Seriemördare eller inte

Nu börjar det komma allt fler ifrågasättande röster om huruvida Quick/Bergwall verkligen är oskyldigt dömd för de åtta morden.

Läser professor Mårten Schultz recension, eller kanske snarare debattartikel, om Hannes Råstams bok, Fallet Thomas Quick. Mårten Schultz som är ”årets jurist”, blir inte övertygad efter att ha läst boken.

Han påvisar också att Råstam kommer med efterslängar och gliringar på ett sätt som han inte alls gör i tv-programmen han producerade om fallet Quick. Nej, för något sådant hade inte SVT kunnat sända ut.

Kändisadvokaten

Jag har själv reagerat för sånt här när jag läst boken. Låt mig bara ta ett av många exempel:

På sidan 35 i boken kan man läsa:

Eftersom detta var Sveriges mest omskrivna och prestigefyllda brottsutredning var en landsortsadvokat som Lundgren inte längre självklar. Efter samråd med Seppo Penttinen och Christianson hade det beslutats att Quick skulle byta till kändisadvokaten Claes Borgström.

”Landsortsadvokaten” Gunnar Lundgren är och var en mycket ansedd brottmålsadvokat, som både före och efter det här har haft stora fall. Bland mycket annat var han massmördaren Mattias Flinks advokat. Och då han avträdde som Quicks advokat var han övertygad om att Quick var skyldig.

Hur är det då med den förringande beskrivningen ”kändisadvokaten” om Claes Borgström? Vid den här tiden, i mitten av 1990-talet, fanns det tre brottmålsadvokater som var de mest efterfrågade då de ansågs vara de främsta inom den yrkesgruppen: Peter Althin, Claes Borgström och Leif Silbersky (nämner dem här i bokstavsordning).

Deras kändisskap kom inte från att de rantade runt på olika event, utan för att de företrädde klienter i stora medieuppmärksammade rättegångar. Och att de stred hårt för sina klienter.

Om det nu varit så att Seppo Penttinen, som vid den här tiden var polisassistent, och andra hade haft något inflytande över advokatbytet, vilket jag betvivlar, så hade de i så fall alltså rekommenderat Quick att anlita en av landets absolut främsta och mest stridbara advokater. Vilket i så fall rimligen var ett uttryck för att de ville att Quick skulle ha bästa möjliga advokat.

I Råstams bok blir det en gliring om ”kändisadvokaten”. Sånt här drar ner bokens seriositet – och det hade som sagt aldrig fått förekomma i en utsändning i SVT.

Är Råstams bok Råstams bok?

Låt mig här ta upp en aspekt som är viktigt när man diskuterar Råstams bok. Hannes Råstam är död och efterlämnade ett råmaterial till en bok. Det var andra som slutredigerade den och avgjorde vad som till slut kom med och inte kom med. Vad som kom med och finliret av texten har alltså såväl de som slutredigerat boken som en redaktör och en förläggare varit inblandade i.

Som författare har man sedan alltid slutordet när det gäller ens text, så länge ingen kan bli åtalad för texten. Men i det här fallet var alltså författaren död när bokens slutliga innehåll avgjordes. Så när jag eller någon annan ifrågasätter delar av boken, så är det kanske inte Hannes Råstams arbete vi är kritiska till.

Tveksam till Levi

Själv börjar jag alltmer luta åt att Quick är felaktigt dömd för mordet på Levi. Eller juridiskt uttryck – han borde nog inte ha dömts på det som lades fram för domstolen.

Men jag lutar å andra sidan alltmer åt att det i de norska fallen finns substans i domarna. Att det fanns det då och att det fortfarande finns. Men jag fortsätter att läsa på och intervjua olika inblandade personer.

Observera att jag inte använder ordet övertygad, då jag inte är det, och absolut inte ordet ”vet”. De enda som kan veta är mördaren, hans eller hennes eventuella medhjälpare och ett möjligt ögonvittne. Vi andra får nöja oss med att vara mer eller mindre övertygade – eller mer eller mindre skeptiska.

Alltså: Seppo Penttinen och Christer vand det Kwast vet inte. Domarna som dömde Quick vet inte heller. Detsamma gäller för Göran Lambertz, Leif GW Persson, Jan Guillou, Claes Borgström, Gubb Jan Stigson och – Hannes Råstam.

Ingen av dessa herrar är någon Gud fader i förmänskligad skepnad som vet den stora sanningen. De är bara mer eller mindre övertygade om det ena eller det andra efter att i olika utsträckning ha satt sig in i de olika fallen.

Själv har jag försökt förstå och få mer information genom att idag intervjua Ture Nässén, som var en av de poliser som deltog i Quick-utredningen, tills hans insatser inte längre var önskvärda då han liksom Jan Olsson ifrågasatte det som pågick. En av mina frågor till Nässén var:

– Tror du att det möjligen kan vara så att Quick har utfört vissa av morden han är dömd för men inte alla åtta?

– Ja, visst kan det vara så, svarade Ture Nässén.

Hela intervjun kommer att publiceras de närmaste dagarna, då jag fått ett dokument som ska vara med i intervjun.

 

Professor Mårten Schultz artikel finns att läsa här på Dagens Juridiks sajt.

Quicks advokat Thomas Olsson svarar på kritiken här i Dagens Juridik.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.