Vem skrev den första deckaren?

Stieg Larsson, Henning Mankell, P D James och Elizabeth George är människor de flesta hört talas om. När bokbranschen ynkar sig om läsekris och det tryckta ordets död säljs ändå oanade mängder deckare, och ingenting tyder på att vårt intresse skulle komma att minska. En av litteraturens mest utskällda genrer har oväntat lyckats med konststycket att anses fin, men var var det egentligen det började? 

Brott intresserar

Brott och dess följder har intresserat människor i alla tider, och naturligtvis även böcker om sådant, och ändå var det först under artonhundratalet som de första riktiga detektivberättelserna kom i tryck. Vem som egentligen skrev den allra första är en fråga där åsikterna går isär, och också en som beror lite på hur man definierar ordet deckare.

Den amerikanske författaren Edgar Allan Poes novell ”Morden på Rue Morgue” från 1841 anses av många vara detektivberättelsens ursprung med två gräsliga mord, ledtrådar och en nyfiken detektiv, och hans stil bildade skola för en hel rad efterföljare. Själv hävdade Poe att berättelsen var inspirerad av hans egna litterära idol, den tyske författaren E T A Hoffmann och dennes berättelse ”Fröken Scuderi” från 1819 som även den handlar om lösandet av ett mord, om än inte lika brutalt. Nästa milstolpe i historien stod brittiske Wilkie Collins för när han med ”The Woman in white” 1859 och i synnerhet ”The Moonstone” 1868 sägs ha författat de första verkliga detektivromanerna, böcker lika läsvärda idag som när de skrevs.

Skandalförfattare

En skandal skapade Mary Elizabeth Braddon 1862 när hon publicerade ”Lady Audley´s secret”, som fick ge namn åt vad pressen snabbt döpte till sensationslitteratur. Romanen handlar om hur Robert Audley blir misstänksam mot sin farbrors nya fru Lucy som också visar sig ha en hel del i bagaget, och anledningen till skandalen runt Braddon och hennes bok var inte några spektakulära våldsskildringar, utan helt enkelt kvinnoporträttet Lucy.

Kvinnor vid den här tiden ansågs vara felfria och söta varelser med huvudet fullt av goda gärningar och ömsinthet, men Lucy Audley är av helt annan karaktär: hon ljuger, sviker och drar sig inte ens för mord.  Braddon fick klä skott för en storm av kritik mot vad som ansågs som uppenbart omoraliskt: att skildra kvinnor som människor, någonting som dock inte hindrade henne från att bli oerhört populär och även rik på kuppen. Kanske var det denna senare faktor som även fick respektabla författare som Charles Dickens att ge sig in i leken, och en av hans bästa, men tyvärr ofullbordade böcker är deckaren ”Mysteriet Edwin Drood” från 1870. Stackars Dickens dog innan han hann skriva klart och idag är det ingen som riktigt vet hur han tänkt att den skulle sluta.

/wp-content/uploads/content/utblick/vem-skrev/Edwin drood.jpg

221B Baker Street

Den mest kände av alla litterära detektiver är naturligtvis Sherlock Holmes, skapad av Arthur Conan Doyle 1887. De flesta berättelserna om Holmes och Dr Watson är noveller och publicerades mer eller mindre regelbundet i Londontidningen The Strand Magazine, och överhuvudtaget skrevs majoriteten av den tidens deckare antingen i novellform eller som följetong i någon tidning. Ett lätt och bra sätt för en okänd författare att snabbt nå ut till stor publik.

Förmodligen kräver inte Sherlock Holmes någon närmare beskrivning, men det kan vara värt att notera att hans adress, nummer 221B Baker Street inte fanns på riktigt då gatans högsta nummer vid den tiden var 100, men efter en sammanslagning av två gator på 1930-talet konstruerades den och hemsöks nu av horder av turister och Sherlock Holmes-frälsta. En ungefär samtida och likaledes framgångsrik, men något udda detektiv var Father Brown, skapad av G K Chesterton 1910 med novellen ”The Blue Cross”. Father Brown var något otippad som framgångsrik brottsbekämpare. En kortvuxen, ful och tystlåten katolsk präst hade inte mycket gemensamt med snabbskjutande och skarpslipade detektiver.  Father Brown utkommer regelbundet i nytryck och hittar nya läsare ännu hundra år efter sin tillkomst. Författaren själv påverkades så mycket av sin uppdiktade lille präst att han 1922 konverterade till katolicismen.

En annan klassiker är amerikanske författaren Earl Derr Biggers romansvit om den hawaiianske mästerdetektiven Charlie Chan. Serien började publiceras 1925 med ”The House Without a Key” i The Saturday Evening Post och blev en omedelbar succé. Charlie Chan var den förste romandetektiv som inte var en vit europé eller amerikan. Späckade med påhittade kinesiska visdomsord, av vilka några faktiskt blev klassiker, filmatiserades dessa historier upprepade gånger, bland annat med Boris Karloff i huvudrollen som en med våra dagars mått kanske inte helt politiskt korrekte Charlie Chan. Det gällde att gå varsamt fram med jämställdheten.

Pusseldeckare

Svensk detektivlitteratur började inte, som man annars kunde vara frestad att tro, med Stieg Trenters Harry Friberg-serie, utan har gamla traditioner. Så gamla faktiskt att de mycket väl står sig internationellt. Redan 1834 kom Carl Jonas Love Almqvists berättelse ”Drottningens juvelsmycke” och fyra år senare novellen ”Skällnora kvarn”, två av de tidigaste exemplen på inhemsk kriminallitteratur. Även August Blanche, som för övrigt hade så skilda och underliga vänner som anarkisten Michail Bakunin och nationalisten Giuseppe Garibaldi, publicerade ett antal noveller och även romaner med liknande tema, bland annat ”Tjuvjakten på Strömsborg” från 1863.

