Kennedymordet del 3 Rekonstruktionen

Staffan H Westerberg tog hjälp av en prickskytt inom den svenska armén för att försöka göra om Lee Harvey Oswalds skjutning mot president Kennedy. Tre skott på 5,6 sekunder mot rörligt mål.

Staffan H Westerberg, sedan mitten av 1990-talet grävande journalist och researcher från Stockholm har haft mordet på John F Kennedy som ett livslångt intresse. Det som började som hobby, ledde snart till rekonstruktioner av skjutningen på P10 i Strängnäs 1996 och ett antal artiklar för olika publikationer. 

Staffan ingår i gruppen Oswald Innocence Campaign tillsammans med de viktigaste oberoende utredarna av Kennedymordet i USA.

Vidare är han en del av journalisten Russ Bakers nätverk av researchers, med inriktning mordet på JFK. Har sedan två år arbetat på en bok om mordet i Dallas, som väntas bli färdig inom kort. Staffan skrev 1995 romanen Fågelbröstet som utkom på Albert Bonniers förlag.

En sommar för sjutton år sen bestämde jag mig för att granska Kennedymordet genom ett par praktiska journalistiska experiment. Först en rekonstruktion av ”Oswalds skjutning” och därefter be svenska experter att ta en titt på obduktionsfotografier och röntgenbilder av John F Kennedy. På den tiden hade P 10 i Strängnäs fortfarande kvar viss verksamhet, som utbildning av utlandsstyrkan och övningsområde för bland annat artilleriet. Jag ringde min gamle löjtnant Torbjörn Cairén från värnpliktstiden, som numera var major och helt i avsaknad av byråkratiska bojor. På frågan om han kunde hjälpa till med en rekonstruktion av skjutningen efter Warrenkommissionsmodell, svarade han ”visst, klart som fan, vilken dag vill du göra det?”

Prickskytt och van jägare

Jag for ner till Strängnäs en torr och sommarvarm dag i juli. Cairén hade valt ut en skjutstation på Häradsskjutfältet, belägen på en tio meter hög bergknalle som tornade upp vid ett ensligt fält. Höjdmässigt kunde dock inte skjutpositionen på berget jämföras med Oswalds fönster på sjätte våningen, 18 meter upp i Texas School Book Depository på 411 Elm Street. Men det innebar å andra sidan att vi skulle få en bättre bild av målet än vad Oswald hade haft.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/RekNarbildHojd2.pngNedanför på fältet hade personal från P10 ställt upp ett så kallat dragmål; en ställning som kan dras fram av ett fordon med vajer.

President Kennedy representerades av en halvfigur i papp som hade placerats bak i ställningen. Löjtnant Håkan Arnstein och en värnpliktig hade sedan till uppgift att dra fram dragmålet i 18 kilometer i timmen över fältet i en vinkel snarlik den vid Elm Street i Dallas.

Mellan två flaggor, placerade 60 och 90 meter bort, skulle målet sen beskjutas av major Cairén, prickskytt och van jägare, och jag själv.

Något Mannlicher Carcano, det repetergevär som Oswald påstods ha skjutit med, fanns tyvärr inte att tillgå, däremot en älgstudsare med kaliber 7,62 och även en AK-5 med kaliber 5,56 – alltså avsevärt mer träffsäkert vapen.

Tre skott på 5,6 sekunder

I Warrenrapporten fastslogs att Lee Harvey Oswald satt på sjätte våningen i skolbokslagret, 18 meter ovanför Elm Street. Därifrån ska han ha avlossat tre skott inom loppet av 5,6 sekunder mot presidentens limousine 60-90 meter bort. Anledningen till denna tidsmarginal berodde på att händelsen filmats av klänningsfabrikören Abraham Zapruder; filmen utgjorde alltså en ”klocka” för de tre skotten. 

Det var ytterst viktigt för kommissionen att kunna visa att det endast var tre skott som avlossades och inga fler. Tiden kunde nämligen inte medge ett fjärde skott av en ensam skytt. Ett fjärde skott skulle betyda att det var ytterligare en person som sköt mot Kennedy, en person som varken Dallaspolisen, FBI eller senare Warrenkommissionen ville kännas vid. Det öppnar i så fall upp för att mordet på John F Kennedy måste ha varit resultatet av en konspiration. Hur gick det då till när ”Oswald” sköt sina tre skott, enligt Warrenkommissionen?

