Stockholmssyndromet

Den 23 augusti 1973 kliver en beväpnad man in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm. Han tar fyra bankanställda som gisslan. De följande sex dygnen utspelar sig ett gisslandrama som myntar ett nytt begrepp: Stockholmssyndromet.

Kristin Enmark, en av de fyra gisslan, berättar hur hon än idag har svårt att förstå sitt eget handlande. Hon skällde ut statsminister Olof Palme och såg polisen som det yttre hotet. Hon förklarar för mig varför ett skott i benet kunde upplevas som ett bra alternativ och hur perspektivet förändras i en pressad situation.

Rånarens krav

/wp-content/uploads/content/reportage/Stockholmssyndromet/NormalmClark.jpgRånaren krävde att Clark Olofsson, på bilden till höger, som då avtjänade ett fängelsestraff, skulle föras till honom på banken tillsammans med tre miljoner kronor. Beslutet att förena de båda brottslingarna togs på regeringsnivå.

Polisledningen hämtar ut Clark Olofsson, tar honom till Norrmalmstorg och ska ha sagt till honom: ”Om du ser till att klara upp det här, ställer vi oss positivt till en nådeansökan, eller åtminstone frikostiga permissioner”.

– Rånaren kom in vid tiotiden på morgon, berättar Kristin Enmark. Vi blev bundna till händer och fötter. Clark kom senare på eftermiddagen. När han kom in märkte vi att stämningen lättade, rånaren var inte längre ensam. Clark styrde upp, om man kan säga så, vilket gjorde att rånaren slappnade av.

Norrmalmstorg hade förvandlats till en plats som inte bara den svenska befolkningen, utan även resten av världen riktade sina blickar mot. Människor tog ledigt från sina arbeten för att följa dramat. Från regeringsnivå lovades fri lejd om gisslan släpptes, något som inte accepterades av rånaren.

Hårdför bankrånare

Polisen identifierade rånaren som Clarks tidigare kamrat, en hårdför bankrånare vid namn Kaj Robert Hansson. Media bevakade varje steg som togs, intervjuade både poliser och hade telefonkontakt med rånaren inne på banken. Kaj Hanssons mamma ringde vid ett tillfälle till Sveriges Radio efter att ha få veta att han kunde följa de direktsända nyhetssändningarna via radion som han haft med sig in på banken. Samtalet spelades upp i etern, så Kaj kunde höra hennes vädjan om att släppa gisslan och komma ut.

Brodern till Kaj Hansson hämtades av polisen upp från Lund och övertalades att gå ner för att försöka tala förnuft med sin bror. När brodern kommit halvvägs ner i lokalen, blir han beskjuten. Han backar snabbt tillbaka, men polisen lyckas återigen övertyga honom om att gå tillbaka för att göra ett nytt försök.

Fel bror

/wp-content/uploads/content/reportage/Stockholmssyndromet/NormalmNisseTV.jpg”Inte skulle väl Hansson skjuta sin egen bror”, resonerade psykiatern Nils Bejerot, på bilden till vänster, som assisterade polisen under rånet.
Motvilligt beger sig brodern tillbaka, blir ännu en gång beskjuten med två skott, som passerar honom på knappt en meters avstånd. Polisen försöker, en tredje gång, att övertala brodern att gå tillbaka.

Brodern vägrade; ”Aldrig mer, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv”.

Rånaren ringer därefter upp polisen och ber att få tala med sin ”bror”.

”Sluta nu med ert jävla larv. Kaj är inte här, du kan åka hem!”, hörs rånaren argt säga i telefonen.

Brodern skriker rakt ut: ”Era jävla idioter, det är ju fel gubbe!”

Poliserna inser sitt misstag, det är inte Kaj Hansson som är rånaren. Nu riktas misstankarna istället mot Janne Olsson.

Sympatier för rånaren

Ganska tidigt märktes att gisslan sympatiserade med rånaren. Kristin Enmark säger i en av de första telefonintervjuerna inifrån valvet:

”Jag är inte det minsta rädd för Clark och den andra killen, utan jag är rädd för polisen. Förstår du det? Jag litar fullständigt på dom här inne. Jag skulle kunna åka hela världen runt med dom. Tro det eller ej, men vi har haft riktigt trevligt här. Vi pratar, umgås och spelar luffarschack. Det enda vi är rädda för är att polisen ska gå till attack.”

