Erkännandets kraft

Falska erkännanden förekommer i Sverige. Varför är det så, vem bär ansvaret och vad ska vi göra åt det? Dessa frågor diskuterades under ett seminarium av polis, åklagare, advokat, häktespräst och Para§rafs chefredaktör.

Under veckan anordnades, på initiativ av Para§raf, seminariet Falska erkännanden på Stockholms universitet, av Kriminologiska institutionen och KRÄM (studentorganisationen på institutionen).

Bland talarna fanns representanter från olika delar av rättsväsendet. Försvarsadvokaten Johan Eriksson och före detta häktesprästen Birgitta Winberg var mycket kritiska och ifrågasättande, medan polisen Håkan Ström och åklagaren Ola Tingvall inte ansåg att falska erkännanden var något större strukturellt problem.

Kritiseras av FN

Samtidigt som Sverige har kritiseras av FN för de rådande häktesförhållandena utan maxtid för isolering, rankas vi även etta i världen på många områden av World Justice Project, en oberoende organisation som kritiskt granskar olika rättsstatsprinciper. Hur går detta ihop och hur ser tillvaron egentligen ut på ett svensk häkte?

Birgitta Winberg, som under 18 år arbetat som präst på Kronobergshäktet och även varit president för IPCA, International Prison Chaplain´s Association och Johan Eriksson med sina 20 år som försvarsadvokat har bägge tillbringat många timmar på svenska häkten. De berättar om sina erfarenheter, vad som händer under denna isolering och vad det kan leda till.

– Häktesförhållandena i Sverige är inhumana, vilket i sin tur kan vara orsak till falska erkännanden, hävdade Birgitta Winberg.

Bakomliggande orsaker

Ett falskt erkännande kan ges av olika anledningar. Det kan vara att man tar på sig skulden för någon annans agerande, för att visa lojalitet eller för att klättra i den ”kriminella hierarkin”. Men det kan också vara en följd av tiden i häkte. I Sverige sitter du häktad på obegränsad tid. Därtill kan du få restriktioner som förbjuder all kontakt med omvärlden. Du vet inte hur länge du ska sitta eller vad som kommer att hända. De besök du får är av advokat, häktespersonal, polis och präst.

– Det leder till isoleringsskador, förklarade Birgitta Winberg. När man följer en människa en tid syns skadorna ganska tydligt. Svårare att prata och formulera sig, svårigheter med större rum som en rättegångssal, man förlorar tidsuppfattningen, får vanföreställningar, paranoida föreställningar, depression och självmordstankar. De personerna du träffar pratar enbart om ditt misstänkta brott. En orsak till falska erkännanden kan vara; ”kanske har jag gjort det, alla pratar ju om det, kanske har jag blivit tokig, eller bara inte kommer ihåg det, glömt det.”

– Jag har förstått att det finns en del falska erkännanden av den anledningen att häktade personer helt enkelt inte står ut med en enda minut till i ett häkte, lade Johan Eriksson till. Mitt yrkesmässiga nyårslöfte till mig själv är att jag på alla tänkbara sätt ska försöka sprida det som vi nyss har hört, nämligen att Sverige isolerar människor under långa tider och former som är fullständigt oacceptabla. Vi måste sluta upp med att behandla människor som djur i häkte så att de åtminstone orkar försvara sig i domstol!

Quick som exempel

När man pratar om falska erkännanden tas ofta Quick-fallet upp som ett exempel, så även här. Johan Eriksson förklarade vad begreppet erkännandets kraft innebär:

– Jag kan bara konstatera att personer som erkänner ofta döms. Till och med för mord som Quick sa sig begått tillsammans med andra personer, som sen inte ens har hörts i domstol. När Quick senare tar tillbaka allt och det börjar granskas och alla undrar hur det hela har gått till. Jag hävdar att detta är en följd av erkännandets kraft! Man bryr sig inte om att fortsätta utreda och ifrågasätta på samma sätt när man fått ett erkännande. Det här påverkar alla inblandade, inklusive oss advokater.

Problematiken med falska erkännanden

Alla talare var överens om att falska erkännanden förekommer. Men polisen och åklagaren ansåg inte att det är ett strukturellt problem.

– Att individer i både Sverige och omvärlden som frihetsberövas kan påverkas ohyggligt av det är förståeligt, sa åklagare Ola Tingvall.

Han förtydligade samtidigt att enbart ett erkännande i sig aldrig kan vara fällande i brottmål, utan bara ett led av flera i bevisningen. För att ett erkännande ska få så kallad ”rättslig relevans” krävs det att det är detaljerat, självupplevt och att det måste finnas unik kunskap om brottet. Ett erkännande kan även tas tillbaka. Det vet polis, åklagare och domstol och därför krävs mer bevisning för en fällande dom.

