Mannen som slutade ljuga

Dan Josefsson har kommit med en ny bok, Mannen som slutade ljuga. För oss som följer denna murvel, i ordets absolut bästa betydelse, innebär det en högtidsstund. Den här gången har han ställt sig frågan hur det kunde bli som det blev med Quick/Bergwall? Och försökt besvara frågan genom att ljuga sig in bakom murarna av tystnad på Säters rättspsykiatriska klinik.

En äldre kollega sa vid ett tillfälle inför att hon på ett redaktionsmöte skulle kritisera vad en yngre hade producerat:

– Jag är äldst här så jag har sannolikt hunnit göra fler dåliga knäck än någon av er andra.

   Alla journalister gör bättre och sämre jobb. Och det ligger naturligtvis något i att ju fler artiklar, tv-inslag och radioprogram vi har gjort, desto fler svaga eller rent av dåliga har det hunnit bli – och förhoppningsvis också desto fler bra.

   Men ibland undrar jag om inte Dan Josefsson utgör det där undantaget som bekräftar regeln. Jag har läst och sett det mesta han har producerat men kan inte komma på något som jag tyckte var direkt dåligt. För mig rör han sig inom segmentet bra till alldeles förbannat bra. Och det trots att han avhandlar så vitt skilda områden.

– Läs den här, sa en före detta hustru när äktenskapet började svikta. Jag vet att du säger att du brukar ledsna på böcker om relationer efter halva förordet på grund av alla tomma floskler, men den här har Dan Josefsson skrivit.

   Boken hette, Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation, och jag tänkte att va fan, har även han gett sig in i den där relationssörjan? Men som sagt, nu var det Dan Josefsson, bilden nedan, som hade skrivit den i samarbete med en psykolog, så jag läste. Boken räddade inte /wp-content/uploads/content/bilden/mannen-som-slutade-ljuga/dan_josefsson_besk.jpgäktenskapet men fick mig att begripa lite mer om mina skilsmässor. Gott så.

   När han var programledare för SVT:s program Mediemagasinet, såg jag varenda program. Inte för att jag i allmänhet är så väldigt intresserad av mediefrågor, utan för att det brände till som fan i varje program. Följaktligen fick Dan inte fortsätta som programledare. Att han är den enda som fått stora Journalistpriset men vägrat att ta emot det och de 50 000 kronor som då var prissumman, berodde på att han ansåg att Bonnier som ligger bakom priset missgynnar det fria ordet med sin kontroll över distributionen av tidskrifter. Kort sagt, Dan Josefsson är en person som jag hyser stor respekt för.

   Nu har jag börjat läsa hans bok Mannen som slutade ljuga. Där läser jag vad Sture Bergwall berättat och vad som för psykologer och psykiatriker på Säter blev en sanning. Blev ett förträngt minne som de kunde få ur Sture Bergwall i terapin:

Den fyraårige Sture hade våldtagits av sin pappa i föräldrarnas sovrum, en ständigt återkommande händelse i den lilla pojkens liv, när hans höggravida mamma kom in i rummet utan kläder på underkroppen. Stående vid sägen fick hon ett sent missfall. Lilla Sture såg hur hans för tidigt födda lillebror hängde i navelsträngen mellan mammans ben och bestämde sig för att kalla honom Simon. Mamman anklagade nu Sture för att ha orsakat missfallet genom att väcka pappans sexuella intresse. Sedan utbröt en våldsorgie i sovrummet. Sture bevittnade hur hans föräldrar med en kökskniv, som pappan sprungit och hämtat i köket, styckade barnets kropp samtidigt som de hade samlag med varandra. De tvingade också Sture att äta bitar av kroppen.

Ovanstående framstår för varje vettig människa som något ur en dålig skräckfilm. Men när samtliga av Sture Bergwalls sex syskon förnekade att det förekommit sexuella övergrepp i familjen och klargjorde att mamman inte varit gravid vid den här tiden, så förklarade psykologerna det med att syskonen hade trängt bort sina traumatiska barndomsminnen.

   De flesta är numer lika övertygade om att fallet Quick/Bergwall är en av Sveriges största rättsskandaler genom tiderna – som de en gång var om att Quick var en särdeles bestialisk sexualsadistisk seriemördare. Själv har jag varit tveksam men blivit allt mer övertygad om att Bergwall faktiskt är oskyldig. Jag tvekade bland annat in i det längsta inför tanken att sex olika domstolar skulle ha dömt en oskyldig person för åtta mord. Som Dan Josefsson skriver i sin bok:

Visst kunde det ha gått snett i någon av rättegångarna. Men i alla? Det verkade orimligt.

   Det som fick mig att alltmer börja luta åt att Bergwall faktiskt var oskyldig var paradoxalt nog den intervju jag gjorde med åklagaren i målet, Christer van der Kwast. Han sa något i stil med att, du kan ju tänka dig vilken uppförsbacke jag hade när jag kom med fall där vi inte hade något lik och ett erkännande från en person som var inlåst på ett mentalsjukhus. Ja, det kunde jag tänka mig. Därtill kan läggas – och utan teknisk bevisning.

