En strippas erfarenhet

Kända ansikten från media, herrar i kostym och arbetargrabbar sätter sig alla ned bekvämt i de mörkbruna skinnfåtöljerna runt scenen. Sekunden senare dansar en ung kvinna ut, hon är smal med rundade höfter. Hennes hud är bronsskimrande och hon har långt guldbrunt hårsvall. Den minimala klädsel hon bär med glittrande paljetter döljer bara det mest intima.

Platsen verkar vara en nyrenoverad lounge. Ett dunkelt ljus omsveper. Ingen mat serveras, bara alkoholfri öl, skumpa eller läsk som kostar en hundring för de törstiga. Mitt i lokalen står en stor scen gjord av glas och i mitten av scenen en robust pelare. På varsin sida av pelaren står två stänger och vid baren avslöjar sig en trappa ned till de privata rummen.

Gästerna jublar

Klockan har passerat 21.00 och ur högtalarna börjar rapparen 50 cent stöna:

Oh.. yeah.. I take you to the candy shop. I´ll let you lick the lollypop, go ahead girl don´t you stop.

Kroppen däruppe på scenen nästan flyter i takt med musiken på ett sätt som är inbjudande och utmanande på samma gång. Ena sekunden utstrålar hon en oskuldsfull flicka som plirar på männen under luggen. I nästa sekund kisar hon och klöser i luften likt ett rovdjur på jakt. Gästerna jublar. Dansen tar slut och kvinnan sveper ner från scenen och sätter sig intill mig i baren, hennes artistnamn är Jenna och hon är 25 år.

Pengarna lockade

Med putande mun och en uttråkad uppsyn studerar hon sina välvårdade naglar. Hon är rakryggad och stolt i sitt uttryck. Det är tre år sedan hon började arbeta på klubbarna Kino, där vi är nu, och Cabaret Royal.

Hennes blick svävar över lokalen och varje gång hon möter en mans blick så himlar hon med sina stora, intensivt mörka ögon likt en inbjudan till att han får vänta en liten, liten stund till.

Jennas föräldrar bor också i Stockholm, de tror att hon jobbar som croupier på ett casino. Steget upp på scenen, från att tidigare ha varit försäljare, skedde genom en vän.

Pengarna lockade. Och underhållandet av gäster i avskildhet är det som drar in mest pengar. Det är också anledningen till att tjejerna här kallas värdinnor och inte strippor.

Inte fullbordade samlag

I de privata rummen får gästerna i princip vad de önskar sig. Förutom fullbordat samlag.

– Det kan handla om erotisk massage, privat lapdance eller bara sällskap i bubbelbadet.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/Striptease2HoVanster.jpegI ännu mer speciella situationer kan det förekomma att män vill prova kvinnokläder, bli bundna och dominerade. Vissa stamgäster vill att man ska leka sjuksköterska, andra vill bli torterade, få klackar upp i anus eller bli avsugen av industridammsugaren, bli brända med cigaretter eller bara slagna.

I extrema men ändå ganska vanligt förekommande fall vill männen bli kissade och bajsade på.

Det förekommer också att en och annan vill bli penetrerade med en dildo tills de bajsar på sig.

– Andra vill bara ligga stilla och bli kittlade av en fjäder över kroppen, säger hon.

Två världar

Det är inte billigt att köpa hennes tjänster.

– Absolut lägsta pris för ett privat sällskap av mig är tvåtusen kronor, oftast drar jag in hundratusentals kronor till klubben på en natt, säger hon självsäkert.

Jenna berättar att arbeta på strippklubb är som att leva i två världar. Man tappar kontakten med verkligheten då man sover mest hela dagarna och arbetar på nätterna. Gemenskapen med släkt och vänner sinar och de andra stripporna blir ens familj. De blir de enda hon kan anförtro sig åt eftersom ingen utanför vet om vad hon arbetar med.

En annan anledning, är att hennes roll som strippa tar över och den hon egentligen är, hennes riktiga jag, försvinner mer och mer.

– Det är ett svårt steg att försöka ta sig härifrån ensam, fortsätter hon, nu med sorg i blicken.

När Kinos ledning kommer på tal, tystnar Jenna tvärt och vänder bort sitt huvud. Jag får känslan att de har något grepp om henne, men hon mjuknar och börjar berätta.

Sluga och manipulerande

Cheferna är välutbildade och kompetenta då det gäller affärer. Mycket verbala, sluga och otroligt manipulerande.

– Det är mer en regel än undantag, att oavsett hur gästerna behandlar oss tjejer så är det vi som får skulden. Det finns inga vakter kring de privata rummen. Vi är helt oskyddade mot eventuella våldtäktsförsök och överfall som förekommer. Nyligen slet en gäst sönder mina trosor, och det var tydligen en bagatell. Ingen av oss backas upp av cheferna, och sjukskriver vi oss kan vi få sparken, säger hon.

