Palmeutredningen var en fejkutredning

– Jag kan inte bevisa vem som mördat Olof Palme och då vill jag inte skriva det. Däremot anser jag mig ha bevisat att polisutredningen var en fejkutredning. 
Det säger journalisten och författaren Gunnar Wall som skrivit prisbelönta böcker om mordet.

Att få till ett möte med journalisten och författaren Gunnar Wall är inte det lättaste dessa dagar, alla tidningar och tv-kanaler drar i honom. Anledningen är att han är en av de som grävt djupast i mordet på Olof Palme och när Sverige nu vågar närma sig Olof Palmes liv och även mordet på honom, har Gunnar Wall blivit mer aktuell än någonsin.

Han kan inte svara på hur många timmar han lagt ner på research och intervjuer i fallet men berättar att han arbetade över sex år med första boken. Själv nämner han hellre andra som han tycker gjort viktiga insatser.

– Lars Borgnäs har gjort mycket betydande insatser med sina tv-program och böcker, även bröderna Poutiainens bok var viktig, säger Gunnar Wall, bilden nedan.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/palmeutredningen-en-fejkutredning/Gunnar-Wall.jpgGunnar Walls arbete har resulterat i två böcker om mordet på Olof Palme ”Palmemordet” och ”Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet” för vilken han 1997 vann föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden. Juryns motivering löd: 

   ”För att genom ihärdigt, metodiskt arbete med en ofantlig mängd källor kunnat presentera intressanta perspektiv kring ett mysterium och därmed väcka flera för svensk demokrati viktiga frågor. Genom sitt engagerade, hårda och självständiga arbete ett föredöme i en fråga där många journalister kapitulerat intellektuellt inför svårigheterna.”

– Jag hade ju skrivit artiklar om mordet men det var så många obegripligheter i utredningen, så jag kände att jag ville göra någonting djupare för att förstå vad som egentligen hände, säger Gunnar Wall. Under den perioden blev det klart att det skulle bli åtal för olaglig avlyssning i utredningen och Ebbe Carlssons smugglingsoperationer, så jag tänkte att jag skriver om dom sakerna. Under resans gång förstod jag dock att jag inte bara kunde skriva en bok om buggningen och smugglingen, utan att jag även måste ta med frågan hur det gick till när myndigheterna inte vågade ta tag i sanningen.

Polisiära irrfärder

/wp-content/uploads/content/intervjuer/mattias-intervju/palmeutredningen-en-fejkutredning/Holmer.jpgFör mig som var ganska ung vid tiden för mordet på Olof Palme blir det lite av ett uppvaknande när jag läser Walls böcker, ett uppvaknande som väcker många frågor. Hur kunde Hans Holmér, bilden till höger, som länspolismästare gå in som spaningsledare och tillåtas driva utredningen in på sådana irrfärder som skedde med PKK-spår och annat märkligt?

– Jag menar att Hans Holmér lyckades få en exceptionellt stark ställning i utredningen som gick långt utanför alla lagar och regler därför att han hade stöd i kanslihuset. Och kanslihuset såg till att riksåklagaren sa till åklagaren i Palmemålet att inte mopsa med Holmér, vilket var mycket anmärkningsvärt.

– Hur kunde det bli så?

– Det var ett hemskt mord och regeringen ville ha en utredare som man kunde lita på och inte skadade Palme. Så dom satsade på Holmér som hjälpt dom tidigare och gav honom ett stenhårt stöd. Regeringen hade ju observatörer inne i utredningen dagligen och hade alltså full koll på allt som hände till skillnad mot åklagarna. Och vad hände? Jo, Holmér drev sitt PKK-spår och körde över åklagarna hela tiden, förklarar Wall. Holmér ägnade ju hela sin tid som spaningsledare åt tillslaget mot kurderna som skulle komma i början av 1987. Det skulle ju vara storslaget med poliser med automatvapen och massa press på plats, säger Wall. Hans Holmér räknade med att man skulle köpa det här så att man sedan kunde driva en delvis hemligstämplad terroristutredning.

– Case closed?

– Ja precis, men problemet för Holmér var att åklagaren i Palmemålet Claes Zeime som skulle gå i pension hade ilsknat till och sa direkt efter tillslaget mot kurderna att här fanns ju ingenting, vi får släppa dom. Och i och med det var Holmérs tid över.

