Vi hade en gång en länsman – men han försvann

Den 10 december 1910 rastades dubbelmördaren Carl Pettersson i en av Långholmens så kallade tårtbitar för sista gången. Det hade då gått 17 år sedan hans äldre bror Johan blev avrättad.

Några veckor senare den 18 januari 1911 dör Carl vid 36 års ålder. Hans livstidsstraff avslutades därmed. Mellanbrodern Anders, även han dömd till livstid, hade avlidit några år tidigare i tbc.

De avled inte för att de var speciellt sjukliga och svaga personer, utan för att livet på Långholmen under den här tiden var fruktansvärt hårt. Att som de här två bröderna avlida först efter 15-17 år, var snarare ett tecken på att de hade varit ovanligt friska och starka den dag de hade började avtjäna sina straff.

Bröderna Pettersson och deras fader Per Olof hade inte det bästa ryktet i Hälsingland. De bodde ensligt i Alfta och var kända för, som det står antecknat i dåtidens papper, ”oordentlighet och supighet”.

/wp-content/uploads/content/historiskt/vi-hade-en-gang-en-lansman/Johan6.JPGHälsingelivet som helhet hade väl inte heller så bra rykte i övriga delar av landet och inte blev det bättre av vad som nu skulle komma att hända. I många år skulle det komma att skrattas åt ett rått uttryck som ansågs beskriva Hälsningarnas lynne, ”vi hade en gång en länsman, men han försvann.” Bakgrunden till uttrycket var det här:

Lönnkrögeri

Valborgsmässoaftonen 1892 hade äldste brodern Johan, på bilden till höger, och hans lillebror Carl varit till stationen i Bollnäs och hämtat 80 liter brännvin. Dagen därpå den 1:a maj började utdelningen och försäljningen. Man var ett 15-tal personer som drack och spelade kort. Det som därmed pågick var enligt lagens mening lönnkrögeri, vilket Per blivit dömd för två gånger tidigare.

Naturligtvis var det inte så svårt för polisen att få reda på att bröderna Pet[-]tersson hämtat hem 80 liter brännvin. Vid halvfemtiden på eftermiddagen anländer därför kronolänsman Albert Gawell i sällskap med fjärdingsman Olof Norén och ett vittne. Redan ute på gården möts de av fadern som försö[-]ker stoppa dem, men han blir föst åt sidan.

Johan uppmanar då sina yngre bröder att vara beredda. De tar fram gevären och laddar. Gawell och Norén får ta till våld för att få undan Anders som blockerar dörren till spritförrådet där kaggarna med brännvin förvaras. När de öppnat dörren och är på väg in avlossar den yngste brodern Carl sitt gevär. Han träffar Norén i bröstkorgen. Norén dör omedelbart.

Ett tredje skott

/wp-content/uploads/content/historiskt/vi-hade-en-gang-en-lansman/Cawell.jpgGawell, på bilden till vänster, kastar sig över Carl och får undan geväret. Men nu får Gawell alla tre bröderna på sig. De brottas vilt och när han är nere på knä drar Carl fram ett gevär till – och med pipan mot Gawells bröstkorg trycker han av.

Bryggstugans dörr öppnades, krutröken trängde fram och Gawell kravlade ut. Carl ville då skjuta ett tredje skott, men Anders som hade nyktrat till något vädjade till brodern att han inte skulle skjuta. Johan visade sin glädje över det skedda genom att hoppa omkring på golvet. Fadern hade uppträtt som en vansinnig under det våldsamma blodsdramat och berömde nu sina pojkar med orden: ”Titta, vilka modiga pojkar jag har”.

/wp-content/uploads/content/historiskt/vi-hade-en-gang-en-lansman/Norlen.jpgEfter dramat låg nu alltså Norén, på bilden till höger, död och Gawell kröp omkring livsfarligt skadad. Två grannar tog hand om Gawell och bar honom den långa vägen till något som hette Majorsgården, där han kunde tas om hand. Men så länge de var inom synhåll stod Carl kvar i dörren till bryggstugan och siktade mot dem. Sannolikt för att därmed varna dem för att berätta vad som hade hänt. Först efter elva dagar, av vad som beskrevs som svåra plågor, avlider Gawell.

Döda eller levande

Gärningsmännen förskansar sig nu och hotade att skjuta var och en som närmade sig stugan. De som deltagit i kortspelet och supandet, liksom det vittne som Gawell och Norén haft med sig flyr från platsen.

