Fängslande läsning

Böcker är kanske inte det första man förknippar med tunga brottslingar som sitter inlåsta på ett av Sveriges säkraste fängelser. Men faktum är att läsandet spelar en stor roll för många av landets fångar. Para§raf har träffat några interner som tar sin flykt i litteraturens värld.

Det är en kylig vinterdag. Snön ligger som ett täcke över det kameraövervakade fängelseområdet. Anstalten Tidaholm inhyser knappt 200 fångar som alla anses behöva sitta på den högsta säkerhetsklassen. Internerna är inlåsta halva dygnet i en sju kvadratmeter liten cell. Bortsett från att titta på TV och lyssna på musik är underhållningen begränsad under de långa ensamma timmarna. I denna situation spelar böcker en central roll för många.

Läser bara under isolering

Flera intagna läser sin första bok någonsin när de hamnar bakom lås och bom, för vissa blir det början på ett livslångt förhållande med det skrivna ordet. En 46-årig fånge som avtjänar sitt femte fängelsestraff berättar om när han första gången läste en hel roman.

– Jag har inte ens gått ut grundskolan så läsning var aldrig något naturligt för mig. Men när jag för en himla massa år sen häktades för första gången och fick restriktioner, fanns inget annat att göra. Jag hade ingen TV, fick inte ens läsa tidningar. Då tog jag mig igenom en bok för första gången. Den handlade om kåklivet, tror den hette Grundbulten. Nu läser jag flera böcker varje gång jag åker in. Ofta läser jag hellre än tittar på TV. Men när jag är fri finns det aldrig tid. Du vet, en massa annat måste göras, säger han och ler snett.

En annan yngre intern känner lite annorlunda.

– Klarar inte av att läsa när det finns andra omkring mig. Är jag häktad med restriktioner kan jag ibland få ro. Men när jag väl är ute i ett fängelse blir det för mycket med allt folk som springer runt. Bara om jag hamnar på isol blir det kanske en bok. Helst tittar jag på TV, men det har ändå blivit några böcker genom åren. Men de måste vara riktigt bra, fastnar jag inte direkt så skippar jag den.

Lär sig engelska

En fånge från Litauen vill lära sig engelska och använder ett lexikon tillsammans med olika lättlästa böcker för att förbättra sina kunskaper. För något år sedan hade han väldigt svårt för det engelska språket, men har sedan dess gjort betydande framsteg. Han sitter med sitt engelsk-litauiska/litauisk-engelska lexikon och tar sig igenom bok efter bok. Varje gång ett ord förbryllar honom, slår han upp det. Är innebörden därefter fortfarande oklar brukar han gå och fråga en medfånge som är bra på engelska. På detta oförtröttliga sätt planerar han att fortsätta och hoppas kunna prata flytande när han friges om ett par år.

En 38-årig fånge använder böckerna som ett sätt att komma ifrån fängelsets kaos.

– Jag vill bara sköta mig själv. Har åkt in och ut så mycket att jag inte längre är intresserad av det vanliga kåksnacket, kortspelen och jiddret. Böckerna blir ett sätt att komma ifrån allt. Jag kan hålla mig i cellen och när någon knackar på och ser att jag läser, lämnar de mig ifred. Att läsa blir nästan som en livlina i kåklivets kaos. Jag har inte läst böcker särskilt mycket innan, det är nu när jag bestämt mig för att detta ska bli min sista volta, som jag börjat läsa. Innan gick dagarna åt till att planera vad jag skulle göra vid muck, hur jag skulle tjäna pengar och komma undan snuten.

Favoriter

Vilken typ av böcker är det då som framförallt intresserar internerna? Det kan konstateras att kriminalromaner ligger högt på listan.

– Jens Lapidus är min favorit. Snabba cash och hans andra böcker är grymma. Men även Roslund och Hellström, Tre sekunder är riktigt tung, säger en fånge.

Författarduon Buthler och Öhrlunds romansvit om psykopaten Christopher Silfverbielke är också uppskattade. Annars är det ofta biografiska böcker som får flest läsare, speciellt de som handlar om andra kriminella. Torpeden, skriven av Para§rafs chefredaktör Dick Sundevall, är en annan favorit som har nämnts.

Men den mest förvånande titeln som flera fångar berättar om är ändå Shantaram av Gregory David Roberts. Den sägs till stor del vara sann och handlar om en australiensare som rymt från ett säkerhetsfängelse och tar sig till Indien där han lever under ett antal år. Det som gör att denna bok står ut är dess sidantal, som överstiger 1000. Att fångar som ofta annars inte läser och som i flera fall lider av ADHD, kan ta sig igenom en sådan tegelsten vittnar om en väldigt bra berättelse, eller handlar det bara om att fängelselivet är extremt trist?

Även om långt ifrån alla fångar läser, så erbjuder litteraturens värld en viktig underhållningskälla. Ett ställe dit de alltid kan vända sig när fängelsets väggar känns alltför påträngande.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.