Sveriges sista bödel

Om det berodde på hans ovana och nervositet, eller att hon ryckte till precis då han skulle hugga, må vara osagt, men hugget träffade snett och för högt. Det gick in genom nedre delen av bakhuvudet och ut genom munnen.
Däremot var det inte så som ofta har påståtts, att skarprättare Dahlman var tvungen att hugga tre gånger för att få av huvudet på Anna Månsdotter.

Det här är den första artikeln av sju i vår sommarläsning om Sveriges sista bödel och de sex fall där han tjänstgjorde som skarprättare.

I dikten Bödeln från 1895, av Hugo Gyllander, lyder en vers:

Omutlig och hård som ödet

han skrider fram mot sitt mål,

en slav blott i högre händer,

ett redskap som bilans stål.

Dödsdomarna och avrättningarna var något dagligt närvarande i 1800-talets Sverige. Var och varannan månad var det någon som togs av daga. Under perioden 1800 till 1864 avrättades 641 personer, varav 134 var kvinnor. Avrättningarna uppmärk[-]sammades, bödeln och hans hantlangare var en del av vardagen.

Vid halshuggningar fanns alltid äldre gummor på plats som ville ha med sig lite av den avrättades blod. Då som nu fanns det skrockfulla människor, som var beredd att betala för allehanda blandade brygder. Då skulle de innehålla lite blod från en nyligen avrättad.

Vid till exempel nuvarande Gullmarsplan bredvid Globen i Stockholm häng[-]des folk ända fram till 1818 efter att ha fraktats i öppen vagn genom Stock[-]holms gator. Först 1877 avskaffades slutligen offentliga avrättningar.

Runt om i Sverige finns gamla avrättningsplatser. De bebyggs nästan aldrig, då man tror att dessa platser är för evigt fördömda. Ett av de få undantagen är platsen där Katarina kyrka är byggd på Södermalm i Stockholm:

– Det är därför den brinner då och då, säger de som tror på sånt.

Rackarungar

Bödeln, skarprättaren, mästermannen eller stupugreven, benämningarna var många, var ofta en fruktad och illa ansedd man. De enda som var mer föraktade, som sågs ännu lägre och sämre än att vara bödel, var hans hantlangare, ”rackarna”.

I vardagligt språk använder vi idag ordet ”rackarungar” som ett uttryck för lite busiga barn. Men uttrycket har idag värme. En mamma eller pappa tar upp sitt barn i famnen och tilltalar det med ”din lilla rackarunge” som ett ut[-]tryck för kärlek. Men uttrycket härrör alltså från det skällsord som användes för bödelns hantlangare, ”rackare”.

Än idag lever många missuppfattningar kvar om bödelsyrket:

– Det var väl mest mördare som fick välja mellan att mista livet eller bli bödel, kan man alltför ofta få höra.

Så var det till och från på medeltiden. Möjligen också i några få fall in på 1600-talet. Men då rörde det sig om personer som dömts till döden för tvegifte och som fick välja mellan att bli hängda eller att bli bödel. Många valde då döden.

Ärlige och oberyktade

Karl Xll förordnade 1699 att:

Till skarprättare skola antagas ärlige och oberyktade personer, de där, i an[-]seende till deras ostrafeliga förhål[-]landen, med skäl kunna lidas bland ärligt folk.

Översatt till daglig obyråkratisk svenska blir det: Den som ska antas som skarprättare ska vara ostraffad och ha bra referenser. Alltså vad en kommun i stora drag idag kräver för att anställa en dagisfröken.

Svårare fängelse

Mot slutet av 1600-talet blir yrket, genom en allmänt förändrat synsätt, något mer civiliserat. Konkret innebär det att bödeln inte längre har hand om tortyren av fångar. Dock fanns tortyr officiellt kvar i form av vad som kallades ”svårare fängelse”. Det innebar att fången hängdes upp, slagen i järn, på en iskall vägg. Detta användes för att få fram erkännanden eller för att tygla en bråkig fånge.

Det här avskaffades också med tiden och i en förordning från 1841 avskaffas steglingen av dödsdömda och likaså bruket att före avrättningen hugga av den högra handen. Men spöstraffet levde kvar med noggranna beskrivningar om hur många rapp som skulle utdelas och hur riset skulle vara beskaffat. Långt in på 1900-talet utdelades spöstraff även många år efter att det officiellt blivit avskaffat. Det finns rapporter från olika fängelser på 1900-talet om fångar som blivit sängliggande i månader efter spöstraff.