Polisarbetet

Under seminariet klargjordes också hur polisens kontakt med den frihetsberövade ter sig och hur en polisutredning genomförs.

Håkan Ström har arbetat med grova våldsbrott i över 30 år. Sedan ett år tillbaka är han kurschef på Polishögskolan. Han berättar detaljerat om hur förloppet går till, från det att en misstänkt gärningsman identifierats fram till häktningen och om förhören där emellan.

– När det gäller förhörsteknik finns det några viktiga grundpelare, menade Håkan. Man måste vara objektiv, förundersökningen ska hanteras med skyndsamhet, man ska aldrig ljuga, hota eller lova något man inte kan hålla för att få fram erkännanden. Detta poängterar jag alltid när jag håller utbildningar i förhörsteknik.

Konstruktiva lösningar

Enligt åklagare Ola Tingvall riktas det mycket kritik mot åklagarämbetet och han efterlyser därför konstruktiva lösningar på problemet. Förslaget från advokat Johan Eriksson är att som i England byta yrkesroller emellanåt.

– Vi hade haft en hovrättspresident som praktikant på mitt kontor. Jag planerade in en tuff arbetsvecka med häktesbesök, förhör med mera. När veckan var slut förklarade han för mig att han inte hade en aning om att vardagsverksamheten såg ut som den gjorde. Därför tror jag att systemet skulle må bra av lite mer variation av yrkesroller.

Dick Sundevall hävdade att vi ska ändra rättegångssystemet och ha separata förundersökningsdomare som är förundersökningsledare.

– När denne anser att det finns grund för åtal ska förundersökningsdomaren övertyga en åklagare om att fallet kan gå till åtal. Därmed får man en extra kontrollinstans. Och det blir klarare roller med en mellanstation av det slaget. Men jag räknar inte med att det blir genomfört under min livstid, tillade Sundevall.

Sitt inledningsanförande ägnade Dick Sundevall helt åt Knutbyfallet, som han menade var ett tydligt exempel på vad som händer och blir resultatet när någon erkänner falskt.

Ansvarsfrågan

Den sista frågan som togs upp var vad vi ska göra åt falska erkännanden och vem som bär ansvaret? Alla inbjudna talare fick en minut på sig att vidareutveckla frågan. Först ut var Dick Sundevall:

– Varje gång jag ser ett fall där det kan handla om ett falskt erkännande eller att en oskyldig blivit dömd, är det en och samma sak som återkommer, man har haft på sig skyddsglasögonen. Aldrig stannat upp och frågat sig om personen ifråga faktiskt kan vara oskyldig. Ansvaret för att ha koll på det här ligger i första hand på åklagarna. 

– Objektiviteten i första hand, att erkännandet i sig räcker inte utan måste stödjas av övrig bevisning, olika hypoteser måste lyftas fram, kan det ha gått till på annat sätt. Ansvaret är hela rättskedjans, det går inte peka på någon speciell, sa polisen Håkan Ström.

– Jag tycker inte att det är ett sånt stort problem som det påståtts här, sa åklagaren Ola Tingvall. I ansvarsfrågan går det inte att peka ut en ensam aktör. Det börjar med att polisen levererar en produkt till åklagaren, som levererar till tingsrätten, och sen till hovrätten. Alla de fyra stegen är inblandade och blir det fel bär alla ett ansvar.

– De här frågorna måste tas på allvar, svarade advokat Johan Eriksson. Vi måste ge människor i rättskedjan en bredare erfarenhet. Jag är för att varje domare och åklagare i brottmål ska tillbringa ett antal timmar på ett häkte utan att dom får en röd matta och utan att någon vet att de ska komma. Likaså med justitieministern, som ska sitta där minst en vecka.

Prästen Birgitta Winberg fick sista ordet:

– Det krävs en attitydförändring. Jag är förvånad och samtidigt oroad över den lojaliteten som verkar finnas för systemet och mot sina arbetskamrater. Om någon skulle kritisera min yrkeskår på samma sätt som jag gjort här, skulle jag aldrig försvara hela prästerskapet. Jag skulle ta kritiken på största allvar om någon säger att det förekommer oegentligheter inom svenska kyrkan. Aldrig skulle jag säga att jag inte tror att det är något stort problem. Ni åklagare och poliser måste ju också ha träffat på kollegor inom er yrkeskår som är ”wacko”. Däremot behöver vi inte ha någon syndabock, vi är alla ansvariga.

Birgitta avslutade skrattande med:

– Amen!

 

En utförlig beskrivning av Knutbyfallet och vad som tyder på ett falskt erkännande finns att läsa här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.