Skäller ut Palme

Kristin Enmark ringer även ett samtal till dåvarande statsminister Olof Palme, hur nu det gick till, där hon skäller ut honom:

”Jag är besviken på dig. Ni sitter och schackrar med våra liv. Kan ni inte låta mig, Elisabeth, Clark och rånaren få ner pengarna och två pistoler som dom begär? Så får vi åka iväg. För det vill jag och jag litar på dom. Nu ordnar du att det är klart. Eller också kommer du hit och byter ut dig mot oss. Hejdå och tack för hjälpen!”

– När jag var i den situationen glömde jag bort att det inte var polisens fel. Men det var ju dom som var det yttre hotet, förklarar Kristin. Jag var mest irriterad på Palme för jag tyckte att han snackade en massa skit, om sånt som inte hade med den här saken att göra. Och då ska jag tillägga att jag alltid gillat honom.

”Dö på sin post”

Enligt Enmark ska Palme ha frågat henne: ” Om det i alla fall inte vore skönt att dö på sin post?” Men den frågan återfinns inte senare på inspelningen som gjordes av Säpo.

– Det är väl inte så konstigt, det var ett oerhört klumpigt uttalande. Om jag var Palme skulle jag också ha sett till att det togs bort omedelbart. Jag var en naiv 23-årig socialdemokrat, jag trodde att polisen var på min sida, att folk skulle lyssna på vad jag sa. Det kändes som att dom inte tog mig på allvar utan på något sätt bara viftade bort mig. Det var nog det som gjorde mig mest förbannad.

Direktsända nyheter

/wp-content/uploads/content/reportage/Stockholmssyndromet/NorrmalmTV-profil.jpgJanne Olsson kunde hela tiden följa de direktsända radiosändningarna, och därmed även följa polisens alla steg.

Bilden till vänster: En ung skönlockig Claes Elfsberg på Norrmalmstorg.

Det började pratas om att polisen skulle släppa in gas i valvet. 

Då gör Olsson en seriekoppling av snaror där han ställer gisslan. ”Släpper ni in gas, kommer gisslan att hängas i snarorna. Det är i sånt fall ert fel”, säger han till polisen.

”Det är ju bara i benet”

Olsson ville visa att han menade allvar och pratade om att skjuta den manliga gisslan, Sven Säfström i benet för att statuera exempel. På bandupptagningen hörs Kristin Enmark säga: ”Men Sven, det är ju bara i benet…”

– Det här tog flera år innan jag ens kunde prata om det, berättar hon. Här kan jag förstå vad som händer i krig, hur man kan förändras i en pressad situation. Sven blev ju jätterädd naturligtvis. Jag förstår inte hur jag kunde säga så, det är ju fruktansvärt! När det handlar om att dö eller överleva, då känns ett skott i benet som det bättre alternativet. Nivån för vad som är moraliskt och tillåtet blir pervers. Jag skulle aldrig ens tänka tanken i vanliga fall, gå med på att nån blir skadad. Det blir svårt när man efteråt vaknar upp och inser hur påverkad man blir av sammanhanget. Hur moral och sunt förnuft så lätt kan förskjutas.

Ingen ”kamikaze-typ”

Operationen med att släppa in gas var planerad att börja 21.05, direkt efter att nyhetssändningen avslutats. Detta för att Olsson inte skulle få veta innan vad som var på gång.

Kristin berättar om upplevelserna inifrån valvet i detta skede:

Då sa Janne Olsson: ”Jag kommer att skjuta er. För om jag inte gör det så kommer ni bli hjärnskadade och det vill jag inte att ni blir. ”

När gasen kom skrek han: ”Ställ upp er!”

[-]– Jag gjorde mig så liten som möjligt, försökte räkna ut hur kulorna skulle gå och tog skydd bakom ett skåp där jag försökte trycka in mig. Men Janne klarade inte av att skjuta oss och det var då han gav upp. Det får man ju bara tacka för, han var ingen kallhamrad person. Tänk om det istället hade varit en ”kamikaze-typ” som var beredd att offra alla våra liv?

Polisens felberäkningar

Koncentrationen av gas i det lilla utrymmet blev stark, både gisslan och rånarna trodde att de skulle kvävas.

– Polisen gjorde flera felberäkningar. Hade det gått till som dom hade planerat hade vi kunnat dö eller fått kraftiga hjärnskador av gasen. Det kom inte in så mycket gas som dom hade räknat med. Polisen fick inte ens upp dörren efter att de sprutat in gasen. Janne gav upp och flyttade själv bort skåpet som barrikerade insidan av valvdörren.