Otuktigt leverne

De flesta som avrättades i Sverige under 1800-talet togs av daga för mord, men dödsstraff kunde även utdömas för otuktigt leverne vilket kunde stå för homosexuella handlingar, tidelag eller incest. Med incest inbegreps då även att till exempel ha sexuellt umgänge med en ingift morbror eller moster.

De flesta kvinnor som avrättades hade låtit göra abort eller satt ut sina oäkta nyfödda barn i skogen. Men inga kvinnor dömdes eller ens åtalades för homosexualitet. Varför det, kan man fråga sig? För att kvinnor enligt den tidens synsätt inte hade någon egen sexualitet. Så lesbiska kvinnor kunde dela såväl bostad som säng, utan att riskera något.

Soldater, poliser och fångvaktare kunde dömas till döden för ordervägran. Men från och med 1862 och 1864 års mildare strafflagar dömdes i princip dödsstraff bara ut för överlagt mord, grovt spioneri och liknande.

Det barbariska bruket att ett samhälle låter ta livet av sina egna med[-]borgare som hade pågått i århundraden i Sverige upphörde till slut under en histo[-]riskt sett väldigt kort period: Under de sista 50 åren vi hade dödsstraff för civila brott, från 1871 till 1921 – avrättades ”bara” 13 personer, alltså vad som varit en normal siffra vad gäller antal avrättade per år under den tidigare delen av århundradet. Av dessa olycksaliga 13 personer var en kvinna. Hennes namn var Anna Månsdotter, mer känd som ”Yngsjömörderskan”.

Avrättad med giljotin

/wp-content/uploads/content/historiskt/Den-sista-bodeln/DahlmanHard.pngDen 17 februari 1848 i Östanmossa, invid Norberg i norra Värmland, föds den man som 37 år senare skulle komma att bli Sveriges sista bödel, Anders Gustaf Dahlman.

Han blev den ende som avrättade någon i Sverige på 1900-talet.

Bilden till vänster visar Dahlman 1910. Det år han utförde den sista avrättningen i Sverige.

A G Dahlman, som han ville bli kallad, var den som högg huvudet av Anna Månsdotter, den sista kvinna som avrättades i landet. Och det var Dahlman som den 23 november 1910 genomförde den sista avrättningen överhuvudtaget i Sverige. Klockan 8.08 den morgonen skildes huvudet från kroppen på rånmördaren Johan Alfred Ander, inför några församlade läkare, officerare och poliser.

Det var första och sista gången en giljotin användes i Sverige.

En blodbesudlad handbila

Historien om ”AG Dahlman Skarprättare”, som det stod på hans dörrskylt är historien om en bödel som inte skämdes för sitt yrke. Han är en före detta under[-]officer när han i konkurrens med 16 andra sökanden, får tjänsten som bödel i Stock[-]holms län den 5 augusti 1885. Han är då 37 år och får ta över den handbila som hans föregångare Johan Fredrik Hjort redan använt vid 15 avrättningar i Stockholms län och en i Södermanlands län.

/wp-content/uploads/content/historiskt/Den-sista-bodeln/Hjort.JPGHjort, på bilden till höger, var något av en legend. En storvuxen man med ett skarpt utseende. Han hyrdes vid ett tillfälle in till en avrättning i Malmköping i Sörmland, då man där ville slå på stort. När föräldrar på den tiden hutade åt något av barnen kunde ungarna få höra:

– Sköt dig, annars kommer Hjorten.

Hemma hos reportage

Den skarpslipade bilan förvarades i en låda fodrad med röd flanell. Tidningen Fäderneslandet skickade ut en ung reporter, som senare skulle bli ett känt namn i politiska sammanhang, den socialistiska agitatorn August Palm, för att göra ett hemmahosreportage i skarprättare Dalmans bostad. Han skrev att den trivsamma våningen var komplett med papegoja i bur och valsnoter på pianot. För den storögde reportern visade Dalman upp bilan som han hade hemma, och berättade i detalj hur han gick till väga.

Palm frågadeom inte Dalman brukade behöva styrka sig med en konjak eller två innan han skred till verket,
 men han svarade:

– Aldrig. Jag stiger upp, dricker en kopp kaffe och äter därefter frukost med god smak. Så snart jag huggit, och sett att jag huggit rätt, så går jag.

Nackpengar

Visserligen hade fattigvårdsföreståndaren i Smedjebacken Johan Palmgren, haft tjänsten som bödel i Stockholm sedan Hjorts död i oktober 1882, men inte haft någon avrättning att utföra. Därmed ansåg han att det blev för låg lön på grund av de uteblivna ”nackpengarna” och lämnade in sin avskedsansökan 1885.