Första skottet

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/JFKFargIBilen.jpgDet första skottet borde logiskt sett vara enklast att träffa med, eftersom skytten hade god tid att sikta och vänta in målet. Men det skottet missade målet helt.

Warrenkommissionen och senareHouse Select Committee on Assassinations, HSCA, föreslog att kulan slog in i en av grenarna på eken nedanför skolbokslagrets fönster och delade sig i tre delar. Medan ett kulfragment träffade ramen på limousinens vindruta, plöjde det andra ett djupt sår i gatstenen snett fram till vänster på gatan, samtidigt som det tredje fragmentet slog upp ett sår i kinden på åskådaren James Tague som stod under järnvägsviadukten femtio meter längre ner på gatan.

Den första kulan borde allstå enligt denna teori ha varit en omantlad blykula, då en helmantlad kula sannolikt enbart skulle blivit deformerad och inte delat på sig.

”Magic bullet”

Det andra skottet  har fått namnet ”den magiska kulan”. Den kulan stod för sju skador på president Kennedy och guvernör John Connally, som satt i sätet framför presidenten. Kulan träffade presidenten mellan skulderbladen. Därefter svängde den uppåt i kroppen och kom ut just under adamsäpplet. För att sedan fortsätta rakt fram och slå in i guvernör Connallys högra armhåla. Kulan borrade sig sedan rakt genom kroppen och lungan på guvernören och slet sönder det femte revbenet för att sedan komma ut under den högra bröstvårtan. Därifrån fortsatte den snett nedåt och krossade Connallys strålben, innan den slutligen begravde sig i det vänstra lårets insida.

Kulan hittades senare intakt på guvernörens bår. Eftersom det är Zapruderfilmen som visar detta händelseförlopp är det dock en märklighet att president Kennedys reaktion av att bli träffad skedde 1,6 sekunder innan guvernör Connally visade tecken på att ha träffats. Kulan, som fick benämningen CE (Commission Exhibit) 399, var alltså helt klart en helmantlad kula. Connally hävdade sedan i en intervju att han fortfarande bar på nästan en halv kula i kroppen. Den intakta, helmantlade kulan skulle alltså ha lämnat efter sig resterna av en halv kula i guvernörens kropp.

Den dödande kulan

Det tredje skottet som avgick 1,8 sekunder efter det andra verkar precis som det första ha varit en omantlad blykula. Det var skottet som slutligen ska ha dödat president Kennedy. I Zapruderfilmen syns tydligt att presidentens huvud kastas snett bakåt åt vänster när han träffas. Hur förklaras detta fenomen när skytten påstods ha befunnit sig bakom presidenten? För de flesta experter innebär den kraftiga rörelsen att han blev skjuten framifrån. År 1977 utfrågades expertläkaren Michael Baden vid House Select Committee on Assassinations, som förklarade:

– Det är inte som i Hollywood, där någon som blir skjuten flyger bakåt. Reaktioner är olika från skott till skott, från person till person.

Doktor Badens teorier bekräftades av läkaren John Lattimer, som lämnade följande utsago:

– Den kraftiga rörelsen som Kennedy gjorde bakåt berodde på att när kulan förstörde hjärnbarken, orsakade den en neuromuskulär spasm som sände en massiv signal av neuroimpulser ner i ryggraden till varje muskel i kroppen. Presidentens ryggkramp förstärkte därmed rörelsen och hindrade honom från att falla framåt.

Omöjligt att hinna skjuta så snabbt

Under den heta och vindstilla julidagen rullade ekot av 36 skott genom skogarna i Härad. Major Cairén och jag sköt sex serier var. Fler än så var inte meningsfullt, med tanke på att det måste vara en sorts engångssituation vi skulle ställas inför. Oswald hade ju bara fått en gång på sig.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/RekonstruktionHojdNasa.pngSkjutningen visade att det var fullt möjligt att få iväg tre skott inom loppet av 5,6 sekunder. Vi träffade målet med första skottet vid tio av tolv serier. Cairén träffade med det andra skottet fyra gånger av sex. Men det tredje skottet, det så kallade huvudskottet, missade vi genomgående bägge två. Ingen av oss kunde heller skjuta två skott inom loppet av 1,8 sekunder. Det visade sig helt omöjligt att hinna skjuta, dra slutstycket och ladda om, sikta och avlossa ytterligare ett skott inom den knappa tidsramen. Inte ens om vi struntade i att sikta så klarade vi av att matcha tiden. Snabbast var Cairén med 2,4 sekunder mellan två skott. Efteråt diskuterades även andra omständigheter kring Warrenkommissionens teorier. Exempelvis den försenade reaktionen på 1,6 sekunder hos guvernör Connally. Den teorin föll inte i god jord hos Cairén och Arnstein.