Så här refererades det som hänt:

I natt utspelades i detta annars lugna Alfta, i vårt lands mitt ett sorgespel, som skall sätta djupa märken efter sig. Då länsman Albert Gawell i går afton, åtföljd av fjärdingsmannen, förre korpralen vid Alfta kompani O Noren, skulle företaga visitation hos en lönnkrögare i Mossbo i Alfta skogsbygd, avlossades emot dem skarpa skott. Fjärdingsman Noren fick sin kula i bröstet och dog ögonblickligen. Länsman Gawell sårades även dödligt, men levde ännu i morse. Mördarna, som äro beväpnade med eldvapen, hava nu förskansat sig, men det är meningen att taga dem, levande eller döda.

Åtgärder vidtogs för stormning. Frivilliga skyttar anmälde sig och länsstyrelsen uppbådade militär. Men innan det hann ske vaknar bröderna Pettersson morgonen därpå av att länsman C. F Sundberg och fjärdningsman Delander och deras mannar, från grannsocknen Ovanåker, belägger dem med handbojor. Sundberg fick senare kunglig medalj för sin bedrift ”att gripa polismördarna”.

Anstiftan till mord

Rannsakningarna inleddes den 14 maj 1892 vid södra Hälsinglands häradsrätt. Fadern och de tre sönerna kom ständigt med nya uppgifter och lögner. Men Gawell hade under de elva dagar han levde efter att ha blivit skjuten, kunnat berätta i detalj om vad som inträffat.

Den äldsta brodern Johan dömdes till döden för uppvigling och anstiftande av mord. Det hade då framkommit att han tidigare uppmanat folk att skjuta ord[-]nings[-]mak[-]tens män om de kommer. Och som det hela utspelade sig nu så kommer rät[-]ten fram till att det var Johan som hetsade de två yngre bröderna. Han hade flera gånger under tumultet uppmanat bröderna att skjuta. Därtill var den yngste brodern Carl, som avlossat de båda skotten, bara 17 år gammal. Carl och Anders döms till livstids fängelse. Fadern, Olov Olsson, dömdes till ett år för att han försökt hindra Norén och Gawell.

Varför sönerna hette Pettersson och fadern Olsson visste ingen i familjen. De visste inte ens när de var födda. Men med ledning av kyrkoböckerna fick man fram det.

/wp-content/uploads/content/historiskt/vi-hade-en-gang-en-lansman/Mordbyn.jpgTill vänster, gården där det hela utspelade sig i det mindre huset.

Det hade varit klent med skolgången för de tre bröderna. Ingen av dem åtnjöt något gott anseende.

Vid ett bråk i december 1891 på en auktion i Elfkarhed (nuvarande Älvkarlhed), hade Johan i vittnens närvaro hotat att mörda fjärdingsman.

Den tidens kvällstidningar

Skillingtryck som framfördes mot kontant betalning, ofta på krogar, utgjorde något av den tidens kvällstidningar. Och vid grova brott och avrättningar skrevs ofta ett antal sådana. Inte sällan kunde de vara såväl 20 som 30 verser eller mer, för att hela historien skulle kunna berättas. Den här visan om Alftamorden, är dock bara på elva verser.

1. Gråt Moder Svea tårar åt detta arma folk,
som leva liksom dårar och ej vet fridens tolk
Här har vi ett exempel på vårat Hälsingland,
där våldet satt sin stämpel, med plundring mord och brand.

2. Det var ej länge sedan kniven kom i band
och Delsboligan sedan blev kvitt i Hälsingland
då trodde hela Norden att det äntligen var slut,
med plundringar och morden, att våldet rasat ut.

3. I Alfta socken hände i år ett rysligt ting
och fasa alla kände kring hela Sveriges ring
ty tvenne kom i nöden utav en yngling blott,
de träffades till döden av tvenne skarpa skott

4. Länsman Gawell nu reser med fjärdingsman Norén,
på dem man tydligt läser att kursen ej är ren
Men Olsson och hans söner de se dem långt förut,
då hör man svordoms böner de ha gevär och krut

5. Vårt vin får länsman icke så ropar man i kör,
vi själva det må dricka och fäkta tills vi dör,
fort ladda nu gevären det skall bli annan knall,
de ångra få affären de kommit oss på fall

6. Gawell och Noren stiger nu genom dörren in,
men bovarna som tiger är hotade i sinn
Carl Erik nu han skjuter. Noren han signar ner,
men döden icke njuter ty liv man ännu ser

7. Gawell han störtar modigt emot Carl Erik fram,
han ser Noren så blodig nu kämpar han ensam
han hålles hårt om livet av boven bakifrån,
hans öde var dock givet av bössans hemska dån

8. På förstugutrappan ligger Noren i hemska kval,
om livet nu han tigger han har ej annat val
en djävel du ock varit nu skall du ha, han skrek,
till döden länsman farit med dig blir samma lek

9. Noren ber om förskoning, Carl Erik laddar blott,
han känner ej försoning och vill ge än ett skott
en främmande nu hastar och detta dåd avstyr,
Carl Erik vapnet kastar och inåt stugan flyr.