– När vi talar om kanslihusets är vi ju inne i högsta maktens korridorer. Talar vi om statsminister Ingvar Carlsson här?

– Ja, och det kan man se på det som hände efter att Holmér avgått. Då tillsattes en administrativ chef vid namn Ulf Karlsson som resulterade i en utredning i förfall. Och under hösten 1987 satte Ebbe Karlsson igång med att återuppväcka PKK-spåret tillsammans med Carl Lidbom, som stod Ingvar Carlsson oerhört nära.

– Varför var man så aktiv i försöken att koppla just PKK till mordet på Palme?

– Allt gjordes enligt mig för att få ett slut på utredningen, resonerar Wall. Jag tror att man kunde utvisat ett antal kurder och sagt att vi kan inte bevisa vem som aktivt var med och sköt Palme, men PKK är en terroristorganisation och dom ligger bakom dådet. Man skulle kanske ha tagit fram delar av telefonavlyssningen och andra ospecificerade uppgifter och tolkat dom stenhårt. Helt enkelt sånt som inte går att kontrollera.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/mattias-intervju/palmeutredningen-en-fejkutredning/PalmeSvartVit.jpg

Vem mördade Palme?

Gunnar Wall intar i sina böcker ett resonemangsläge med läsaren som inbjuder till att dra egna slutsatser. Han påstår sig aldrig veta vem som mördade Palme och han faller inte för greppet att misskreditera eller karaktärsmörda personer för att de agerat klandervärt i hans tycke. Som exempel på det här kan nämnas att när han skriver om Ebbe Carlsson påpekar han att Ebbe inte haft någon personlig ekonomisk vinning av sitt agerande.

– Många frågar mig vem som mördade Palme, säger Wall. Sanningen är den att jag inte har en aning. Jag kom aldrig så långt att jag kunde bevisa vem som mördade Olof Palme och då vill jag inte skriva det. Däremot anser jag mig ha bevisat att polisutredningen var en fejkutredning.

– Om man vänder på frågan, var det Christer Pettersson som mördade Olof Palme?

– Det kan jag däremot svara på, jag är i det närmaste övertygad om att det inte var Christer Pettersson, svarar Wall snabbt. För det första kan man konstatera att gärningen inte stämmer med Petterssons sätt att begå brott, han var ju alltid impulsiv, aldrig planerad. Han var ju inkompetent som brottsling vilket inte är samma sak som att han var dum i huvudet, han var beläst och en tänkande person men han kunde inte betala hyran en gång.

Bajonettmordet

En händelse i Christer Petterssons liv som ständigt återberättats är det så kallade bajonettmordet på Kungsgatan julen 1970. Pettersson dömdes till fängelse för dråp efter att ha huggit ihjäl en man med bajonett på Kungsgatan i närheten av platsen där Palme senare kom att skjutas till döds.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/mattias-intervju/palmeutredningen-en-fejkutredning/CP2.gifDet här har använts mot Pettersson och man har spekulerat i att han utstuderat mördar där för att han känner till alla flyktvägar i de kvarteren. När man läser Gunnar Walls bok får man en hel annan uppfattning. Wall redovisar gärningen med utgångspunkt i förundersökningen och där framgår att Pettersson hade bajonetten i en påse och inte hade för avsikt att använda den mot någon av männen han hamnat i bråk med, förrän en av dem sparkat på en påse där Pettersson förvarade sin systers julklapp.

– Det var ett hemskt dåd men Christer Pettersson hade ju en väldig otur. Han hade ju lagt ifrån sig bajonetten som låg i en påse och det hela hade ju runnit ut i sanden om inte mannen sparkat till Petterssons påse och kniven åkt ur den. Det som är intressant är att man ser ett mönster, där Petterson är en person som agerar på impuls.

– Hade Christer Pettersson enligt dig något motiv för att mörda Palme?

– Väldigt mycket av argumenteringen mot Pettersson har ju gått ut på att han på något sätt skulle hämnas för bombmannen Lars Tingströms räkning eller att han skulle hämnas på samhället, vilket jag menar att det inte finns något som tyder på. Pettersson är inte typen som går och ruvar på hämnd. Det här illustreras av att när Pettersson friats i hovrätten blev vittnena i utredningen kallade till polishuset där de fick en föredragning av rikskriminalens chef Tommy Lindstöm. Syftet var att lugna vittnena som var rädda för att Pettersson skulle hämnas, men då säger Lindström att de kan vara lugna för att Pettersson inte är typen som hämnas. Något han hade helt rätt i för Pettersson hämnades ju inte på någon.