Den första riktiga svenska pusseldeckaren skrevs av en idag helt bortglömd författarinna vid namn Aurora Ljungstedt, och publicerades 1870 under namnet ”Hastfordska vapnet”. Ljungstedt skrev under pseudonymen Claude Gerard, kanske främst för att inte skämma ut sin familj då det inte ansågs som någon trevlig eller passande sysselsättning för en kvinna att skriva berättelser och mord, skräck och mysterier, återigen ett tecken på hur människosynen ändrats. Aurora Ljungstedt var en av sin tids mest lästa författare och när Bonniers sedermera gav ut hennes samlade berättelser lär det ha varit förlagets mest säljande verk, vida överträffande stallbrodern Strindberg.

Stilettkäppen

Den första riktiga svenska deckarvågen rullade över oss åren runt första världskriget, och en bidragande orsak till detta var en herre vid namn S A Duse. 1913 kom hans roman ”Stilettkäppen” där privatdetektiv Leo Carring för första gången presenterades för en bred publik. Duse var en före detta artillerimajor som bland annat varit med på Nordenskjölds expedition till sydpolen åren 1901-03, en expedition som var endast en hårsmån från att sluta i katastrof när man oförmodat tvingades övervintra vid den något missbenämnda Hoppets vik. Leo Carring var en modern detektiv. Han var smart, stark, snabb, och naturligtvis snygg, och inte helt förvånande blev han mycket populär. ”Det nattliga äventyret”, ”Spader kung” och ”Fallet Dagmar” är bara några av de romaner som hjälpte till att forma en bestående svensk deckartradition.

En samtida och ännu större författare var norrmannen Stein Riverton, vars riktiga namn var Sven Elvestad. Elvestad började sin bana som sjöman, men sadlade om till journalist och hans romanproduktion kan närmast beskrivas som enorm. Förutom tidningsartiklar och noveller publicerade han över hundra böcker, och genombrottet kom med romanen ”Järnvagnen” 1909. Majoriteten av hans deckare handlade om den norska huvudstaden Kristianias, Oslo skulle inte återfå sitt gamla namn Oslo förrän 1925, superdetektiv Asbjörn Krag. Som man kunde vänta av en man med en sådan massiv produktion är hans böcker av minst sagt skiftande kvalitet, alltifrån usla till helt geniala, men Stein Riverton blev omåttligt populär även här i Sverige, och några av hans böcker skrevs för övrigt för en svensk publik direkt på svenska.

Sven Elvestad var känd för att kunna spotta ur sig en artikel eller en novell snart sagt hur som helst och lär ha haft sin redaktion förlagd till diverse kaféer och krogar Oslo runt, och som journalist blev han mest känd för att vara den förste utländske skribent att lyckas få en intervju med Adolf Hitler. Järnvagnen trycktes i fantastiska upplagor, enbart den svenska översättningen kom ut i över 200 000 exemplar, och än idag heter Norges förnämsta deckarutmärkelse Rivertonpriset, med pristagare som Anne Holt, Karin Fossum och Jo Nesboe.

/wp-content/uploads/content/utblick/vem-skrev/Regis Eldens hus.jpg

Deckarhjältar

En annan av de stora, men bortglömda svenska deckarförfattarna är Julius Regis. Hans böcker var ofta avsiktligt moderna med fart, fläkt och spänning i alla dess former. Här finns bil- och båtjakter, eldstrider och lönnmördare i överflöd på ett sätt som faktiskt känns riktigt bekant för en nutida läsare. Regis historier bygger i mycket högre grad på teknik och action än kluriga ledtrådar, och reflekterar tidens aktuella händelser med anarkistmord och hemliga revolutionära sammanslutningar.

Huvudpersonens namn är Maurice Wallion och ”Blå spåret” från 1916 och ”Eldens hus” från 1923 är ett par av dessa kriminalklassiker. Julius Regis, som ursprungligen hette Petersson, dog 1925, endast 35 år gammal, och är dag lika glömd som han en gång var berömd. Hans franske kollega Gaston Leroux har i så fall klarat sig lite bättre. Idag är han mest känd som författare till skräckromanen ”Fantomen på operan”, men var mest känd som deckarförfattare. Hans skötebarn, den lille glasögonprydde reportern Joseph Rouletabille var en gång ett namn på mångas läppar, även här hemma. ”Gula rummets hemlighet” från 1908 är en verkligt klurig variant på gåtan med mordet i det låsta rummet, och även uppföljaren ”Den svartklädda damens parfym” är guldkorn för den som lyckas få tag i dem.

Brutalisering

Efter det andra världskriget förändrades deckargenren radikalt och, kanske inte helt förvånande, brutaliserades i en ständig jakt på nya sensationer i en värld som redan vant sig vid just denna brutalitet. Borta var hemliga tecken, mystiska ledtrådar och den skarpsinnige problemlösaren, och tyvärr också atmosfären och charmen.

Tyvärr var detta bara början. Idag har deckaren förvandlats till någon sorts tycka-synd-om litteratur där ingen huvudperson släpps fram som inte har minst ett sprucket äktenskap, dödligt sjukt barn eller ett antal år som mobboffer att älta om. Om det gör historierna bättre låter vi vara osagt, men det hjälper säkerligen  till att fylla ut ett annars sorgligt magert, ointressant och politiskt tillrättalagt innehåll helt i linje med 2000-talets allmänna offermentalitet.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.