Ett andligt center

När hon talar om livet efter strippandet träder smilgroparna fram och något i de glittrande ögonen säger mig att framtiden kommer se annorlunda ut. Hon drömmer om att öppna ett Ashram, ett andligt center. Hon beskriver ett Ashram som en plats som är fri och andlig, där alla är välkomna.

– Jag anser att vi i Sverige och i många andra nordiska länder har för lite kroppskontakt.

Med orden ”vi är rädda att ge varandra kärlek och värme” försvinner hon ned mot de privata rummen med en medelålders man tätt vid sin sida. Klockan är tio och hennes arbetsdag har just börjat.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/StripBen.jpg

Sex år senare

Det har gått sex år sedan vi sågs i baren på Kino. Vi sitter vid mitt köksbord och delar på en misslyckad kycklinggryta, men Jenna har god aptit. Hon är lugn och talför, det är nu några år sedan hon lämnade branschen. Nu pluggar hon ekonomi på universitetet och har snart en egen familj. Efter Kino var hon några år på Privé. Till skillnad från de andra klubbarna så fanns här vakter både utanför och runt om i lokalen, alltid beredda att rycka in om någon gick överstyr eller blev hotfull. Där var det inte gästerna eller cheferna hon oroades av. Det var polisen.
– Jag ville inte tro att det var sant, inte polisen i Sverige tänkte jag.

Oftast strax efter midnatt stormade 15-20 poliser in. En del sprang till nedervåningen, några in i omklädningsrummen och resterande stannade kvar i salongen. När alla tjejer var samlade tändes ljusen och dörrarna låstes.

– Eftersom vi inte fick bära något utöver strumpebandshållare, stay-ups och stringtrosor stod vi i princip nakna och blottades i det starka ljuset. Vi brukade be om att få klä på oss eller i varje fall skyla oss, men det blev alltid ett nekande svar. Vi fick aldrig reda på varför.

Råkade vidröra

Poliserna delade upp arbetsuppgifterna under räderna. De manliga poliserna stod och vaktade tjejerna på klubben och de kvinnliga genomsökte lokalen.

– Dom förstörde och hade sönder mycket mer än nödvändigt, dom skövlade rent ut sagt stället.

De kastade ut allt vi hade i skåpen, krossade parfymflaskor, kastade ner våra kläder och smink i skärvorna och trampade runt. Det finns ingen som helst anledning till att behöva härja runt så. Helt klart överdrivet. Micke, ägaren var såklart inte på plats. Inte en enda gång var han det då jag upplevde dessa razzior. Cheferna hade tydliga instruktioner om vad tjejerna fick säga och inte säga.

– En del av poliserna vaktade oss och passade på att studera våra kroppar. Det var mycket obehagligt.

Poliserna skulle undersöka om vi var påverkade av droger genom att lysa med ficklampa i ögonen på oss, och då ”råkade” de vidröra oss alldeles för närgånget. Om vi opponerade oss blev svaret från polisen att ”i vår utbildning ingick inte någon kurs i hur vi ska behandla horor”.

– Jag kände mig rädd, min erfarenhet av polisen hade alltid tidigare varit bra och trygg.

Planterade knark

Mot slutet av razzian skulle tjejerna gå in en och en i omklädningsrummet för att visa sina legitimationer.

– Vi undrade varför de behandlade oss illa, då skrek polisen åt oss att hålla käften och ta fram våra blattelegg. Någon av dem sade att dom ”lika lite ville vara på den här smutsiga hålan som vi ville ha dem där”.

Hon berättar hur hon såg en av poliserna plantera knark under bardisken:

– Vi såg att han först höll det i handen för att sedan låtsas att han hade hittat det under bardisken. En annan gång såg vi hur de höll något i handen som de under kroppsvisitation ”hittade” på någon av personalen.
Men det är inte alla poliser som hatar strippklubbar. Flera gånger har hon haft poliser som återkommande gäster. Redan på Jennas första razzia upptäckte hon att en av poliserna var stammis på just Privé. Han var ung och lätt att känna igen med orangerött kortklippt hår och skäggstubb.

– Han såg skamsen ut och försökte att inte ta ögonkontakt med oss.

Skäms inte

Jenna skäms lika lite då som nu. Tvärtom är hon stolt. Hon lärde sig mycket under de där åren. Om sig själv, hur hon kan gå in i en karaktär och vara en annan person. Att läsa situationer och andra människor. Var hon naiv innan så togs det ifrån henne rätt kvickt. Dessutom tjänade hon väldigt bra.
Men det var då. Med första barnet på väg är snart hennes liv lite mer likt mitt. Här hemma i lägenheten härjar ungarna och det är dags att få dem i säng. Jenna måste gå, hon ska upp tidigt imorgon för en föreläsning på universitetet. Klockan är 19.30 och hennes dag är snart över.

Jenna är ett fingerat namn

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.