Uppdrag-brottsplats

Kvällstidningarna har kallat honom supersnuten, själv är han mer blygsam. För Para§rafs nye krönikör Jan Olsson räcker det med att man kallar honom brottsplatsundersökare och inte kriminaltekniker. Han har på olika sätt varit inblandad i arbetet med många av de största och mest omtalade fallen i svensk kriminalhistoria, Thomas Quick, Palmemordet, styckmordet på Catrine da Costa och Lasermannen, för att nämna några.

Första gången jag lägger märke till brottsplatsundersökaren Jan Olsson är när jag ser Hannes Råstams dokumentärer i SVT om fallet Thomas Quick. I ett klipp säger Jan lugnt och eftertänksamt.

”Jag skickade ett brev till åklagare Christer van der Kwast där jag berättade att min rättsuppfattning förhindrar mig att delta i den här utredningen”.

Det var första gången jag hörde någon av de inblandade i fallet med Thomas Quick visa integritet. Övriga inblandade verkade närmast ha utvecklat en sektliknande gemenskap i sin iver att få vara med och fälla Sveriges värste seriemördare.

Brottsplatsundersökare

När jag träffar honom för första gången har jag svårt att förstå att det här är en man som har passerat pensionsåldern med tio år. Han ser yngre ut än när jag såg honom på TV, men eftertänksamheten från programmet finns kvar. Att prata vitt och brett om saker för att framhäva sig själv är inget som ligger för honom. Jan svarar kort och sakligt på frågor som gäller något han vet, och intar en mer fundersam resonerande hållning till annat. Hans personlighet får mig att tänka på en trygg mor- eller farfar.

– Du ser betydligt yngre ut än vad jag hade föreställt mig.

– Jag har gjort ett litet kirurgiskt ingrepp på ögonen, som borde gjorts för länge sen, berättar Jan nästan lite lättad. Ögonlocken hade delvis täckt pupillerna, så efter operationen blev synen bättre.
– TV-tablåerna vimlar av serier som handlar om kriminalteknik, CSI, Navy CIS, listan kan göras längre. Det verkar som att människor tycker att det är spännande med den typen av utredningar. Tittar du på dem?

– Nej, det är ju sagor. Jag skulle nog mest sitta och tänka, varför gör han eller hon så?

– Om man går till verkligheten, hur arbetar man som brottsplatsundersökare?

– Det första man gör innan man åker är att skaffa sig så goda kunskaper som möjligt om vad brottet handlar om, så att man tar med sig rätt utrustning, och om det är en stor brottsplats kanske man behöver vara fler än två. Om det till exempel ligger en död människa i en lägenhet, så går man inte in direkt utan frågar poliserna på plats vad dom har gjort, hur dom har gått inne i lägenheten, hur det såg ut? Många människor kan ju bli stressade av sådana här händelser, så då ställer man kontrollfrågor. Man kanske har öppnat något fönster för att det luktar illa, tänt en lampa för att se, rört personen som ligger där, saker man inte tänker på. Allt sådant tar vi reda på. Väldigt många poliser på brottsplatser är också rädda att dom har förstört något för utredningen, att dom har rört för mycket.

– Det verkar vara ett väldigt metodiskt arbete?

– Ja, det är ju väldigt sällan bråttom, men sen finns det ju sådana här klassiska exempel som om mordvapnet kastats i soporna och sopbilen har kommit, en motor på en bil som är varm, fuktiga spår som håller på att torka, då är det ju bråttom. Nästa steg är att man använder en stark lampa och lyser på golvet så att man vet hur det ser ut där man går. Sedan säger ju föreskrifterna att en läkare ska konstatera dödsfall.

– Fotograferar man brottsplatsen?

– Ja, tar vi exemplet med den döde personen i lägenheten, brukar man göra så att en av oss tar översiktsbilder av först hallen innan man går in den, sedan fotograferar man nästa rum innan man går in i det och så vidare. Under hela tiden vi närmar oss kroppen pratar en av oss i bandspelaren, om vad vi ser och uppfattar. Väl framme vid kroppen börjar vi samarbeta och börjar diskutera olika saker.

– Närmar man sig ett scenario?