Under de kommande åren skulle Dahlman söka varje ny ledig tjänst som skarprättare, i landets olika län. Då han snabbt fick ett gott rykte och ansågs utföra sitt arbete med heder fick han till slut tjänsten i samtliga län i landet.

Det avhuggna huvudet

Det hade genom åren funnits alltför många bödlar som gjorde stor show av sina avrättningar. Till exempel kunde de ha en medhjälpare som snabbt tog upp det avhuggna huvudet, höll det i håret och skrek i ena örat. Om ögonen då var slutna på det avhuggna huvudet hände det att de spärrades upp och stirrade, till åskådarnas stora förtjusning.

/wp-content/uploads/content/historiskt/Den-sista-bodeln/DahlmanHelfigur.pngDahlman, på bilden till höger, arbetade precis tvärtom. Enligt hans mening skulle den dömde stiga ut på fängelsegården och direkt ledas fram till avrättningsplatsen av Dahl[-]mans hantlangare. Där skulle fången läggas ned och spännas fast. Först däref[-]ter skulle Dahlman själv stiga fram och snabbt hugga huvudet av den döds[-]dömde. Det hela skulle enligt Dahlman ske med minsta möjliga psykiska och fysiska lidande. Vilket lidande den dömde hade fått utstå under de dagar han i sin cell väntande på den dag han skulle bli halshuggen, kunde inte Dahlman råda över.

Dahlman hade ett årligt grundarvode från varje län och därtill så kallade ”nackpengar” alltså extra betalning per avrättning. Han blev väl inte direkt förmögen, men så pass välbärgad att han kunde låta sina tre söner studera vi[-]dare. Han kom att avrätta sex medborgare under sin tid som skarprättare. Sex helt olika personligheter:

Vi kommer att i en artikelserie under de sex kommande söndagarna att redogöra för dessa sex brott och de därpå följande avrättningarna.

Motståndet växet

1864 års strafflag mildrade avsevärt denna makabra hantering. Från 1864 till 1921 avrättades ”endast” 16 personer. Efter år 1900 endast en, Johan Alfred Ander.

Sina sista år framlevdeAnders Gustaf Dalman hemma hos sin son på Lilla Essingen, sedan han hade blivit påkörd av en spårvagn utanför sitt hem på S:t Eriksgatan 55, och därefter aldrig blivit riktigt kry.

Han dog en naturlig död 1920, vid 72 års ålder. Han hade då varit skarprättare i 35 år och var det formellt sett fortfarande, med hela landet som arbetsfält.

Någon ny skarprättare utsågs aldrig. Under de 35 år A G Dahlman arbetade som skarprättare hade en enorm ut[-]veckling skett i synen på brott och straff.

Samhällets yttersta repressalie mot sina medborgare, ”lif för lif” hade ersatts av ett annat synsätt.

Den svenska opinionen mot dödsstraff växte fram under inflytande av 1700-talets upplysningsidéer. Redan 1809 skrev en snörmakare Norling till riksdagens borgarstånd:

Grymma och blodtörstiga lagar vittnade alltid om ett grymt och barbariskt folk; och man bedrager sig mycket om man tror, att hårda straff befordra lagarnas efterlevnad.

Även kungligt motstånd

Dödsstraffetdiskuterades i riksdagen under hela 1800-talet. Motståndarna fanns i alla läger, även kung Oscar I var starkt engagerad dödsstraffmotståndare. Anhängarna var flest i prästeståndet, som åberopade Bibeln. Många menade också att det fanns ett starkt stöd för dödsstraff i folkopinionen.

Dödsstraffet för brott i krig hade vi kvar ända till 1973 i Sverige men för brott i fredstid avskaffades dödsstraffet 1921. Det var samma år som riksdagen beslutade att kvinnor skulle få rösträtt i Sverige.

Det kan alltså tyckas vara ett år att se tillbaka på som ett år av friskhet och nytänkande – men samma år anordnades en skönhetstävling för att få fram som det hette, ”en sund svensk-germansk typ”. Till vinnande exemplar utsågs en stilig cykelreparatör från västkusten.

Senare på hösten 1921, ställde sig samtliga partier i riksdagen bakom motioner om ett rasbiologiskt institut. Det invigdes året därpå i Uppsala och blev därmed det första i sitt slag i världen – men det är en helt annan historia …

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.