– Vi har talat om en mordutredning som havererade initialt och rimligtvis borde ha försvårat arbetet för efterkommande utredare, men hur mycket vet vi egentligen om de olika tipsen och spåren? Hur mycket av materialet har du fått ta del av?

– Jag kan säga så här, den helt överväldigande delen av utredningsmaterialet är hemlig och svaret på min begäran att få läsa det är oftast nej.

– Kommissionerna då? Har de fått ta del av allt?

– Den senaste kommissionen hade ju i varje fall formell rätt att se allt, sen vet man ju aldrig om någon del stoppats undan. Men genom deras betänkande kan man snappa upp en hel del och det har varit till en viss hjälp.

– Det betyder ju att allmänheten lever i ovetskap?

– Ja, när jag skrev min senaste bok blev det här irriterande. Jag ville gå igenom vittnena vid biografen Grand. När det gick till åtal hade ju utredarna bara släppt ett urval av vittnesmålen, trots att de förhört i det närmaste samtliga som var på föreställningen. Min tanke var att jämföra de olika vittnesmålen för att se om något annat vittne uppfattat något av värde, men Palmeutredningen sa blankt nej. Ännu mer irriterad blev jag när skådespelaren Robert Gustavsson skriver i boken om sitt liv att han var på samma bioföreställning som paret Palme och att han gjorde observationer om walkie-talkie män utanför biografen. Då släpper Palmeutredningen Gustavssons vittnesmål till pressen som visar att det inte står något om det. Nu vet inte jag varför det inte står något om det i hans förhör och det är inte det jag far efter här, utan att Palmeutredningen bara släpper material för att förbättra sitt anseende.

Inte utrett

Det har bedrivits två stora utredningar om mordet på Olof Palme, två i förhållande till varandra helt motsatta spår. Kurdspåret gällde en terroristorganisation och Christer Pettersson en alkoholiserad ensam vettvilling. Gemensamt för båda är att inget av spåren leder till en direkt hotbild mot personen Olof Palme, snarare mot svenska staten. Det här är något Gunnar Wall vill fästa uppmärksamhet på.

– Ja, i de här spåren är det ju inte någon som vill mörda Palme för att han är Palme. Att man utredde dom här spåren ledde ju till att man lät bli att utreda allt som rörde Palme personligen. Vad gjorde Palme sista delen av sitt liv, vilka frågor var han engagerad i och vilka kontroverser som kunde finnas där, det har man så att säga struntat i och det är helt outrett. Det är på något sätt som att man vill vara på säkert avstånd från mordoffret.

– Vad beror det här på enligt dig?

– Jag tror att det man fastnat i ett resonemang som går ut på att det är så mycket som talar för att det inte kan vara en attentatsgrupp, så det måste vara Pettersson. Och omvänt, det är så mycket som talar emot Pettersson som gärningsman, så det måste vara en attentatsgrupp.

– Kan du förklara det här lite närmare?

– Ja, hypotesen om en ensam gärningsman haltar ju eftersom det är svårt att få en ensam gärningsman till platsen. Vittnet Morelius säger ju att han sett gärningsmannen stå och vänta flera minuter innan paret Palme kom till hörnet Sveavägen, Tunnelgatan. Gärningsmannen skulle då ha gått om paret Palme på vägen från Grand och det finns det inga vittnesmål som säger och det finns inte heller tid till det. Tar vi den andra hypotesen med en attentatsgrupp så finns det två beprövade metoder. Den ena är att man spionerar och vet var offret brukar röra sig och slår till där, det andra är att man vet en fast punkt där offret kommer att vara, alternativt lockar dit. I det här fallet har man handlat improviserat, man slår inte till utanför bostaden eller biografen som är fasta punkter.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/mattias-intervju/palmeutredningen-en-fejkutredning/SkyltGatan.jpg

Mordplatsen

Debatten om mordet på Olof Palme har på senare tid tagit fart igen och personer som Leif GW Persson, Göran Lambertz och Inga-Britt Ahlenius har torgfört sina funderingar om utredningen. Ofta har de handlat om outredda spår och att utredningen inte arbetat förutsättningslöst.

– Som jag skrev i min senaste bok, måste man på allvar ställa frågan om mördaren kände till att paret Palme skulle ta den här vägen hem, och då blir det mycket mera känsligt, för då kommer man ju in på ett mordscenario som ligger mycket närmare Palme, säger Wall.