– Ja, vi kanske har olika uppfattningar om vad som har hänt och då argumenterar vi oss fram till att så här har det nog gått till. En av de viktigaste sakerna i en brottsplatsundersökning är att man gör allt i rätt ordning. Man måste alltså markera allt som flyttas, för meningen är ju att man i ett senare skede ska kunna rekonstruera hela brottsplatsen.

– Nu för tiden kallas ditt yrke kriminaltekniker, men du föredrar att kallas brottsplatsundersökare?

– Jag tycker att det är lite synd att man har gått ifrån det här med att kalla oss brottsplatsundersökare, för man ska inte glömma det polisiära. Vi är poliser och vet varför vi söker på ett visst sätt.

/wp-content/uploads/content/portratt/uppdrag-brottsplats/Scan10007.jpg

Jan Olsson nedre raden, tredje från höger, på uppdrag av SIDA/Rikspolisstyrelsen        Foto: Privat

Fallet Thomas Quick

Dåtidens chef för rikskriminalpolisen Tommy Lindström uppmärksammade Jan Olssons kompetens och handplockade honom till rikskrim som brottsplatsundersökare. Där skulle han fungera som expert och hjälpa dem med den typen av arbete. Det var här Jan Olsson första gången kom i kontakt med fallet Thomas Quick.

– Rikskrim hade ju haft hand om utredningen av tältmorden på ett holländskt par i lappländska Appojaure och hade den liggande där, så jag gick och hämtade den och började gå igenom den på min lediga tid, säger Jan som att det vore något självklart.

– På din lediga tid?

– Ja, jag var så fundersam över att något sådant kunde hända i Lappland och förbli ouppklarat. Thure Nässén och jag höll på med den där utredningen när det kom in ett tips som gällde morden. En langare hade fått en del av en kamerautrustning, en väska och lite annat som kunde komma där uppifrån. Han hade fått den av en känd kriminell som kom uppifrån Lappland. Thure och jag tyckte ju att de här morden borde kunna klaras upp. I samma veva ringde Christer van der Kwast och Seppo Penttinen från Härnösand där van der Kwast var överåklagare och berättade att den här Quick hade erkänt att han begått de här morden. De var övertygade om att han var gärningsmannen.

– Du blev inte lika övertygad?

Nej, jag tyckte inte att dom kunde visa på något som styrkte det. Däremot kunde dom berätta en massa om Quick, vad han hade gjort tidigare och så, saker jag inte kände till. Sedan var jag med i Appojaure rekonstruktionen, och då kände jag en viss tvekan. Anledningen var ju att man på ett foto från brottsplatsen kunde se en ölburk uppe på packningen som stod placerad där Quick påstod sig ha gått in i tältet. Hade han gått in den vägen hade ölburken trillat ner.

– Men du vittnade väl uppe i Gällivare?

– Ja, jag gjorde ju det, och Quick blev ju dömd för morden. Jag borde ha sagt något, resonerar Jan nästan lite besvärat. Men, jag satt ju och väntade på att advokaten skulle ta upp det, men det gjorde han aldrig, trots att allt det här var redovisat i protokoll.

– Men du lärde dig läxan?

– Ja, det som hände sedan var ju att nästa mål dök upp, mordet på Yenon Levi i Rörshyttan, i Dalarna. Och då gjorde jag som så att jag och en kollega gick igenom vad som hade hänt, men vi berättade inte för utredningen, så vid rekonstruktionen kände dom inte till det och då gjorde Quick allting fel. Efter det skrev jag brev till van der Kwast där jag skrev att det här var helt fel och att min rättsuppfattning förbjuder mig att delta i utredningen.

– Vad fick du för gensvar?

– Inget, han svarade ju inte på det, däremot träffade jag honom några år senare och då sa han att han möjligen kunde tänka sig att förlåta det där brevet. Men jag har aldrig haft en tanke på att be om förlåtelse för det.

Jan Olsson bad aldrig överåklagare Christer van der Kwast om ursäkt. Istället skrev han år 2002 ett debattinlägg i DN där han riktade stark kritik mot utredningen som gick ut på att den saknade pågående analys, kritiskt tänkande och ifrågasättande.

Varför polis?

