Radio Nord

Radio Nord har blivit en myt. En modern legend om den uppkäftiga lilla kanalen som utmanade statens hela makt- och muskelmaskineri, och sedan gick under i kampen. Från en båt i Östersjön trotsades både bildliga och bokstavliga stormar när en handfull vuxna pojkar lät ett kulturellt utarmat land stifta bekantskap med modern radio. 

Som i så många andra fall av brilliant företagsamhet såddes fröet till Radio Nord av en ren slump. The Killer Shrews, en av världens sämsta skräckfilmer, hade premiär 1959 och Jack Kotschack var på plats i Texas för att beskåda underverket med anledning av att en av huvudrollerna spelades av en svenska. Filmens producent var en viss Gordon McLendon, egentligen radioman, som hade hört ryktas att någon stationerat en båt utanför danska kusten, en båt som kunde sända förbjuden reklam därför att den låg utanför territorialvattengränsen. Inkomstmöjligheterna var svindlande, och när han nu träffade svenskar väcktes frågan: Kunde man göra samma sak även i Stockholm?

Grammofonmusik

Året 1961, när Radio Nord började sända, känns, om inte supermodernt, så i varje fall som om det låg i den någorlunda samtiden, men när Jan Kotschack, författare till boken ”Stick iväg Jack” och son till kanalens grundare Jack Kotschack, berättar om det svenska radioklimatet får man intrycket av att befinna sig i 30-talet. Endast två kanaler existerade, bägge statliga. Inga sändningar förekom innan klockan sju på kvällen, och bara en timme om dagen var avdelad för ”grammofonmusik”, och detta innebar oftast operetter eller militärmarscher. Det var en svältfödd hemmapublik som skockade sig kring radioapparaterna på den snart lika älskade som hatade frekvensen 495 meter mellanvåg när Radio Nords intro spelades.

– Sveriges Radio var väldigt inriktat på vad man kan kalla folkbildning. Deras sändningar var väldigt tunga, med föredrag och jordbruksnyheter, och kanske någon eller några pop- eller rocklåtar i veckan, förklarar han.

/wp-content/uploads/content/historiskt/radio-nord/MS Bon Jour.jpg

Topphemligt

Redan från början var det klart att det topphemliga radioprojektet inte var riktigt så topphemligt som dess upphovsmän trott eller hoppats. Jack Kotschack lyckades snoka upp den fyrtio år gamla tyska före detta tremastade stålskonaren Olga, som skickades till varv i Hamburg för ombyggnad till radiostation. Det dröjde inte länge innan de tyska myndigheterna informerade varvet om att det enligt en lag från 1930 var förbjudet att installera radiosändare utan tillstånd, och samtidigt gjorde klart att något sådant tillstånd inte skulle ges. Arbetet på det halvfärdiga fartyget stoppades och hon bogserades till Köpenhamn där det var meningen att ombyggnaden skulle fortsätta. Tråkigt nog hade Danmark importförbud på större radiosändare, vilket man lyckades kringgå genom att flyga in hela utrustningen del för del och sedan sätta ihop den på plats. Det fungerade, men företaget försenades avsevärt, och endast en av de ursprungligen två radiomasterna kom på plats, vilket gjorde fartyget instabilt.

Sorger och bedrövelser

Efter många om och men började färden upp mot Stockholm, men i höjd med Gotska sandön lossnade ett av stagen som höll den 38 meter höga radiomasten på plats, och Bon Jour, som fartyget nu hette, tvingades ankra upp för nödreparation. Knappt hade den avslutats innan en storm bröt ut, och efter flera dygns strid med elementen tvingades man överge fartyget, som emellertid bogserades till Sandhamn. Då Sandhamn inte hade några reparationsmöjligheter gjordes planer upp på att fortsätta bogseringen längre in i skärgården, men det utsedda varvet hade under tiden gått i konkurs. Åter vidtog omständiga förhandlingar som slutade med att Bon Jour bogserades till Åbo, där reparationsarbetena äntligen inleddes. Ett par dagar därefter anlände en barsk tjänsteman som gjorde klart, förmodligen efter påtryckningar från svenska regeringen, att det med tanke på vidare kontrakt med staten vore bäst om Bon Jour försvann från varvets område. Man lyckades till sist lösa problemet genom att utföra de sista reparationerna till havs. Det var nu februari 1961, och nästan ett år sedan ombyggnadsarbetena börjat. Två dagar senare blåste en ny storm upp och det var återigen dags för reparationer av den ömtåliga radiomasten, den här gången vid Finnboda. Några dagar efter arbetets slutförande lyckades Tage Erlander få igenom en lag som gjorde det möjligt att beslagta all radioutrustning som inte ägdes av staten, varför Bon Jour hastigt flydde ut på internationellt vatten.

