Kennedymordet del 4 CIA:s infiltration av medierna

Många oberoende utredare i USA är av uppfattningen att CIA genomförde både mordet och den efterföljande mörkläggningen samt kontrollerar medierna. Vore det sant, kan det förklara varför rapporteringen om mordet genom alla år varit så ensidig.

Staffan H Westerberg, sedan mitten av 1990-talet grävande journalist och researcher från Stockholm har haft mordet på John F Kennedy som ett livslångt intresse. Det som började som hobby, ledde snart till rekonstruktioner av skjutningen på P10 i Strängnäs 1996 och ett antal artiklar för olika publikationer. 

Staffan ingår i gruppen Oswald Innocence Campaign tillsammans med de viktigaste oberoende utredarna av Kennedymordet i USA.

Vidare är han en del av journalisten Russ Bakers nätverk av researchers, med inriktning mordet på JFK. Har sedan två år arbetat på en bok om mordet i Dallas, som väntas bli färdig inom kort. Staffan skrev 1995 romanen Fågelbröstet som utkom på Albert Bonniers förlag.

Ledande personer inom det amerikanska etablissemanget har konsekvent hävdat att Warrenkommissionen nådde rätt resultat. Samtidigt har landets medier aldrig försatt chansen att utnämna de oberoende utredarna till knäppgökar eller galningar för de teorier de för fram.

Den som börjar syna dessa så kallade teorier inser ofta att långt ifrån alla framstår som tokiga. Warrenkommissionen påstår å sin sida att en kula kunde passera både president Kennedy och guvernör Connally och orsaka sju skador; på vägen slå sönder ben och komma ut i ett oskadat skick – efter att den lämnat efter sig vikten av mer kulfragment i guvernören än som saknades från själva kulan.

Samma utredning förklarade dessutom att Kennedy skjutits med höghastighetskulor trots att vapnet som påstods ha avlossat dem inte kunde skjuta höghastighetskulor.

Operation Mockingbird

Många oberoende utredare i USA är av uppfattningen att CIA genomförde både mordet och den efterföljande mörkläggningen samt kontrollerar medierna. Vore det sant kan det förklara varför rapporteringen om mordet genom alla år varit så ensidig. Fakta som visar att Lee Harvey Oswald kan ha varit helt oskyldig har sällan rapporterats eller diskuterats i de stora amerikanska medierna.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/Frank Church.pngNågot forum där röster som är kritiska till Warrenkommissionens slutsatser har fått komma till tals, har således aldrig funnits. Senatorn Frank Church, bilden till vänster, och hans panel av utredare kunde i en statlig utredning på 1970-talet visa att CIA sedan början av 1950-talet bedrivit infiltrationsprogrammet Operation Mockingbird, en operation där CIA under årtionden i hemlighet rekryterat journalister på bred front. Mockingbird hade skapats av en av grundarna till CIA, Frank Wisner. Målet var att infiltrera den fria pressen och de stora mediebolagen; påverka publicistiska beslut samt vad enskilda journalister skrev liksom att plantera falska uppgifter och desinformera. Viktigast av allt var att hindra att viss information kom till allmänhetens kännedom.

En som drabbades hårt av medierna var New Orleans åklagare Jim Garrison när han bedrev sin undersökning av Clay Shaw 1966, som gick på tvärs mot FBI:s och Warrenkommissionens slutsatser. Det faktum att Garrison försökte utreda mordet på Kennedy möttes av ogillande och noll intresse från i stort sett alla amerikanska reportrar.

Istället föll Garrison blixtsnabbt offer för en massiv förtalskampanj på bred front i de stora publikationerna. Detta var inte bara märkligt, det var bortom all rim och reson. New Orleans åklagare kunde läsa i tidningarna att han var galen, tokig och hemsk, för att han påstod att den stackars affärsmannen Shaw var inblandad i något som staten och presidenten kommit fram till absolut inte existerade. 

Förfalskad bild

Ett annat exempel var när Henry Luce´s tidning Life Magazine i februari 1964 publicerade bilden av Oswald klädd i svart med två kommunisttidningar i ena handen och ett Mannlicher Carcano-gevär i den andra, se bilden som inleder artikeln. Dessutom med en revolver i hölster runt midjan.

Bilden naglade fast Oswald som en ensam galen kommunist som på egen hand dödade presidenten. Senare har dock bilden visat sig vara förfalskad; kroppen på bilden är tagen av en man som är kortare än Oswald, där Oswalds huvud har kopierats in.