– Vad öppnar en sån frågeställning för möjligheter?

– Den öppnar ju många möjligheter, men som jag sa tidigare så blir det väldigt känsligt. Antingen har mördaren lockat Palme till mordplatsen eller också har mördaren haft kunskap om att Palme ska ta den här vägen för att möta någon annan person och då är man ju inne på telefonavlyssning eller direktkontakt. Men där har polisen bestämt sig för att det inte ens behöver utredas, vilket är märkligt för flera vittnesuppgifter gör ju gällande att det verkade som mördaren kände Palme eller i vart fall samtalade med honom.

Massmedia

Under den långa tid som förflutit sen mordet på Olof Palme har olika tv-program gjort rekonstruktioner av mordet som Gunnar Wall finner märkliga.

– Hur många gånger har vi inte sett rekonstruktioner av mordet där mördaren står i hörnet vid Dekorima och kliver fram och skjuter Olof Palme när han och Lisbeth går förbi? Då inbillar man sig ju att det var så det gick till, men det finns ju inga vittnen som sett något sånt.

– Jag trodde också att det gick till så, här borde man ju i så fall även kritisera massmedia?

– Ja, media har ju inte orkat ta reda på vad som finns i utredningen, utan man har svalt utredarnas beskrivningar som bygger på Lisbeth Palmes utpekande.

Lisbeth Palme

/wp-content/uploads/content/intervjuer/mattias-intervju/palmeutredningen-en-fejkutredning/BokenMordgatan Olof Palme.jpgMordutredningen kom efter Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson helt att styras av detta. Som målsägande och vittne kom hon att få en helt unik position i utredningen. Inget förhör fick bandas och vittneskonfrontationen fick inte antecknas. Och Christer Petterssons advokat fick inte närvara vid konfrontationen. Vid den säger hon att ”det ser man ju vem som är alkoholist” något som tyder på att hon fått någon form av information av Palmeutredningen om vem man hade gripit.

Utpekandet var helt avgörande för hela målet mot Pettersson, något många utredare intygat. Utan Lisbeth Palmes utpekande hade man fått släppa Pettersson. Av det man kunnat läsa i tidningarna har i vart fall jag fått för mig att Lisbeth Palme klart och tydligt pekade ut Christer Pettersson redan initialt. Men var det så?

– Lisbeth Palme gjorde tre observationer av mördaren. Vid den första beskriver hon det som att hon söker mannens hjälp, vid det andra ser hon en man springa in i gränden och den tredje iakttagelsen beskriver hon som att hon såg en man långt in i gränden stå och titta ut mot mordplatsen. Av dessa observationer kan man ifrågasätta vissa. Den sista mannen är inte en iakttagelse av mördaren utan av vittnet Lars Jeppson. Vid den andra observationen ser hon mannen endast bakifrån och det är inte användbart vid en konfrontation enligt mig, säger Wall.

– Den första mannen då?

– Det är mycket som tyder på att det var vittnet Anders Björkman, något som spaningsledaren Hans Holmér och åklagaren KG Svensson i flera sammanhang bekräftat. Det var först i efterhand när man ville väcka åtal mot Christer Pettersson som det blev intressant att Lisbeth Palme kunde ha sett mördaren. Man ska också komma ihåg att hon inte såg något vapen och att hennes utpekande kom nästan tre år efter den tragiska kvällen. Jag tror helt enkelt att hon var chockad och inte riktigt minns vad som hände, annars är det ju märkligt att hon inte sett vapnet eller mördaren om Olof Palme sköts på 20 cm avstånd. En annan omständighet som är märklig är att Lisbeth Palmes i sitt vittnesmål säger att hon först trodde att skotten var smällare vilket ter sig konstigt eftersom vittnet Jeppson säger att han hörde Lisbeth Palme ropa ”nej, vad gör du”. Då borde hon ha sett mördaren men det är ju högst mänskligt att bli chockad i det läget, så det är ingen anklagelse, säger Gunnar Wall som måste vidare.

– En sista kort fråga, blir det någon mer bok om Palmemordet?

– Palmemordet kommer att vara ett inslag i en kommande bok om konspirationer. Dessutom planerar jag en ny bok om mordet om några år, jag ska bara klara av ett par andra projekt först, avslutar Gunnar Wall.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.