Jan Olssons liv har inte alltid handlat om de mest uppmärksammade brotten. Han har verkligen gått den långa vägen. Det känns smått overkligt att sitta och prata med honom om hur det var att vara polis i Stockholm i slutet på 50-talet, en tid där polismännen patrullerade ensamma utan kommunikationsutrustning i stadens tuffaste distrikt. Karriären gick dock uppåt, han utbildade sig och har provat på ett antal olika arbetsuppgifter inom polisen. Titlar verkar dock inte vara något han fäster särskilt stor vikt vid, när han blev kommissarie minns han inte mer precist än att det var i början på 90-talet. Viktigare för honom verkar vara att ha intressanta arbetsuppgifter, diskuterar man sådana ser man ögonen lysa upp.

– Varför valde du att bli polis?

– Vad det var som lockade är svårt att svara på, när jag började var inte polisyrket ett attraktivt yrke. Polisen på den tiden gjorde ju det som ordningsvakter gör nu för tiden. Polisyrket hade ingen status, tvärtom, det märkte jag tydligt många gånger. Jag umgicks ju i 60-talsvänstern på den tiden. Min hustru Evas bror, fotografen Walter Hirsch hade ju en hel del fester för vänsterfolk, och dit blev ju vi inbjudna. Dom blev helt ställda av att det kom en polis på deras fester, ler Jan.

– Att det fanns en människa bakom polismannen?

– Ja, och det där hade jag väldigt roligt åt. Jag förställde mig lite, för egentligen var jag ju ganska politiskt medveten även jag. Inte vänster, men däremot tyckte jag illa om Vietnamkriget, rena vanvettet. Det ironiska är att jag vid den här tiden svarade som chef på piketen, och vårt jobb var ju att på något sätt hantera demonstrationerna och ibland tvingades man använda våld.

– Att du skulle slå någon är inte känslan man får när man träffar dig, var det så?

– Både ja och nej. Det var ofta stora och ganska våldsamma demonstrationer nere vid American Trade Center på Vasagatan, och vi var ju hela tiden i underläge. Polismännen jag hade med mig, kom från landet och var väldigt unga. Dom var vana vid att vara respekterade och bli åtlydda, så dom var ju nästan skräckslagna. Och rädsla utlöser våld.

Det var så på den här tiden att polisutbildningen inte var särskilt välutvecklad, 1957 var en stor del av poliserna rekryterade från dom millitära underbefälsskolorna. Millitären utbildade på den tiden många som kom från enkla förhållanden och inte kunde utbilda sig på annat vis.

Frågor om bra eller dåliga polismetoder, då och nu, är något Jan Olsson brinner för och gärna diskuterar. Han har klara åsikter och han delar gärna med sig av dem och sina erfarenheter. För den som vill lyssna finns nog en hel del att lära. Ett inte alltför vågat stalltips är att läsaren kommer att få ta del av de tankarna och funderingarna i Jans kommande krönikor.

Pensionärsliv

Många som levt spännande yrkesliv vill dra ner på tempot när man nått pensionsåldern, inte Jan Olsson. När vi träffas har han just talat i telefon med några som vill boka honom för att åka till Argentina och föreläsa för advokater. /wp-content/uploads/content/portratt/uppdrag-brottsplats/IMG_2018.jpgHan bistår landets stjärnadvokater med expertis. Han är med Rättskonsulterna, en grupp konsulter ur olika yrkesgrupper som specialiserat sig på att bland annat granska brottsutredningar och biträda advokater, något de gjort med stor framgång. Mest känt är fallet med den morddömde Bertil Fors som frikändes efter att gruppen gått igenom utredningen. Störst stolthet borde han kanske känna för sin insats i en helt annan del av världen. År 2006 anlitade SIDA tillsammans med Rikspolisstyrelsen honom för att tillsammans med fyra andra svenskar åka till Sri Lanka och utbilda deras polis i kriminalteknik, ett uppdrag som resulterade i ett flertal resor per år under fem års tid.

– Första gången var jag där i två månader. Det är något av det bästa jag någonsin har gjort, säger Jan trots att det var tufft att hustrun Eva inte kom dit förrän senare. Vårt uppdrag var att utveckla den kriminalpolisiära verksamheten. Senare skapades det tekniska rotlar överallt på Sri Lanka utom där det var krig. Lankeserna fick den senaste utrustningen från Sverige, digitalkameror, datorer och det byggdes upp lokaler med luftkonditionering.