Oliver Stone

I kölvattnet av mordet på John F Kennedy har amerikanska medier inte vid ett enda tillfälle sedan 1963 bidragit med undersökningar som visar på ifrågasättande av den officiella bilden. Journalister som försöker sälja in avslöjande reportage som pekar bort från Oswald mot någon annan blir sällan eller aldrig publicerade i de stora tidningarna. Bra skrivna böcker som berättar om konspiration måste mestadels ges ut på utländska förlag och blir i regel aldrig recenserade i USA.

Dåligt skrivna eller tunt underbyggda artiklar som visar att Oswald var skyldig tas däremot ofta in och körs i flertalet publikationer med stor spridning. När de stora medierna visar minnesprogram om mordet på John F Kennedy bjuds aldrig de in till TV-studion som verkligen har genomfört experiment eller gjort gedigna undersökningar och nått avgörande reslutat som visar på Oswalds oskuld. De som /wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/Oliver Stone.jpg/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/Oliver Stone.jpgtror att Oswald var skyldig däremot ses intervjuas i hart när varje stor TV-station när de vill nå ut med sina åsikter. Under arbetet med filmen ”JFK” stötte Oliver Stone, bilden till höger på en massiv ilska från många högröstade TV-personligheter, kända kolumnister och nyhetsankare i USA. Även Lyndon Johnsons forna medarbetare Jack Valenti och Bill Moyers agerade som svultna hundar med ett köttstycke. Och detta var innan någon ens visste vad filmen skulle innehålla.

Watergate

En av de som ledde Mockingbird ute i medielandskapet var Washington Posts ägare Philip Graham som hade ett förflutet som underrättelseofficer under andra världskriget. Graham rekryterade ett antal tunga journalister att verka för CIA:s räkning. Post var alltså starkt influerad av CIA. Att det var just i Washington Post som avslöjandet om Watergateinbrottet kom är därför en indikering på att det kan ha varit en CIA-operation, en desinformationskampanj, med syfte att fälla Nixon, enligt New York-journalisten Russ Baker.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/watergate_1409730c.jpg”Woodward och Bernstein”, bilden till vänster, blev ett begrepp inom amerikansk journalistik och lockade Robert Redford och Dustin Hoffman att göra filmen ”Alla Presidentens Män”. Historien berättar att Bob Woodward fick underhandsinformation i ett garage i Washington av mannen som gick under namnet ”Deep Throat”. Deras artiklar tvingade slutligen Nixon att avgå. Russ Baker menar dock att Bob Woodward i själva verket kom ifrån flottans underrättelsetjänst, ONI, och sannolikt hade planterats på tidningen.

CIA rekryterar journalister

Churchkommitténs rapport visade att CIA under 1950-talet rekryterat över 400 viktiga journalister att bli så kallade ”assets”. Det hette att Frank Wisner ”ägde” ett antal respekterade reportrar och krönikörer vid New York Times, Newsweek, CBS, Time och Life Magazine samt styrande personer i andra stora medieföretag. Dessa journalister fick i utbyte hjälp med insiderinformation av CIA i sitt dagliga arbete. När Allen Dulles tog över som CIA-chef i februari 1953 hade CIA fullt inflytande i mer än 25 stora tidningar och nyhetsbyråer. Enligt Churchkommittén var detta en hemlig, omfattande och massiv del av amerikansk press som försökte driva amerikansk inrikes- och utrikespolitik efter CIA:s önskemål.

Church-rapporten 1976:

CIA underhåller ett nätverk av flera hundra individer runt om i världen. En del av dessa så kallade ”assets” levererar kontinuerligt hemlig information, andra har till uppgift att påverka och influera opinionen med propaganda publicerade i olika dagstidningar, radio- och TV-stationer eller bokförlag. Kostnaden för detta program uppgår till 265 miljoner dollar årligen.

Det är cirka en miljard dollar i dagens penningvärde. Frank Church och hans panel kallade även journalister till förhör. Den 20 mars 1973 inställde sig den Miamibaserade reportern Harold Hendrix för kommittén. Hendrix nekade till att någonsin gått i CIA:s ledband. Dessvärre visade en senare undersökning gjord vid justitiedepartementet att det fanns dokument som avslöjade att Hendrix ljugit inför kommittén. Uppgifter gjorde gällande att Hendrix i flera år matats med information från en av CIA-cheferna Ted Shackley i Miami.