– Det är rent nonsens, sa Cairén. De 1,6 sekunderna kan man inte förhandla bort. 

Den så kallade magiska kulans makalösa uppförande ledde dock inte till någon längre diskussion, eftersom ingen i Strängnäs kunde förstå hur någon kan komma fram till en sådan märklig analys. Beträffande huvudskottet, som kom bakifrån och ändå kastade Kennedys huvud bakåt, ville löjtnant Arnstein påpeka att en kula från ett vapen av liknande modell håller en hastighet av cirka 700 meter i sekunden. När en sådan kula penetrerar ett huvud innehåller den så hög energi att den sannolikt blåser ut alla nerver och spasmer som finns där inne.

– Inget levande väsen hinner reagera, inte ens en 450 kilos älg som travar fram över ett kalhygge och träffas i huvudet, förklarade Arnstein. Den går ner i kulbanans riktning varje gång.

Både major Cairén och löjtnant Arnstein konstaterade sedan att om Warrenrapportens tre kulor skulle ha varit möjliga, hade det varit resultatet av ett mästerskytte utan motstycke i historien. Förmodligen skulle inte ens tusen prickskyttar vid tusen försök kunna upprepa det som Warrenrapporten hävdar att Oswalds hade lyckats med.

Sammanlagt över 40 personer vid Parklandsjukhuset och flottbasen i Bethesda, Maryland hade initialt vittnat om att Kennedy hade ett stort utgångshål i den nedre högra delen av bakhuvudet. Många av dessa vittnen var akutläkare vana att bedöma skottskador. Hålet i bakhuvudet var stort som en stor apelsin, sa några. Stort som en baseball, minns andra. Att det fanns ett stort utgångshål i bakhuvudet verkade följaktligen odiskutabelt. Jackie Kennedy skulle under 1964 vittna inför Warrenkommissionen om den stora skadan hon både sett och känt i sin makes bakhuvud. Även hennes livvakt Clint Hill skulle beskriva ett stort gapande hål i JFK:s bakhuvud.

Obduktionsbilderna

Men obduktionsfotografier som varit hemligstämplade i alla år hade genom Freedom of Information Act begärts ut av den oberoende utredaren Harold Weisberg. Dessa bilder visade dock ett helt igenom intakt bakhuvud. Hur kunde det komma sig?  Frågan hamnade på House Select Committe on Assassinations bord. HSCA som hade uppdraget att bedriva en ny mordutredning, kunde då enkelt konstatera att alla läkare, sjuksystrar och FBI:s mordutredare sett fel.

Min tanke var att använda ganska grafiska obduktions- och röntgenbilder som publicerats i Robert Grodens stora bok The killing of a President för att visas för tre svenska läkare med specialkunskaper. När neuroradiolog Lena Cavallin på Södersjukhuset i Stockholm fick se fotografierna av den döde John F Kennedy satt hon tyst en lång stund. Det första hon sa var att hon ville varna för att röntgenbilder kan vara luriga att tolka. Bilderna behövde nödvändigtvis inte vara motstridiga.

– Vad beträffar äktheten finns det bara en indikation som talar emot den, sa hon. Nämligen att konturerna på röntgenbilderna är frånvarande. Man kan alltså inte att säga vad som är höger respektive vänster.

Spegelvända bilder?

Lena Cavallin ansåg att bilderna i princip skulle kunna vara spegelvända. Detta gjorde henne konfunderad eftersom obduktionsfotografierna samtidigt visade ett intakt bakhuvud och ett intakt ansikte, utan att egentligen avslöja var ingångshålet eller utgångshålet satt. Men hon tyckte att det såg ut som om ingången satt vid höger tinning och utgången baktill. I nästa andetag sa hon att hon inte klarade av att säga varifrån kulan kunde ha kommit. Hon tyckte att en rättsläkare borde titta på bilderna.