– Vad har du för känslor för att ha varit med och skapat något sådant, är du stolt?

– Ja, det blev hela 33 små tekniska rotlar och utanpå några av dom sitter den lankesiska och svenska flaggan i emalj. (Bilden ovan till vänster)

– Var dom duktiga?

– Ja visst. Jag såg några gånger där dom arbetade med en klass vi inte har i Sverige.

Sparkad

Allt har dock inte varit framgång i Jan Olssons långa spännande polisliv. Han har blivit sparkad en gång. Som pensionär hade han ett enligt egna ord trivsamt extrajobb på Polismuseet i Stockholm. När det kom fram att Jan spelat en viktig roll i att få den morddömde Bertil Fors frikänd, ansåg museet på något märkligt sätt att Jan varit illojal mot polisen och avskedade honom. Jan Olsson är sannolikt den ende pensionerade kriminalkommissarien som har fått sparken för att ha hjälpt en oskyldigt dömd man. 

/wp-content/uploads/content/portratt/uppdrag-brottsplats/dump.png

Två saker plågar honom

Jan Olsson kan idag le lite åt avskedandet, men känner att det finns två saker som sedan han gick i pension plågar honom. Han berättar med sorg i rösten att fallen med Thomas Quick och Catrine da Costa inte ger honom någon ro.

– Fallet med Quick håller ju på att få sin upplösning, men när det gäller da Costa har ju två oskyldiga människors liv förstörts. Jag tror att de flesta människor kan sätta sig in i vilken djup tragedi det är att bli oskyldigt utpekad i ett så allvarligt brott.

När Stockholmspolisen tog över utredningen av styckmordet på Catrine da Costa, tackade Jan Olsson ja till att bli en av utredarna. Han kände en av de utpekade, Teet Härm väl.

– Måste varit en märklig känsla att utreda en person man känner för styckmord?

– Misstanken var helt orimlig, men om den var riktig skulle jag hitta bevis. Det var viktigt för mig personligen. Men det fanns inga.
När Jan berättar det här får jag känsla av att han aldrig skulle ge sig i sitt arbete att finna bevis mot Teet Härm om det fanns några, nästan som att det hela nått ett djupare plan för att de kände varandra.

– Framförde du dina tankar och synpunkter till de ansvariga?

– Ja, men det kan finnas mekanismer i en brottsutredning som leder till att man omedvetet passar ut delarna så att det leder åt det håll man önskar.
För mig låter det som att Jan Olsson har gjort allt som går att göra för att sanningen ska komma fram, ändå kommer han inte riktigt till ro. När Teet Härm och Thomas Allgén år 2009 väckte skadeståndstalan mot staten i Attunda tingsrätt, vittnade Jan Olsson om utredningens brister. Han stannade dock inte där, han bad de utpekade om ursäkt. En bloggare som bevakade rättegången beskrev det så här ”Jan Olsson tillhör de få som vågar säga, jag gjorde fel. Han ville även be om ursäkt för att ha varit en del av ett system där det kan gå så här”
– Det här fallet måste på något sätt få en lösning, säger Jan nästan uppgivet. Teet Härm och Thomas Allgén befinner sig ju i ett moment 22. De kommer ju inte ur det här.

/wp-content/uploads/content/portratt/uppdrag-brottsplats/Jan Olsson 2012 071.jpg

Jan Olsson                                Foto: Åsa Mogren

En bok

Jan berättar att han skrivit en bok, inte en vanlig deckarhistoria och inte en roman. Han har försökt skildra hur det kan gå i en brottsutredning, hur den kan skena, förlora sin objektivitet, vilka mekanismer som startar igång. När Jan berättar om boken framgår det väldigt snart att det finns parallella skildringar från både fallet Quick- och da Costa.
– Och Ari Mattinen, fyller Jan i. De är alla lika oskyldiga.

Vi hälsar Jan Olsson varmt välkommen som krönikör på Magasinet Para§raf!

 

 

 

Enhanced by Zemanta
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.