsestraff för det här. Och det var väl bra, för då kanske vissa visor inte hade blivit skrivna. Och även om jag inte alls gillar att man då som nu skiljer på folk och folk i våra rättssalar, så kan det här jämna ut en del av annat som jag under åren kommit i kontakt med.

För inte har det varit konstnärer som jagats av kronofogden och varit lite för mycket begivna på kröken, som kommit billigt undan i landets domstolar. Det brukar istället handla om människor från helt andra sociala skikt som via skickliga advokater och ett antal inhandlade läkarintyg, från såväl överläkare som professorer, slipper undan billigt när de kört bil på fyllan och orsakat både det ena och det andra med sin framfart. Inte minst skadade människor. I det här fallet var det ju trots allt bara en trafikdelare som blev skadad.

En liten påse

En historia om Cornelis som vandrar från mun till mun, lär vara sann: Den gode trubaduren hade glömt sin plånbok på en krog efter en blöt kväll. Någon lämnar in den till polisen och en polisman ringer upp Cornelis morgonen därpå. Han klargör att han har plånboken men att det är viktigt att Cornelis hämtar den så snabbt som möjligt.

– Varför det? frågar en yrvaken Cornelis.

– För att jag inte vill hinna med att inregistrera den och vad den innehåller, svarar polismannen kryptiskt.

Cornelis inser vad det handlar om och hastar iväg till polisstationen. Han får tillbaka sin plånbok med allt innehåll, förutom en liten frimärksstor påse som har förstörts. Eller rättare, har spolats ner i en toalett. Den lilla påsen var skälet till att polismannen inte ville inregistrera plånboken och dess innehåll. För i påsen fanns, om än i en liten mängd, så dock amfetamin.

/wp-content/uploads/content/portratt/Cornelis/147890_366_250.jpg

Socialreportage av rang

Bilden av Cornelis som den alltid mer eller mindre berusade eller påtända, haltar dock betänkligt. Visst festade han gärna och ofta, men han stora produktion av visor, medverkande i långfilmer, otaliga turnéer och inspelningar av skivor, hade inte varit möjligt om han varit ständigt rund under fötterna. Inte minst med tanke på den höga nivå hans produktion håller.

Det är en stor visskatt han lämnat efter sig. Det handlar om 500 låtar, 38 skivor och 200 dikter. Lyssna gärna på hans visor om till exempel den prostituerade fiffiga Nanett, om Mördaranders, om socialarbetare med tveksam vandel och om biltjuven Lasse liten. De utgör socialreportage av rang – därtill i musikalisk form.

Det kom ett mejl från Bengt Sändh

Några timmar efter att den här artikeln lades ut på sajten, fick jag ett mejl från Bengt Sändh. Det visar att historier som vandrar från mun till mun har en tendens att ändras lite här och där på vägen. Bengt är en hundraprocentigt tillförlitlig källa vad gäller den här händelsen, vilket framgår av nedanstående. Lägger här ut hans mejl i dess helhet:

Goé Dick

Jo, så här var det. Det var jag som engagerade Cornelis till hans sista turné, som gick till Örebro, Halmstad, Helsingborg, Kristianstad, Västervik. Hans allra sista föreställning gick av stapeln på restaurang Flustret i Uppsala, 63 dagar innan han avled.

Med sig på turnén hade han två gitarrister. Eftersom jag bodde i Uppsala så bevistade jag föreställningen. Han gjorde ett mycket bra jobb trots sitt fysiska tillstånd. Efter föreställningen kramade jag om honom och betalade ut hans gage och det var inte bara skämt när han sa:

– Inte fan trodde jag att du skulle bli en så´n där jävla kapitalist.

En av gitarristerna körde deras lilla personbil och fann att man måste tanka innan man for hem till Stockholm. Man stannade alltså vid en mack vid Uppsalas södra utfart. Där stökade Cornelis omkring, gick på muggen och handlade lite dricka innan man for vidare. Mackpersonalen hittade senare Cornelis plånbok som låg uppslagen på disken. Om det var de som letade igenom den och hittade knarket eller om det var polisen vet jag inte. Man ringde i alla fall polisen och talade om att man hittat Cornelis pluska med ganska mycket kontanter i. Strax efter klockan ett på natten ringde en polis från bensinstationen till Cornelis impressario Silas Bäckström och sa:

– Vi har hittat Cornelis plånbok här på en bensinstation i Uppsala!

– Så bra då, tyckte Silas.

– Ja, men vi hittade annat som inte var så bra.

– Jaså, vadå!

– En massa amfetamin!

– Nu är det så att Cornelis är dödssjuk, svarade Silas. Hans läkare har sagt att till och med en lättöl är livsfarlig för honom och när jag talade om för läkaren att han går på amfetamin i stället så sa han: ”Ja till och med det är bättre om det kan hålla honom borta från alkoholen”.

– Då säger vi så här, sa snuten. Om du lovar att hämta plånboken här på macken redan i natt så har jag inte sett den. Men tar jag med den till stationen är jag tvungen att göra en anmälan.

Silas, som låg till sängs, fick klä på sig och köra i ilfart tur och retur Värmdö-Uppsala för att hämta plånboken.

Artikeln i övrigt är bra och konklusionen helt riktig. Den handlar ju bara om brott som uppdagades.

Bengt Sändh

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.