Hyresvärden du inte vill ha

Carl-Anton i Vita Bergen var ett begrepp för en hel generation, kanske två. Från 1960-talet fram till 2011, då allmännyttiga bostadsföretaget Stadsholmen slängde ut honom. Nu har man dessutom börjat dra åt tumskruvarna för resten av de mångåriga hyresgästerna i skenbara söderidyllen Stora Mejtens gränd. 

Stora Mejtens gränd är en Bullerbymiljö med åldriga hus i ett hörn av säregna Vitabergsparken i Stockholm. En stilla och lantlig gränd mitt i det brusande storstadslivet. I parken leker hundarna, och skolbarnen passerar varje morgon på väg till Sofia skola. Här ligger Stenkolet 2, fyra hus från 17- och 1800-talet. Hyresgästerna på Stora Mejtens gränd har alla bott här i årtionden, och man skulle lätt kunna tro att här rådde lugn och harmoni. Istället är det uppgivenhet, desperation och till och med rädsla som präglar de boende. Anledningen är hyresvärden, allmännyttiga Stadsholmen AB.

Avdelning för summarisk process

– Jag är uppvuxen här. Vi flyttade hit när jag var fem och jag har bott här i hela mitt liv, berättar Joakim Axelsson och skakar på huvudet.
Hans familj har blivit vräkt. Stadsholmen menade att Joakim Axelssons pappa, folkkäre trubaduren Carl-Anton Axelsson, sysslade med otillåten andrahandsuthyrning när han lät sin son och hans familj dela det 107 kvadratmeter stora huset med dem, och beslutade sig för att ta i med hårdhandskarna mot det förmenta myglet. Man kontaktar Kronofogdemyndighetens avdelning för ”summarisk process”, och familjen slängs ut från det hem de bott i sedan 1962. Carl-Anton i Vita Bergen var nu ett handgripligen  avslutat kapitel.

Spioneri på hyresgästerna

Tonen hos Stadsholmen har hårdnat under åren, berättar Joakim Axelsson. Hans föräldrars två hyreskontrakt, ett för bostadshuset och ett för ateljén, började mer och mer ifrågasättas. I kontraktet för ateljéhuset stod redan från början inskrivet att det inte fick användas som bostad, och hyresvärden satte i system att komma på oannonserad visit i vad som i varje fall av familjen Axelsson uppfattades som rent spioneri för att se till att denna klausul efterföljdes. Carl-Anton och hans fru Libbe hade sedan en tid vistats allt mindre i Stockholm. Istället är det sommarstugan ute i Överbyberg som mer och mer blivit permanent bostad. Till en början stod husen i Vitabergsparken oftast tomma och tomten började växa igen. Därför var det med viss lättnad man såg Joakim flytta in permanent med fru och fyra barn i sitt barndomshem 2004. Det är sedan dess han som haft hand om husen och deras skötsel, och det är han som betalat hyran. Det är med honom Stadsholmen haft kontakt när det gäller föreslagna reparationer, sotning av skorstenar och liknande ärenden. Man lämnar ut extranycklar och diskuterar festarrangemang.

Situationen blir hotfull

Stadsholmen har med andra ord inte bara känt till att Joakim Axelsson tagit över sina föräldrars hus, utan även genom att låta detta förhållande fortgå i åratal utan invändningar accepterat det. Sommaren 2010 kommer så en drastisk vändning, och situationen blir direkt hotfull när Stadsholmens bostadsuthyrare Annika Gerdin avlägger besök och ”upptäcker” att mannen som skrivit på kontraktet inte vistas där, utan istället hans son: Joakim Axelsson. Ett solklart fall av olaga andrahandsuthyrning? ”Vi har fått veta att ni hyr ut er lägenhet i andra hand utan tillstånd”, skriver Annika Gerdin i ett brev till Carl-Anton. Hon fortsätter ”Med hänvisning till hyreslagens bestämmelser anmodar vi er att omdelbart vidta rättelse, dvs se till att andrahandshyresgästen flyttar. Sker ej detta kan vi komma att säga upp er för avflyttning.” Bisarrt nog avslutar hon brevet med frasen ”Med vänlig hälsning”.  Hon beordrar alltså Carl-Anton att slänga ut sin egen son och sina barnbarn ur deras gemensamma hem.

Ett generöst anbud?