På Karolinska sjukhuset arbetade radiolog Göran Jenner. Ett märkligt sammanträffande var att han under 1970-talet hade arbetat på ett sjukhus i Dallas. Jenner berättade att han då haft en kollega på sjukhuset som varit besatt av mordet på John F Kennedy. Det gick så långt att personalen började ledsna på hans eviga teoretiserande. När Jenner nu tog del av bilderna – som inte fanns tillgängliga när han befann sig i Dallas – blev han konfunderad.

– Varför är det ingen som har reagerat på det här förut, sa Jenner och såg frågande ut. Även om det rör sig om gamla och i viss mån otydliga bilder, så kan man ganska enkelt se att åtminstone två av dem inte stämmer med varandra… Men det är ju en förhållandevis enkel slutsats man kan dra, varför är det ingen som har fört den här diskussionen? Ja, man kan faktiskt se att de inte stämmer.

Sveriges ledande rättsläkare

Göran Jenner menade att en sådan massiv skada, som röntgenbilderna visade, borde framstå tydligare i presidentens ansikte, som inte ens uppvisade blånader. Men sannolikheten att en svensk läkare eller rättsläkare skulle anmäla en avvikande uppfattning beträffande ett mord som kollegor på andra sidan jordklotet utrett var inte särskilt stor. Inte minst när det gällde ett av historiens mest kontroversiella mord. 

Jag lyckades ändå få en av Sveriges ledande rättsläkare och experter på skottskador att intressera sig för min förfrågan. Han hade dock ett krav, att jag respekterade hans vilja att vara anonym. Annars var han inte intresserad.

Vi träffades i ett rum på Karolinska institutet. Han hade aldrig sett bilderna förut. Länge satt han tyst och grunnade. Sen sa han att bilderna faktiskt kan fungera. Efter ett långt resonemang kring röntgenbilderna beskrev han blyresterna och riktning på kulan som syntes tydligt i röntgenbilden som var tagen i profil. Som han såg det borde kulan ha gått in en bit upp på huvudet och därefter plöjt fram och lämnat cirka tjugo till trettio blyfragment, vilka syns tydligt på röntgenbilden och är en väsentlig indikation på kulans färdväg genom huvudet. Kulan hade sannolikt därefter fortsatt i en riktning mot ögonhålans övre kant, var utgångshålet borde vara beläget.

Det var det inte. Bilderna visade i stället ett intakt ansikte.

– I så fall kan det vara tvärtom, resonerade han vidare. Kulan kan ha träffat ovanför höger tinning och gått ut baktill.

Skulle detta stämma, krävde det ytterligare en skytt, som var placerad någonstans framför och till höger om Kennedy.

– Ja, så måste det bli, sa rättsläkaren. En sak är säker, att skjuta från arton meters höjd på rörligt mål nittio meter bort är mycket svårt. Om Lee Harvey Oswald verkligen var den som sköt måste han ha varit en otroligt duktig skytt. Otroligt duktig.

Manipulation?

Under 2000-talet skulle läkaren och forskaren David Mantik bevisa att obduktionsfotografierna tagna av president Kennedy hade förfalskats. Tack vare att det fanns två olika bilder tagna av Kennedys intakta bakhuvud, kunde Mantik betrakta bilderna i stereo och upptäcka att håret i bak hade retuscherats in för att dölja den stora huvudskadan.

Hur kan det komma sig att något som är så enkelt att se är så svårt att bevisa? Genomgående i mordutredningens alla delar finns mängder med häpnadsveckande bevis och indicier som pekar på Oswalds oskuld. Där finns också hundratals tecken på manipulation och förfalskning – vilket i konsekvensens namn måste betyda att de skyldiga fanns inom statsapparaten, eftersom de var de enda som hade tillgång till alla bevis. Det enda som kan sägas med säkerhet är att John F Kennedy var impopulär bland landets informella maktelit. Många sa föraktfullt att han inte hade några hårdhandskar och var svag för kommunister. Kanske var det därför som Warrenrapporten inte kom att innehålla något om motivet bakom mordet.

 

Fler artiklar i Para§rafs serie om Kennedymordet finns att läsa här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.