Ett evigt väntande

Att sitta i fängelse är en enda lång transportsträcka där man hela tiden väntar på det som kommer härnäst.

Att vänta är något jag har blivit riktigt bra på i anstalt. På morgonen när jag vaknar så väntar jag på upplåsningen, sedan väntar jag på att få gå till min sysselsättning. Jag väntar på lunchserveringen och sedan på middagen. Jag väntar på att få handla i kiosken en gång i veckan, jag väntar på den dagliga postutdelningen. Och på kvällen väntar jag – konstigt nog – på att återigen få bli inlåst i min cell.

All tid jag spenderar bakom höga murar och el-stängsel är egentligen en enda transportsträcka som består av ett evinnerligt väntande. Denna väntan i celler som ekar av känslomässig tomhet, tär på en och får orken att ibland närma sig bristningsgränsen. Denna ofta sysslolösa väntan ger utrymme för tankar om saknad, ånger och längtan efter allt som kunde ha varit.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.