Carl-Anton och Libbe är vid den här tiden 77 respektive 78 år gamla, och lever tillbakadraget och långt från rampljuset. Det behövs inget större mått fantasi för att inse vilken verkan ett sådant brev har, och det dröjer inte heller länge innan Libbe Axelsson tvingas uppsöka sjukhus för hjärtproblem. När Stadsholmen låtit innebörden av sin skrivelse göra full effekt så att hyresgästerna fått svettas ett tag kommer man så med ett generöst förlikningsanbud. Istället för de två 1700-talshusen med fristående bastu, parkeringsplats och stor egen tomt mitt i Vitabergsparken erbjuds en tvåa om 51 kvadrat ovanför Stadsgårdskajen. Ett frestande erbjudande? Knappast, men när man är rädd och gammal är man lättare att böja. Tre dagar före julafton 2010 skriver Carl-Anton och Libbe på.
– Stadsholmens agerande kan inte betecknas som annat än rent förledande. Hyresvärden har varit fullt medveten om att Joakim bott i lägenheten och inte på något sätt invänt mot detta före 2010. Att då göra gällande att det skulle röra sig om otillåten uthyrning är uppenbart manipulativt, menar Joakim Axelssons advokat Erik Johansson som dessutom kallar Stadsholmens handlande ”svikligt”.

Vräk dem

En klausul i det nya hyresavtalet ger Carl-Anton och Libbe anstånd med att flytta ut till 1 april 2011, ett aprilskämt så gott som något. De tar över den nya lägenheten, men Joakim och hans familj som inte har någonstans att ta vägen stannar kvar. De fortsätter att betala hyran som vanligt, men den andra maj beslutar Kronofogden att på Svenska Bostäders, Stadsholmens moderbolag, jurist Sarah Juhnells uppmaning vräka dem. Joakim Axelsson överklagar, och Kronofogden beviljar uppskov, men klockan tio på morgonen den 12 oktober 2011 är det dags. Flyttfirman Marko Kaj Moving, Kronofogdens betrodda vid avhysningar, tömmer ut familjen Axelssons bohag ur Stora Mejtens gränd 14. Som en liten slutkläm tillsänds Carl-Anton, som ju är den som officiellt blivit vräkt, en räkning på 600 kronor för administrativa avgifter i samband med detta.
– Det är ingenting dramatiskt i det här. Det här är tvister som kan uppstå. Det är viktigt att få loss lägenheter så att till exempel ungdomar har någonstans att bo, säger Stadsholmens vd Jonas Schneider om det skedda.
Vid vilken tidpunkt dessa ungdomar kommer att flytta in i kulturhusen i Vitabergsparken återstår att se, under tiden rullar händelserna på.

/wp-content/uploads/content/reportage/stadsholmen/DSC_1290.JPG

Joakim Axelssons familj blev vräkta ur huset de bott i sedan 1962, och hans far, trubaduren Carl-Anton, vräktes ur Vita bergen för gott.   Foto: Petter Inedahl

Många klagomål

Joakim Axelsson stämmer sin före detta hyresvärd inför tingsrätten, men ärendet beräknas inte tas upp förrän i december 2012. Under tiden får familjen, som splittrats av påfrestningarna, bo där de lyckas klämma in sig. Vad tingsrätten i slutändan kommer fram till är inte heller lätt att veta. Processer av detta slag kan lika väl svänga åt ena hållet som det andra, ett faktum som kanske inte är helt betryggande för familjen Axelsson.
– Det är ganska ovanligt att bostadsföretag blir stämda på det här sättet, men vi får en hel del klagomål på just Stadsholmen. Låt mig uttrycka det så här: Vi får ungefär hälften så många klagomål på Stadsholmen som på Familjebostäder, men då ska man tänka på att Familjebostäder har mer än tio gånger så många hyresgäster, kommenterar Hyresgästföreningens Martin Hofverberg.