Janne Olsson och Clark Olofsson kunde gripas och när gisslan oskadda hjälptes ut möttes de av applåder från folkmassorna utanför. Stockholmspolisen höjdes till skyarna.

– Jag kan säga så här; det var inte polisens förtjänst, förtydligar Kristin Enmark. Utan att Janne gav upp. Tänk att de skickade in gas, ungefär som Anticimex gör när dom ska döda råttor. Jag kan fortfarande bli upprörd när jag tänker tillbaka på det.

Första intrycket efter fritagningen

/wp-content/uploads/content/reportage/Stockholmssyndromet/NormalmJanneUt.jpg[-]–När vi kom ut, minns jag hur jag såg två poliser. De såg ut precis som Rambo, med svärtade ansikten och bara överkroppar, iklädda kamouflage byxor, som om det var ett gerillakrig som pågick. Det kändes helt sjukt…

Vid dramats början fanns inga misstankar om att Clark var inblandad. Det hela sågs som ett rån som gick snett. Vartefter blev det dock mer och mer uppenbart för polisen att det hela inte alls var ett rån, utan ett avancerat fritagningsförsök. Tingsrätten dömde därför Clark Olofsson som medgärningsman. Hovrätten ansåg dock att även Clark stod under rånarens tvång och att han inte kunnat agera annorlunda, och friade honom. De var ju trots allt polisen som placerat honom där. Janne Olsson dömdes till tio års fängelse.

Ett dygn i mörker

Än idag, nästan 40 år senare lever minnet av dramat kvar hos Kristin Enmark. Hon sätter ord på sina känslor och förklarar:

– Jag fattar inte hur vi tog oss igenom det där. Att ingen bröt ihop, fick panik eller blev psykotisk. Som när polisen borrade hål i valvet, vatten täckte golvet, vi fick ingen mat, inget vatten. Men det värsta var nog att det var kolsvart i nästan ett helt dygn! Jag menar helt kolsvart, det fattar jag verkligen inte!

Hon berättar att fragment av händelsen fortfarande sitter kvar. Hon ogillar mörker och har svårt för stängda dörrar.

– Jag är rädd för att bli rädd, vill aldrig känna den känslan igen. Gamla minnen gör att jag kanske bedömer saker som farliga fast dom inte är det.

Bearbetning efter gisslandramat

– Jag jobbade kvar på banken i ett halvår, men det gick ju inte. Vi som var gisslan fick hjälp med att bearbeta händelsen på psyket på S:t Göran. Vi var på en tom avdelning, det var bara vi där. Det var en del samtal med psykiatriker och psykologer. Jag ska inte säga att det var dåligt, men dom visste ju inte vad det handlade om. Idag skulle det ha hanterats på ett helt annat sätt, med annan typ av debriefing. De gjorde så gott de kunde, men…

Kontakt med förövarna

Kristin berättar att hon efteråt hade kontakt med både Janne Olsson och Clark Olofsson. För henne var det ett sätt att bearbeta händelsen och prata om det som hänt. Det var en möjlighet att sätta ord på hur hon kände.

Clark träffade jag ett par gånger. Jag ser ju Janne som förövaren, det var han som hade K-pisten medan Clark blev ditforslad av polisen. Det var Clark som såg till att den tryckta stämningen lättade och vi slapp vara bakbundna. Det blev en slags lättnad att få ge min version och vad det inneburit för mig.

Kristin Enmark skolade om sig och arbetar idag som psykoterapeut. Jag kan inte låta bli att fråga hur hon ser tillbaka på sitt agerande:

– Även ur min professionella synvinkel har jag ibland svårt att förstå att jag kan reagera som jag gör i vissa situationer, säger hon med ett skratt.

Stockholmssyndromet

Nils Bejerot, som kom på uttrycket Stockholmssyndromet, arbetade under dramat på Norrmalmstorg som psykiatrisk rådgivare åt polisen. Han nämnde det som ett begrepp för att förklara gisslans psykologiska tillstånd.