   Två domstolar har dömt Bergwall för mord utan att det har funnits något lik. Alltså utan att det funnits något bevis för att personen ifråga som han skulle ha mördat – var död. Om jag hade varit advokat hade jag förhoppningsvis lite försynt påpekat för rätten att vi kanske skulle börja med frågan om någon faktiskt är död, innan vi går in på frågan om min klient, eller någon annan, har dödat personen ifråga.

   Jag har också frågat mig hur alla dessa poliser, jurister, psykologer, psykoanalytiker och högutbildade rättspsykiatriker har kunnat ha så helt fel, om nu Bergwall var oskyldig. Men nu var det ju inte så fullt ut. En del poliser hoppade faktiskt av utredningen på grund av vad de fick se och höra. Den legendariske brottsplatsutredaren, kommissarie Jan Olsson, uttryckte det så här i en av sina krönikor på Para§raf:

Efter ett tag förstod jag att något var fundamentalt fel när det gällde Quick-utredningen. Jag framförde vad jag sett till människor som arbetade i utredningen och talade med mina överordnade, bland annat chefen för Rikskriminalpolisen där jag då arbetade. Senare skrev jag ett brev till åklagaren och förklarade att min rättskänsla förhindrade mig att delta i Quick-utredningen.

Lite längre fram i samma krönika skriver han:

Vi var många som plågades under den här tiden. Vi som professionellt sysslar och sysslat med mordutredningar vet att ingen människa skulle kunna mörda åtta personer i Sverige och Norge utan att lämna kriminaltekniska spår eller andra säkra uppgifter med klar bindning till gärningsmannen efter sig. Bara den omständigheten bland många andra visade på det befängda! Men ändå dömdes han.

   Resan har varit lång för mig vad gäller Quick/Bergwalls eventuella skyldighet men idag kan jag bara instämma i vad Sture Bergwalls advokat Thomas Olsson skrev i ett mejl till mig igår, efter förhandlingarna i förvaltningsrätten:

Nu börjar vi äntligen komma in på upploppet i denna utdragna historia.

   Men hur kunde det gå till? Hur kunde det bli så här? Vad utspelade sig egentligen bakom kulisserna? Det är vad Dan Josefsson försöker besvara i sin bok, Mannen som slutade ljuga. Av vad jag hunnit läsa av boken har jag insett att han kommit in bakom de tjocka väggar av tystnad och vägran att ställa upp för intervjuer, som utmärkt psykologerna och läkarna på Säter. Han har gjort det genom att ”Wallraffa”. Alltså genom att utge sig att han ska göra en sak, men avsett att göra något annat. Han har gett sken av att han planerat en hyllningsbok om en psykoanalytiker som varit något av mentor och stort föredöme för de som arbetat med Bergwall, medan han egentligen sökt svaret på hur det gick till när Quick/Bergwall blev en bestialisk seriemördare – med benägen hjälp av psykologerna och läkarna på Säter.

   Vad drev dem att i åratal turnera runt med en drogad, fabulerande människa i förvissning om att han var en seriemördare? Hur kunde deras tro vara så stark att några till och med ljög i rätten för att få Sture Bergwall fälld? frågar sig Josefsson.

   Den här journalistiska arbetsmetoden är idag ovanlig. Det kräver ett omfattande jobb som få, om ens någon, fast anställd journalist idag får möjlighet att lägga ned på en enda fråga. Boken har därmed tagit mer än ett och ett halvt år att färdigställa. Men metoden är också ovanlig för att den måste stå i proportion till det förväntade målet:

– Det var inte kul att behöva ljuga under arbetet. Men jag var tvungen för att kunna berätta det här, säger Dan Josefsson.

   Utan att ha hunnit läsa färdigt hela boken vill jag uppmana alla att läsa den. Det handlar om vad som låg bakom en av Sveriges största rättsskandaler och inte minst, vad som kan hända bakom stängslen och murarna på den hårdaste mest slutna formen av mentalsjukhus vi har i landet – där människor är inlåsta på obestämd obegränsad tid. Vad som kan hända när ett antal psykologer och psykiatriker får för sig att man kan frambringa ”förträngda minnen”. Och där de är så säkra på sina teser att när Bergwalls mentalt friska syskon påvisar klara fakta som visar på motsatsen till vad Bergwall berättar om sin barndom, så förklarar man det med att dessa syskon har trängt bort dessa hemska minnen. Och därmed kan Bergwall dömas.

   Tanken att själv befinna sig i en domstol eller som dömd på en rättspsykiatrisk klinik, avseende något brott, där flera ögonvittnen samstämmigt klart och tydligt påvisar att det som läggs fram är en omöjlighet – men där deras vittnesmål förklaras med att de har bortträngda minnen – den tanken är mer än skrämmande.

 

Dan Josefssons förklaring till varför han vägrade att ta emot Stora journalistpriset finns att läsa här.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.