Ett hus värt att rädda

Björn Hammar är en annan av Stadsholmens hyresgäster på Stora Mejtens gränd, och hans kontrakt har nästan lika gamla anor som familjen Axelssons. I juni 1967 körde Expressen en uppmärksammad artikelserie om vanvården och misskötseln av Stockholms gamla kulturfastigheter. En av artiklarna handlade om ett före detta missionshus som dåvarande Gatukontoret använt som förråd, men som nu var ett tillhåll för alkoholister och narkomaner. Fönstren är igenspikade eller utslagna, taket läcker in, färgen flagnar och ytterdörren har sparkats sönder. Skräckhuset kallar Expressen det. I ett brev till grannarna ber Gatukontoret dem ”hålla obehöriga personer borta” och förklarar att huset tyvärr måste rivas, sitt kulturhistoriska värde till trots. Tidningsartikeln leder till att Björn Hammars pappa Sven, som är plåtslagarmästare, kontaktar Gatukontoret och erbjuder sig rusta upp det mot att han sedan tillåts använda det som hantverkslokal, ett förslag Gatukontoret tacksamt tar emot. Att huset är värt att rädda är helt klart för samtliga inblandade. Trots att det är det yngsta av husen i Stenkolet 2 är det ändå det med mest historia. Det ritades av stockholmsarkitekterna och bröderna Axel och Hjalmar Kumlien, skapare av bland annat Grand Hotell, Serafimerlasarettet och Münchenbryggeriet. Här var provisorisk församlingslokal innan Sofia kyrka blivit färdigbyggd, här grundades Hellasrörelsen 1899 och huset finns även omnämnt i Per Anders Fogelströms klassiska stockholmsskildring ”Stad i bild”.
– Om det inte varit för min pappa hade det här huset inte funnits kvar. Antagligen hade det rivits eller bränts ner, kommenterar Björn Hammar torrt.
Ett öde som drabbade ett flertal kulturbyggnader i Vitabergsparken, bland annat Per Anders Fogelströms favorittilhåll Ceders Café, på vars idag slybeväxta tomt inte ett spår av bebyggelse går att ana.

/wp-content/uploads/content/reportage/stadsholmen/DSC_0869.JPG

Stora Mejtens gränd. Det vita huset till höger är det före detta missionshus som Björn Hammars far räddade undan rivningsraseriet 1967.  Foto: Petter Inedahl

Underligheter i kontraktet

Sven Hammar börjar alltså rusta upp huset. Enligt egna beräkningar har familjen under åren använt närmare fyra miljoner, ej inberäknat själva arbetskraften, till att reparera och underhålla den gamla knarkarkvarten. Man tvingas sälja både båt, sommarstuga och bil för att ha råd, men ger inte upp. Kanske är det med tanke på detta som Gatukontoret sätter hyran relativt lågt på 18 kronor kvadraten, att jämföra med en dåvarande genomsnittshyra på 53 kronor. Dock är detta bara kallhyra, vilket innebär att övriga avgifter inte är inräknade, och då de gamla lokalerna värms helt med el behöver man inte vara matematikprofessor för att räkna ut att elräkningen därför många gånger överstiger detta belopp, ett faktum som säkerligen även det bidragit till den på pappret generösa hyresnivån. Trots allt är det ändå ett för bägge parter bra kontrakt, vars enda underlighet består i att hyresvärden skrivit in att huset inte får användas till bostad trots att stadsbyggnadsplanen då liksom nu klart och tydligt hävdar motsatsen.

483 procents hyreshöjning

Tjugo år senare har området i Vitabergsparken blivit betydligt attraktivare. Stockholms gamla kulturhus ses inte längre som en skamfläck i den moderna stadsbilden, utan som högt åtråvärda statusobjekt. Redan 1977 har Stadsholmen tagit över som hyresvärd, en händelse som dock till en början inte gör sig särskilt märkbar. I december 1986 skickar man ut en första trevare. Sven Hammar får ett brev om att hyreskontraktet blivit uppsagt. Vill man fortsätta utnyttja lokalen får man gå med på att hyran höjs med 483 procent. ”Om ni inte kommer att godta hyreshöjningen gäller uppsägningen avflyttning”, skriver Stadsholmens Hans Håkansson. Något alternativ finns inte, så Sven Hammar skriver under.

Nya tider

Några år efter millenieskiftet händer det uppenbarligen saker hos Stadsholmen, och deras kockar börjar röra om i grytan på allvar. Tidsmässigt sammanfaller det hela med vad Joakim Axelsson beskrivit som att ”spioneriet” börjar. Även plåtslagafamiljen Hammar får nu mer och mer känslan av att vara övervakade. Stadsholmen börjar göra påstötanden där man antyder att hantverkslokalerna egentligen är en förtäckt bostad. Anledningen visar sig vara att man lagt märke till den timer Björn Hammar satt upp för att avskräcka inbrottstjuvar i det nattetid tomma huset. Den låter lamporna lysa i olika rum så att det ska se ut som om någon är där. Man kan fråga sig hur det kommer sig att Stadsholmen, vars kontor knappast ligger inom synhåll för Vitabergsparken, uppmärksammat detta?