Det uppdagades också att Hendrix i en artikel publicerad den 24 september 1963 hade rapporterat om statskuppen som skett i Dominikanska Republiken. Ett stort problem var att statskuppen ägde rum först dagen efter artikeln kördes, alltså den 25 september, vilket antyder att Hendrix måste ha informerats av CIA. Samma misstanke fanns den 22 november 1963 då president Kennedy mördades.

Några timmar efter mordet fick Dallasreportern Seth Kantor omfattande bakgrundsinformation om Lee Harvey Oswald av Hal Hendrix. Kantor informerades bland annat om Oswalds påstådda besök till Mexico City i september 1963 samt hans delaktighet i Pro-Castro-rörelsen Fair Play for Cuba Committee. Uppgifterna från Hendrix hade förvånat Seth Kantor eftersom han informerades flera timmar innan FBI kom med ett offentliggörande. Hal Hendrix som befann sig i Florida visste alltså mer om Oswald än vad Kantor kunde ta reda på vid brottsplatsen i Dallas. När John F Kennedy mördades i Dallas 1963 hade Mockingbird med stor sannolikhet en ännu starkare position i USA än under 1950-talet. Hur mycket starkare fick dock aldrig Churchkommittén klart för sig.

Förutbestämd agenda

Den oberoende utredaren Richard Hooke har reagerat på en scen som enligt honom avslöjar att det kan ha existerat en förutbestämd agenda inom vissa medieföretag under morddagen. TV-inslaget kom från en nyhetsstation i Fort Worth. Bara 51 minuter efter skotten i Dealey Plaza hade WBAP:s reporter på plats James Darnell fått tag i vittnet Jean Hill, som hade stått på gräsmattan vid Elm Street och sett Kennedy mördas bara några meter bort. Eftersom reportern inte hade någon kamera på plats vid Dealey Plaza visades i stället bilden av nyhetsankaret Tom Whalen i hemmastudion i Fort Worth, medan TV-tittarna kunde höra Darnell prata med Hill via en radiolänk från Dallas.

– Såg du skottlossningen, frågade Darnell.

– Ja, sa Jean Hill.

– Såg du varifrån skotten kom?

– De kom från kullen.

– Från kullen?

– Ja, just öster om järnvägsbron. Vi stod på den södra sidan.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/Tom Whalen 2.pngNu reagerade Tom Whalen kraftigt i bild och gjorde tecknet för ”kapa sändningen”, alternativt ”ta bort henne”, bilden till höger. Detta vore ett fullständigt obegripligt agerande om vi idag inte kände till Operation Mockingbird och CIA:s styrning av de stora medieföretagen. Annars är det oförklarligt hur en TV-station kan ha någon som helst åsikt om vilka som skjutit Kennedy från var när inte ens en timme gått sedan mordet ägde rum.

Men reportern hörde uppenbarligen inte något meddelande från studion, utan fortsatte intervjun.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/Tom Whalen 3.png– Såg du skytten, fortsatte James Darnell.

– Jag tyckte jag såg en man springa…

I bild såg nu Tom Whalen ut som om han begått ett allvarligt misstag. Richard Hooke tolkar det som om Whalen ser ut som om han gått emot nyhetsstationens specifika order och gjort ett grovt felbeslut. Kanske visste Whalen att hans station endast skulle rapportera om skott bakifrån presidenten.

Ingen kritisk granskning

Det har aldrig existerat någon kritisk granskning eller ifrågasättande värd namnet av Dallaspolisens och FBI:s hantering av den så kallade mordutredningen. Exempelvis hur bakgrundsinformationen på Oswald kunde komma fram så fort och vart den kom ifrån. Att reportrar undviker kritisera de rättsvårdande myndigheternas alla felsteg och misstag i samband med mordet på Kennedy var helt i linje med Operation Mockingbirds viktigaste punkt, den om att hindra spridning av viss information till allmänheten.

Så trots Churchkommitténs avslöjanden och även frisläppta dokument via Freedom of Information Act som avslöjar skandalen om CIA:s infiltration av amerikanska medier, är dessa förhållanden fortfarande relativt okända för landets medborgare. Den fullständiga ironin är det faktum, att de medieföretag och journalister som hade till uppgift att rapportera om avslöjandet i stället lade locket på eftersom de vid en allt för djup granskning skulle hitta sig själva.

 

Fler artiklar i Para§rafs serie om Kennedymordet finns att läsa här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.