/wp-content/uploads/content/reportage/Stockholmssyndromet/NormalmBertilTorestad_2 2.jpgBertil Törestad, på bilden till höger, som är doktor i socialpsykologi förklarar vad som händer i en sådan pressad situation:

– Rent psykologiskt är det inte så märkvärdigt. Det handlar om att man hamnar i en annan normvärld som är fylld av våld. Ju mer man dras in i det här, ju mer farofylld situationen tycks förefalla, desto mer äkta tycks känslorna bli, man tyr sig till förövarna och övertar deras perspektiv på tillvaron. Maktförhållandena är så ojämna.

Sociala varelser

Vi människor är sociala varelser och har en överlevnadsinstinkt som gör att vi vänder oss till dem som vi närmast ser som garanter för våra liv. Vad ska man göra i ett sånt läge? Man vet inte vad som händer utanför. Mer och mer kommer man att överta det perspektiv som angriparna har. Det är det enda perspektiv man kan se. Samtidigt blir det en typ av överlevnadsstrategi, en samsyn, för man ser ju verkligheten från precis samma håll.

Onda och goda

Människor strävar ofta i den här typen av situationer efter att se det goda även hos de som här kallas ”onda”, alltså förövarna. Exempelvis att de inte misshandlar eller skjuter sin gisslan gör att de uppfattas som goda innerst inne. Det sker ett känslomässigt närmande mellan gisslan och kidnappare.

– Många människor tror att alla brottslingar alltigenom är onda och att det nästan syns på dom, fortsätter Bertil Törestad. Men så är ju inte människor, även en grov brottsling kan vara riktigt trevlig. Det gör att hoppet väcks. Att man ser dom goda dragen som man tycker sig upptäcka hos dessa människor är faktiskt det största hotet. Vi människor är optimister och tar tillvara på det lilla halmstrået som finns. Man vill se det som är bra och då gör man det.

Går det att säga hur lång tid det tar innan man hamnar i detta tillstånd?

– Det går relativt fort. Så fort man upptäcker faran och tycker sig känna varifrån den kommer, som i det här fallet, i deras tycke var polisen. De kunde ju höra polisen uttala sig aggressivt, det gjorde inte rånaren på samma sätt gentemot gisslan. De hade ju som gisslan uttryckte det, trevligt och mysigt när de satt där tillsammans och spelade kort och luffarschack.

Medveten försvarsmekanism

Bertil Törestad förklarar varför man även efteråt kan försvara sitt till synes irrationella handlande:

– När det upphör och gisslan blir fri, då vill människor inte gärna ta avstånd från vad de tidigare gjort. Utan mer eller mindre medvetet håller fast vid den versionen, det sättet att bete sig som man gjort under dramat. Lyssna på folk som varit på semester där det har regnat konstant under hela tiden. När de kommer tillbaka säger dom att det var trevligt i alla fall.

Det har att göra med att människor i efterhand försöker vara konsekventa. Man fortsätter att tro det man en gång trott. Man vill inte medge att man gjort fel, som är ett vanligt drag hos människan. Man rationaliserar sitt beteende. Det kallas för en medveten försvarsmekanism.

–Det är svårt för oss att sätta in oss i den oerhört spända situation dom befann sig i, fortsätter Bertil Törestad. Det rationella tänkandet kopplas bort, det är kortsiktigt tänkande och överlevnad som gäller. Visst kan vi sitta här och göra överväganden på hur dom skulle ha gjort. Men dom hade ju inget val utan var snabbt tvungna att bestämma sig. Vi vet så lite om oss själva och hur vi skulle reagera i en viss situation.

Andra kända fall

/wp-content/uploads/content/reportage/Stockholmssyndromet/PattyHearstRobsBank 2.jpgDet finns även andra exempel på Stockholmssyndromet. Ett omtalat sådant skedde ett år efter Norrmalmstorgsdramat, 1974, då amerikanskan Patty Hearst, på bilden till vänster, kidnappades i Kalifornien för att sedan börja råna banker tillsammans med sina gisslantagare.

Andra exempel är Tysklands koncentrationsläger och hjärntvätten under Koreakriget då fullblodsamerikaner kom hem som fullblodskommunister.

Även den österrikiska Natascha Kampusch som tillfångatogs då hon var tio år och sedan hölls fången i åtta års tid har nämnts som exempel i media.

– Det tycker jag nog är en mindre bra parallell. Visst skulle man kanske kunna räkna det också men det är svårare. Hon hölls fången under så många år och hade därför inte mycket annat att jämföra med utanför, i den verkliga världen, avslutar Bertil Törestad.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.