10. Noren blev hjälpt ur nöden och vårdat blev hans sår,
han avgick dock med döden och ligger nu på bår
och hela ligan sitter nu inom lås och bom,
men tiden blir nog bitter de vänta nu sin dom

11. Jag slutar denna gången nu har jag rimmat ut,
helt enkelt är ju sången som fick ett sådant slut
sänd tröst åt varje hjärta Gud ifrån himmelen när,
och lugna deras smärta, som uti sorgen är.

Vad i visan som är sant och vad som har byggts på genom rykten och tveksamma källor, ska vara osagt. Men det skiljer ju inte visan märkbart från mycket av såväl den tidens som dagens journalistik. Och som ett slags tidsdokument över en folklig uppfattning av vad som hade hänt, är den sannolikt träffsäker.

Åter uppmärksammat

Alfta som är ett lugnt och fridfullt samhälle beläget mellan bandymetropolerna Bollnäs och Edsbyn i Hälsingland, skulle 102 år senare, 1994, åter få stor uppmärksamhet. Det var när Thomas Quick hade rymt från Säters rättspsyke och ringde polisen och ville bli hämtad. Han befann sig då i just Alfta. Att det fick så stor uppmärksamhet berodde på att Quick vid den tiden fortfarande betraktades som en massmördare.

Mellan två halskotor

Det blev en hel del protester mot att den äldste brodern Johan Pettersson skulle avrättas. Dels för att han inte hade dödat någon och dels för att han var lam i ena sidan sedan sex års ålder och tog sig fram med hjälp av en krycka.

/wp-content/uploads/content/historiskt/Den-sista-bodeln/DahlmanHelfigur.pngMen den 17 mars 1893 kom Johan, stöd på sin krycka, hoppande fram till stupstocken på fängelsegården i Gävle.

Han lades ner och skarprättaren A G Dahlman, bilden till höger, steg därefter fram. Med ett snabbt hugg skilde han huvudet från kroppen, enligt dåtida referat.

Dahlman berättar senare i en intervju i Fäderneslandet för den unge journalisten August Palm om avrättningen:

– Jag högg mitt emellan två halskotor. Fint, rätt och säkert. Se, jag vill inte veta af några långrandiga procedurer på afrättsplatsen. Prästen får säga det han vill och skall säga inom fängelset, men då fången kommer i dödens skugga, i närheten av stupstocken, så skall det endast gälla att göra processen så kort som möjligt.

Han berättar vidare hur han låter någon binda för ögonen på den dödsdömde om denne inte klart och tydligt motsätter sig detta. Bilan håller han under ti[-]den vid sin sida så att den dömde inte ska se den.

– När delinqventen lagts ned, fattar jag det korta bilskaftet med bägge hän[-]derna, tar sigte på en plats å nacken, der jag vet att det ska träffa märgen, spänner krafterna och hugger till.

När reportern får titta närmare på bilan och upptäcker att det finns blod på den frågar han upprört:

– Hvarför har ni inte gjort ren bilan?

– Det ska jag säga herrn, svarar Dahlman. Professor Frithiof Holmgren, som var närvarande vid exekutionen i Gefle, sade till mig: ”Låt blodet sitta! Det är troligen sista gången bilan tjenstgör i Sverige”.

Men den skulle komma att ”tjenstgöra” tre gånger till, under ett och samma år.

Hjärnan och handen

Synsättet som de här domarna mot bröderna Petterson byggde på, att även hjärnan bakom brottet och inte bara handen som utför det ska dömas, finns kvar än idag. Så sent som 1996 dömdes en kvinna från Norrtälje till livstids fängelse, för att hon anstiftat ett mord på sin sambo. Även mannen som utförde mordet, genom att med en klyvyxa hugga ihjäl offret, dömdes till livstid.

Detsamma gäller för Knutbyfallet. Pastor Helge Fossmo dömdes till livstids fängelse för att ha anstiftat ett mord och ett mordförsök. I en speciell Knutbybilaga har vi beskrivit det utförligt i ett antal artiklar här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.