Betala eller packa dig härifrån

I december 2006, nära ett år innan det tidsbegränsade hyreskontraktets utgång, kommer så ett nytt brev, via delgivningsman, där Aktiebolaget Sven Hammar återigen sägs upp. En intressant detalj är att Stadsholmen sedan 1987 säger sig ha mätt upp lokalerna på nytt, utan att ha varit inne i dem, och funnit att den ursprungliga arealen på 135 kvadrat i själva verket var 195 kvadrat. Man vill alltså hyresjustera, och Sven Hammar tvingas gå med på ytterligare en kraftig hyreshöjning. Hyran har nu stigit med 3 650 procent sedan 1967, vilket är mer än dubbelt så mycket som den allmänna hyreshöjning på 1 436 procent som skett under samma period. I kontraktet skrivs dessutom in att om hyresgästen vill fortsätta hyra lokalen efter september 2014 ska man då betala ”marknadshyra”, utan att närmare precisera vad detta innebär.
– Stadsholmens representant Stefan Sjölund sa att ”Det är bara att betala eller packa sig härifrån”. Det känns bittert kan man säga, berättar Björn Hammar.

En hantverksepok går i graven

Enligt Björn Hammar kallar Stadsholmen detta för att ”rätta till skeva kontrakt”, och en hänvändelse till Hyresnämnden från hans sida får inget resultat då de endast kan konstatera att ”det är uppenbart att det saknas förutsättningar för en förlikning”, och därför avskriver ärendet. Björn Hammar, som likt sin far är plåtslagarmästare har tillsammans med kollegor gjort klart för att starta mästarutbildningar i bland annat drivningsteknik och utbredningslära i lokalerna på Stora Mejtens gränd. Det här är kunskaper som idag endast en handfull hantverkare besitter, och som om ytterligare något årtionde kan vara på väg att försvinna för gott. När AB Stadsholmen inför de obestämda ”marknadshyrorna” kommer denna utbildningssatsning med största sannolikhet att tvingas lägga ned, och en hantverksepok att ha gått i graven, allt i namn av kortsiktiga vinstintressen. Elaka tungor säger att den i sammanhanget ändå ganska ringa vinst Stadsholmen kan göra på detta schackrande med hyreskontrakt inte är mer än förevändingar, utan att det i själva verket är de unika bostadsmöjligheter huset erbjuder som intresserar.

Vi är en sjysst hyresvärd

Den tredje hyresgästen på Stora Mejtens gränd är den som bott där längst av alla. Hon är nu till åren kommen, och har sett sin ena granne vräkas, och sin andra snart vara på väg bort när hyreshöjningarna gjort sitt. Hon är rädd. Att hon är ensam, gammal och bräcklig och bor på en extremt åtråvärd adress gör henne antagligen inte lugnare. En av de boende säger sig ha sett en namngiven känd svensk filmregissör stå med ritningar i hand och diskutera framtidsplaner innan den gamla hyresgästen ens flyttat ut. Oavsett om detta är sant eller inte säger det en hel del om den nervositet som ligger i luften här där de boende inte känner sig välkomna ens i sina egna hem. Det är inte direkt förvånande om en sådan atmosfär alstrar osäkerhet och rädsla, och hyresgästen här vill absolut inte uttala sig. Hon kan nämligen själv räkna ut vem som står näst på tur. ”Minst lika väsentlig som skötseln av husen är omsorgen om våra hyresgäster. Vi vill vara en modern, framåtsyftande och tillgänglig hyresvärd. Våra hyresgäster ska vara nöjda med oss”, skriver Stadsholmen på sin hemsida. Någon planerad utförsäljning av fastigheter säger man sig absolut inte ha på agendan.
– Vi är en sjysst hyresvärd, och vi har inget uppdrag att sälja av fastigheter. Det är inte sant, säger vd Jonas Schneider, som enligt Stadsholmen har som levnadsregel ”skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag”.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.