/wp-content/uploads/content/historiskt/radio-nord/DSC_0006.JPG

Författaren Jan Kotschack, vars pappa drev den legendariska radiostationen.              Foto: Petter Inedahl

En gangster?

Man lyckades också förmå Nicaragua, där Bon Jour var registrerad, att dra tillbaka fartygets seglingstillstånd, vilket resulterade i ytterligare nervös spänning innan Jack Kotschack fick igenom registrering i Panama. Det var tydligt att man redan nu, innan man sänt en enda signal, inte hade många sympatier hos den svenska regeringen, och knappast hos elementen heller vad det verkade.

– I Sverige var det så att Sveriges Radio hade ensamrätt på att sända, och man blev väldigt upprörda av att någon kom och utmanade monopolet. Det var en väldigt osmaklig debatt om det här i tidningarna, och min pappa sågs av myndigheterna som en sorts gangster som hittat ett kryphål i lagen, berättar Jan Kotschack.

Annat var det bland den lyssnande publiken. För första gången kunde man höra radio så som vi är vana att höra den, med topplistor, nyheter varje timme, och framför allt: reklam. Det kan låta underligt att reklamen, som de flesta av oss idag svär över, kunde vara en lockelse i sig, men allt okänt intresserar och det var faktiskt inte så länge sedan reklamfilmen var ett måste på våra biografer. Trots att Radio Nord bara kunde höras i södra Mellansverige, ungefär från Gävle till Karlskrona, och i Finlands svenskbygder, fick man på rekordtid närmre 800 000 lyssnare visar bevarad statistik.

Störningssändare

I strikt laglig mening var Radio Nord aldrig en piratradiostation, då man faktiskt inte bröt mot några bestämmelser. Under de sexton korta månaderna, det var inte längre, var det fullt lagligt att sända radio över territorialvattengränsen till den socialdemokratiska regeringens ilska och frustration. Jan Kotschack har en kopia på en hemlig regeringspromemoria, där man på fullt allvar diskuterar att skicka militär och polis att storma Bon Jour på internationellt vatten, alternativt att sätta in störningssändare för att hindra folk att lyssna, någonting man inte ens gjort mot världskrigets tyska och sovjetiska propagandasändningar. Reklam i radio ansågs alltså värre och skadligare än både kommunism och nazism.

Både reklam och reguljära sändningar spelades in i en studio i land, och de färdiginspelade banden flögs sedan ut i metallbehållare som från låg höjd släpptes ner i vattnet. Fartyget låg flera timmars båtfärd från Stockholm, och detta var det enda praktiskt genomförbara sättet att få banden ut i tid. Bara en enda gång gick det åt pipan när behållaren helt sonika sjönk mittför den häpna besättningens ögon.

/wp-content/uploads/content/historiskt/radio-nord/Jack Kotschack.jpg

Lex Radio Nord

Trots de vittflygande planerna blev Radio Nord aldrig den guldgruva dess ägare tänkt. Reklamintäkterna haltade då inga större företag vågade annonsera av rädsla för att hamna i konflikt med staten, och när lagen sedan ändrades så att det blev förbjudet för svenska medborgare att ha något som helst samröre med Bon Jour, lagen kallades Lex Radio Nord, var det spiken i kistan på ett populärt och legendomsusat, men otursföljt, företag. Den 30:e juni 1962 sändes det sista programmet, och en besviken lyssnare i Visby slängde demonstrativt sin radio i sjön.

Radio Nords tystande var en seger inte bara för staten och den rådande ordningen, utan även för konservatismen, och ändå hade Sveriges Radio själva sett till att överta hela konceptet redan ett par månader efter starten, naturligtvis minus reklamen. Affärsmannen Jack Kotschack (bilden till höger) gick vidare till nya projekt, somliga bra, andra dåliga, men han sysslade aldrig mer med radio. Trots att äventyret Radio Nord inte ens varade ett och ett halvt år skulle han alltid vara förknippad med det, och för många var han hjälten som vågat utmana systemet, och faktiskt tvingat Sveriges Radio in i den moderna tiden, trots att han i slutändan förlorade kampen. 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.